TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Rytmikens last.

Kategori: Vardagen

 

Jag blir fysisk sjuk av ångesten. 
Den tar sig in i mitt blodflödet och smittar ner allt. Kan inte äta. Kan inte sova. Kan knappt tänka. Kan absolut inte andas. 
Allting smakar metall och växer i munnen. Nätterna avbryts hela tiden med skräckfilmer. Huvudet är fyllt av krossad självbild. Lungorna är tömda på syre. 
Det är ett inferno av känslosvall. Ett konstant pepprande av tyngder som aldrig var mina att bära. Ändå har de vilat på mina axlar i över 20 år. 

Det slutar med att jag kräks. Hela min hud vill vända sig ut och in och till slut tar det sig fysiska uttryck. Jag gråter och spyr om vartannat. Det är ett jäkla inferno av misär. Så jävligt att jag knappt kan hålla mig levande. Jag hamnar i en hög på golvet och andas i takt med mitt bultande hjärta. 
Det är en hemsk syn. 
Det är en hemsk tillvaro. 
Det är ett hemskt liv. 
Men det kan inte vara på något annat sätt. Jag kan inte vara nån annanstans än precis där jag är just nu. Hur mycket jag än vill härifrån. Hur mycket jag än hatar det här så kan jag inte fly. Det finns ingenstans på den här planeten där min historia inte påverkar mig. 
Allt är som det ska när man har varit med om fruktansvärda saker. 
Det är helt enkelt fruktansvärt. 
Allt är som det ska. 
Fruktansvärt. 


Världsförankrad.

Kategori: PTSD, Vardagen

 

Livet är ett lidande, jag vet. 
Inga tvivel på det. Jag får smaka på livets baksida varje dag. Får verkligen veta att jag lever. Bokstavligen. Fast inte på ett positivt sätt. Varenda sekund är en kamp. Varje minut måste jag välja att fortsätta framåt. När jag egentligen bara vill lägga mig ner i en grop och aldrig resa mig upp igen. Det går inte att förstå om man inte själv har känt döden flåsandes i nacken. Andats ikapp med demonerna. 
Ungefär varannan timme är jag övertygad om att jag inte orkar mer. Varje dag vaknar jag livrädd för att denna dag kommer bli värre än den förra. 
Att det bara fortsätter. Lidandet. 
Ser inget slut på det. 
Det måste finnas en gräns? Eller hur, livet? 
Vet du exakt vart den gränsen går? 

Jag hade hoppats att det inte vore så att jag varje dag måste skära ut mitt hjärta och återuppliva det innan jag kan stoppa tillbaka det och fortsätta leva. Inte behöva göra hjärt och lungräddning varannan minut. Konstant ligga i framstupa sidoläge. Släpa fram mina ben och tvinga mina armar att lyfta den börda som tillgivits mig. 
Det är ett liv på nåder. Ständig kontrovers med smärtan. 

Så vet du var gränsen går? 
Den hårfina gränsen mellan liv och död. 
Styrka och svaghet. 
Kollaps och crescendo.
Vet du hur många tårar om dagen jag har till godo. Hur mycket skräck som min kropp kan stå ut med. Hur mycket smärta mitt hjärta klarar av. Hur mycket elände min själ tål innan den ger vika. 
Kanske vet du exakt. 

Jag hoppas att du vet exakt. 


Imorgon är idag.

Kategori: PTSD, Vardagen

 

Han är lik. Absolut. 
De liknar varandra. 
Men han är på tv. 
Han är inte här. Är inte närvarande. Inte verklig. Han kan varken röra mig eller säga något till mig. Kan inte skada mig eller göra mig illa. Det är inte på riktigt. Inget av det jag känner är på riktigt. Ändå är det sant. Så sant att kroppen larmar. Skriker i panik att vi måste fly bort ifrån det ansiktet trots att rimligheten inte är nykter. Den gör ologiska kullerbyttor och bryter benen på sig själv. Lär sig inte. 

Vidderna vidgas och världen krymper. Allt blir laddat. Saker som är ofarliga blir plötsligt livsfarliga. Objekt som egentligen inte har någon som helst inverkan på mitt liv eller min vardag tar över mitt medvetande och kapslar in mitt förnuft. Jag kan inte längre styra. Förlorar helt kontrollen över mitt eget liv. Blir upptagen med att säkra alla områden, alla platser istället för att leva livet. Missar att det pågår en rörelse där ute för att jag är fängslad av mitt inre. 
Burar in mig frivilligt. Murar in mig på eget intiativ. 

Tillvaron blir så snärjd att jag till slut sitter i en garderob och hyperventilerar. Är omsluten av ett mörker och äts upp av rädslan. Men inte ens där är jag trygg. För de kan alltid nå mig. De har tillgång till mina val därför är jag oförmögen att fatta några. Alla beslut tas med hänsyn till gårdagen. Allt jag bestämmer är på grund av historien. 
Livet blir smalt. Jag blir olycklig. 
Jag försöker säkra ännu mer. Jag blir ännu olyckligare. 
Den onda cirkeln kommer aldrig släppa sitt tag om mig. Så jag måste släppa taget om den istället. Bryta mig loss. Kräva min frihet. 

Jag ska fan överleva det här. 
Om jag så ska dö på kuppen.