TidsLiv

Det står där. Stadigt. Helt. Rent. Stabilt. I slutet av prinsessans gata är det placerat. Alldeles innan den plats där jag föddes, växte upp, blev den jag är idag. Det känns underligt hur de ligger så nära varandra. Våra hus. Och våra liv. Finner någon likhet emellan glädje och sorg, lycka och olycka. De ligger också nära varandra. Precis som liv och död. 

Det stör mig att det är så stabilt. Att dess fasad är så putsad och hel. Det stör mig att det går att gå förbi det huset och tänka att där bor säkert en familj som är normala och som inte alls har en son som begår övergrepp på barn. De äter säkert söndagsmiddagar ihop, firar jul i det stora vardagsrummet med flygel, har vänner som sover i gästrummen där det inte har skett hemska saker. Det är som vilken familj som helst. Bara med skillnaden att deras son är roten till mitt onda.

Vill bara krossa de rutorna. Hur ska jag kunna gå förbi huset utan att krossa rutorna? Ska jag aldrig krossa rutorna? Aldrig någonsin? Kommer de förbli intakta? I kontrast till min barndom. Ett fönster borde krackelera. I alla fall spricka i kanterna. Läcka in kalluft och kyla ner nedervåningen där min själ frös till is.  

Jag blev mycket av den jag är idag i mitt hem. Men jag kan inte låta bli att tänka att jag kanske blev ännu med av vem jag är i hans hem. Att så mycket lades till grund där. Sveket, smärtan, förlusten. Allt det som låg bortom kärlek och trygghet. Allt det som mina föräldrar försökte ge mig demolerade han med sina egoistiska, satansfulla handlingar.  

Han brände ner mitt hus. 

Jag vill bränna ner hans.