TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Vi blir till liv.

Kategori: Vardagen

(null)

Regnet hänger i luften och jag älskar det. 
Vet att det bara är en tidsfråga innan det kommer att täcka omgivningen och skymma sikten med dess porlande droppar. 
Det känns i hela kroppen. 
Naturen ropar på det. Blommorna kallar. Gräset kräver. Träden begär. 

Låt det falla. 
Låt det få rena luften, jorden, marken. 
Låt det få tvätta bort alla våra synder och alla våra misstag. 
Låt det få rensa planeten på dess smutsiga, giriga tillkortakommanden. 
Dra ett streck över det gamla och plocka fram en oanvänd palett. 
Vi kan färglägga jorden på nytt. 

Låt det få smeka min sargade hud. 
Ta plats på mina kinder tillsammans med mina egenproducerade pärlor. 

Allt kan bli till liv igen. Allt kan börja om. 
Låt regnet falla. 
Jag kommer inte göra det. 




I det jag andas.

Kategori: Vardagen

(null)

Jag gör det på ren reflex. 
Dels för att impulserna fortfarande dyker upp och dels för att jag har lärt mig själv att det hjälper. Det lugnar. Det inger lite trygghet. Och kanske också lite kontroll. 
Jag vänder ryggen till tunnelbanetåget som rusar in på perrongen. Ställer mig en bra bit ifrån kanten. Ibland håller jag till och med i en stolpe, en bänk, en pelare. Klamrar mig fast vid livet som en desperat. Men jag är nog det. Desperat för att överleva. 
Vill finnas till. Vill inte försvinna nu, inte efter allt det här, all den här tiden, all den här mödan, smärtan, kämpandet. 

Jag lyssnar på rösterna som säger åt mig att hoppa men låter de bara få finnas, agerar inte på dem. 
Tänker att tids nog kommer de nog tystna, avta, för att sedan försvinna helt. 
Jag ska bara göra det här om och om igen tills det händer. 
Tills mitt huvud inte skriker åt mig att kasta mig ner på spåret. 
Falla ner från balkongen. Svälja alla tabletter. Skära djupare. Slå hårdare. 

Fram till dess tänker jag vidta alla åtgärder jag kan för att hålla mig vid liv. 
Har jag klarat mig såhär länge, genom allt det här, trots detta helvete, ska jag fanimej klara mig lite till. 


I riktning mot fram.

Kategori: Vardagen

(null)

Det är lätt att glömma segrarna. 
Det är enkelt att bara springa på och strunta i de framsteg man faktiskt tar. 
Hur små de än är. Hur obefintliga den än verkar. 

Jag har åkt tunnelbana, själv. 
Det kändes som något omöjligt för bara ett halvår sedan. Då var tanken på tunnelbanesystemet i Stockholm något som höll mig uppe om nätterna. 
Jag kommer aldrig klara det, gick tankarna. 
Och så plötsligt satt jag där. På de där blåa sätena med gula stänger runtomkring, omgärdad av människor, i en vagn som hette Gunnar eller något liknande. 
"Dörrarna stängs", "Nästa Gullmarsplan", "Byte till grön linje". 
De var läskigt och obehagligt men jag gjorde det. 
Sedan gjorde jag det igen och igen och nu gör jag det. 
Det är inte helt oproblematiskt och inte helt smärtfritt men jag färdas under jorden i små blåa vagnar och det trodde jag inte att jag skulle klara av att göra. 

I två år var jag borta från Stockholm och hann bygga upp en ordentlig rädsla för den dagen då jag skulle försöka infinna mig i staden igen. När jag för ett år sedan gick på Ica och var livrädd och bara tanken på en folkmassa skrämde slag på mig. Då var det här långt borta. 

Idag tänker jag stanna upp och se det. Tänka på det. Fira det. 
Ta in att något som kändes som en evighet fram, idag är verklighet. 
Jag åker tunnelbana. 
Jag för mig framåt. Jag tar mig framåt.