TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Det som står skrivet.

Kategori: Vardagen

(null)

Varken jag eller himlen kan sova. 
Båda låter pärlformade droppar täcka asfalten. 
Vi hjälps åt med att tvätta betongen ren.
Fylla atmosfären med tysta löften om att allt kommer vara över snart. 
Vi tröstar varandra i det som är nuet. 
Påminner varandra om att det inte alltid varit såhär. Att det inte alltid kommer att vara såhär. 
Det känns hopplöst just nu. Det betyder inte att det är hopplöst för alltid. 
Vi lovar varandra att tillåta det som är får vara. 
Det som varit som är. 

Mina ögonlock blir tunga efter att litervis av saltvatten tyngt ner dem men jag kan inte tillåta sömnen få komma. 
Är rädd för att morgondagen kommer vara likadan om jag inte gör något annorlunda just nu. 
Som att förändringen låg i detta ögonblicket och i detta ögonblicket bara. 
Det är en orättvis börda. 
Jag möter himlens urna och speglar mig i pölarna efter dess blödande. 
Inser att vi kommer behöva plåstra om varandra också. 
Och sedan hålla om varandra. 
Gömma oss ett litet tag för att hämta kraft. 
Men när dagen gryr kommer vi göra detsamma. 




Tiden fortsätter.

Kategori: Vardagen

(null)

Så mycket händer och så mycket är samma. 
Det har varit intensivt och skrivandet har fått stå tillbaka. Har inte funnit ron att sätta mig ner och sätta ord på allt. Jag har korsat landet otaliga gånger. Slussats hit och dit, försökt att plantera rötter i min gamla bostad. Dit jag snart ska fara. 
Om en vecka flyttar jag från behandlingshemmet, bara en sån sak. Det är så konstigt. Efter snart två och ett halvt år ska jag flytta härifrån. Jag är livrädd. Men jag längtar också. Vet inte till vad men jag vill till något annat. Ett liv. En vardag. Vad som helst egentligen som inte innebär total misär. Även om jag är medveten om att det inte är klart här. Behandlingen fortsätter och jag har en hel del kvar att jobba med. Men det är ändå ett steg. Ett ordentligt steg. 

Sist jag skrev skulle jag på förhör. 
Det var exakt lika hemskt som jag föreställt mig. Eller nej. Det var värre. 
Ändå ångrar jag det inte. Jag vill inte ha det ogjort. Det gav något också. 
Jag ska berätta så småningom. När jag har ord till det. 

Dagarna är fortfarande fyllda av tårar och kämpande. Men jag ser ett ljus. Det skymtar förbi och jag försöker gå i den riktningen. Som en liten flämtande låga ifrån en fyr lång borta.  

Jag uppskattar så att ni har skrivit och frågat. Att ni undrar och bryr er. 
Det värmer. 
Vackra främlingar. 
Vi hörs snart igen. 

Vi blir till liv.

Kategori: Vardagen

(null)

Regnet hänger i luften och jag älskar det. 
Vet att det bara är en tidsfråga innan det kommer att täcka omgivningen och skymma sikten med dess porlande droppar. 
Det känns i hela kroppen. 
Naturen ropar på det. Blommorna kallar. Gräset kräver. Träden begär. 

Låt det falla. 
Låt det få rena luften, jorden, marken. 
Låt det få tvätta bort alla våra synder och alla våra misstag. 
Låt det få rensa planeten på dess smutsiga, giriga tillkortakommanden. 
Dra ett streck över det gamla och plocka fram en oanvänd palett. 
Vi kan färglägga jorden på nytt. 

Låt det få smeka min sargade hud. 
Ta plats på mina kinder tillsammans med mina egenproducerade pärlor. 

Allt kan bli till liv igen. Allt kan börja om. 
Låt regnet falla. 
Jag kommer inte göra det.