TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Där vi får lida.

Kategori: PTSD, Vardagen

(null)

Helvete. Helvete. Helvete. 
Hur kan det vara såhär? Hur kan livet vara så utomjordiskt för jävligt. 
Hela dagen har varit en enda lång ångestattack. Jag har gråtit mer än jag inte gråtit. 
Har suttit och skakat och hackat tänder och trott att jag ska dö i timmar. 
Och de stunder jag inte trott att jag ska dö har jag ändå velat dö. 

Allt är skört nu. Som på ruinens brant. 
Min vardag i ömtålig kristall. 
Jag är rädd hela tiden. Som i ständig krigsberedskap. Minsta ljud och jag är i fullständigt upplösningstillstånd. Katastrofen är närvarande. 
Det är ett krig som utkämpas. 
Bara det att kriget är inuti mig och det förs mot mig själv. 
Jag kan aldrig segra. 

Ibland blir jag rädd för att mitt hjärta kommer stanna. Det slår så hårt. 
Varje hjärtslag känns i hela kroppen. Det går att se det utanpå mina kläder. 
Jag tänker att det inte kan vara bra för en muskel att vara så överansträngd. 
Aldrig få vila. 
Att det som pumpas runt bara är massa adrenalin, massa kortisol som gör att hela kroppen stressas upp.  
Jag är rädd att även om jag vill fortsätta så kanske kroppen ger upp. 
Hur mycket mer klarar jag av? 

De säger åt mig att hålla ut. De säger att de ser att jag kämpar och att jag ska fortsätta med det. Att inga genvägar finns utan det är att trampa på den här förbannade stigen tills den leder mig härifrån. De säger att det kan bli bättre. 
Att det inte alltid behöver vara såhär, jag måste bara fortsätta. 
Inte sluta. Inte ge upp. 
Fortsätta. 

Så jag fortsätter. 
Jag pushar mig själv. 
Jag pushar mig själv till helvetet och tillbaka. 



Kom sakta lugn.

Kategori: Depression, Vardagen

(null)

Jag stannade bilen i skogen. 
Ställde mig med träden och andades. 
Jag tror inte på Gud, men tilltalade något större. Sa rätt ut:
- Hör ni mig? Hjälp mig i så fall. Jag behöver stöd nu, jag behöver stöttning, jag behöver medgång, medvind, framgång. Det har varit så fruktansvärt tufft det senaste och jag behöver att det lättar. Bara lite. Jag begär inte mycket. Bara lyft lite av det tunga ifrån min axlar så jag kan få ta ett friskt andetag.
Jag bönfaller den högra makten jag försökte tilltala, var som än händer så ska jag klara av det. Oavsett vad som drabbar mig eller någon i min närhet så tänker jag klara det. Jag ska överleva det här.
Jag ska det. Jag ska det. Jag ska det.
Ni får kasta vad ni vill på mig. Jag kan må ännu sämre (ganska osäker på att det ens går vid det här laget) men kasta det på mig.
Jag ska ändå ta mig igenom det här, 
Men. Snälla. Det jag ber om. Det jag bedjar om. Lite lättnad. Lite andrum. 
Det vore så skönt om det kunde gå lite framåt för mig. Om det kunde bli lite lättare och inte en kamp mellan liv och död hela tiden. 
Är det för mycket begärt? 

Tydligen. 
En timme senare ringde telefonen och jag fick beskedet av vår hund.
Vår älskade, fantastiska hund har dött. 
Ännu en sorg. 
Jag bad om medvind och fick det exakt motsatta. 
En tyfon. 


Räckviddens sång.

Kategori: Depression, Vardagen

(null)

Förfaller
Förtärs
Förgörs

Är så ledsen. Mår så dåligt. 
Förstår någon det? Hör någon det? 
Dagen har knappt hunnit komma och jag har redan gråtit trettioelva gånger. Mina tårkanaler är ett ständigt flöde av saltvatten. När kranen väl vridits på är den omöjlig att stänga av. 
Hela havet stormar. Bottenlösa kamp. 

Jag sitter i min ensamhet och försöker tänka ut saker jag kan göra för att förändra min tillvaro. Undviker att tänka på vad exakt det är jag måste göra för att komma vidare. Det hjälper mig ändå inte just nu att gräva ner mig i exponerings tunga lagar. Jag behöver inte bli påmind om de minnena som ännu inte är bearbetade och väntar på att få bli hörda. 
I sinom tid kommer vi dit. Ikväll är det inte läge. 

Jag försöker finna målen. Meningen. Anledningen. 
Det finns ett svar på varför jag gör det här. Varför jag har gett upp mina gamla strategier och försöker prova något nytt. Det enkla svaret är att de inte fungerade. Inte i längden. Det mer invecklade svaret är att de aldrig hade tagit mig dit jag ville. 
Livet är mer än rädsla. Det kan innehålla mer än ett litet spann av trygga platser. 
Världen ligger inom räckhåll men skyms av dåtidens skuggor. 
Jag måste lysa upp dem. 
Sätta dem under lupp. 
Först då kan de försvinna. 
Fröst då kan jag bli fri. 

Ingenting är för sent. Det finns alltid tid. 
Vart vill jag?
Vad vill jag göra med mitt liv?
När jag väl har bestämt mig ska jag hålla fast vid det. 
Sedan ska alla beslut jag fattar ligga i den riktningen.