TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Omgångar av köld.

Kategori: PTSD, Vardagen

(null)

Stress läcker ut i kroppen. Avslöjas i ett pickande finger eller en vickande fot. Syns i de stirriga ögonen. Gångstilen förändras. Tempot ökar markant. Alltid med riktning, aldrig med ett mål. Lätta fötter, tunga steg. Den inre tickande bomben som väntar på att detonera. Som gör att alla rörelser ter sig ryckiga och sprattliga. Osynkroniserat med resten av omvärlden.

Musklerna är spända trots att det inte finns något hot. Benen är beredda trots att de inte ska användas. Alla celler står som i givakt och bara väntar på signalen att slåss för sin överlevnad. Även i de lugnaste vatten. Även i den mest stillsamma miljön. 
Det är kompenserandet. För de gångerna som kroppen inte skyddat sig och fått utstå livshotande skador. Det ska aldrig få hända igen. 

Minsta ljud kan omkullkasta vardagen. Minsta beröring kan sabba de kommande veckorna. Allt är så skört att kristall blir betong i jämförelse. 
Grundstressnivån ligger alltid lite för högt. Gör att allt kan gå åt helvete för minsta lilla. Det ska inte mycket till. Ibland krävs det inte ens någonting. Kroppen är ändå i uppror. Sinnet är ändå i kaos. 

Det är till och med otryggt bakom en låst dörr i en anonym stad tillsammans med de allra närmaste. Det är i princip omöjligt att befinna sig bland folk utan att känna dödsångesten flåsa i nacken. Varje gång ett steg tas mot ett liv i samklang med resten av världen gör kroppen uppror. Slår på larmsignaler som är så högljudda att förbipasserade hoppar till. De ekar. Hårda, aggressiva uppmaningar om att nu är slutet nära. Och eftersom det var självvalt så måste jag vilja ta död på mig. 

Livet blir odrägligt. För allt handlar om att överleva. Själva upplevandet av själva livet är sekundärt. Fullkomligt nedprioriterat. Vem kan njuta av en solnedgång när undergången kan vara runt hörnet? Vem kan slappna av när nästa övergrepp kan hända när som helst? Vem kan ignorera varningssignalerna när de, hittills, har varit hjälpen att överleva? 

Rädslan tynger. Rädslan tröttar ut. Det finns inte plats för något annat och livet blir smalt. Värdelöst. Innehållningslöst. Då väcks tankarna på evig vila istället. Som den ultimata flykten. Dit och aldrig tillbaka. 
Men någonstans flämtar en livslåga. Sprakar försiktigt i natten, som orolig för att dra till sig för mycket uppmärksamhet. Den vill mer. Den hoppas på mer. Ändå övertygad om att livet kan vara mer än såhär. Det finns en annan sida. 
Hur vi ska ta oss dit är oklart. 
Att vi ska ta oss dit, råder det inga tvivel om. 



Det som är nu.

Kategori: Behandlingshem, Vardagen

(null)

Jag hade en vardag. 
Den fungerade inte, men ändå. Jag hade rutiner och en stabilitet i var jag bodde, vem jag levde med, var jag handlade mat, när jag kom hem, hur jag skulle spendera min tid. Det är helt ruckat. Det kommer aldrig bli detsamma. 
Dels för att jag inte är samma men också för att så mycket i mitt liv har förändrats. 

Jag har förlorat mannen jag älskar. När jag flyttar tillbaka till huvudstaden kommer han inte att finnas där för mig. Den smärtan går knappt att vidröra. Så brännande och förgörande. Det här har kostat mig så mycket. Det andra ha gjort mot mig har förstört så otroligt mycket. Vissa saker kan aldrig fullt repareras. 

Där jag bor nu, där jag lever nu, har jag inte tryggheten. Det är meningen att jag ska kunna finnas där för mig själv men vet inte hur det ska fungera när jag knappt vill vara i samma rum som denna person som är jag. Jag är medveten om att det är ett arbete och ett val. Jag måste välja att ta hand om mig själv även när jag inte vill det. Jag måste se till att jag får mat, sover, tar mina mediciner, gör mina hemläxor, går på mina samtal. Och så kommer det fortsätta. Livet ut. Alltid. 

Snart ska jag tillbaka till lägenheten som fick namnet från färgernas Gud. Där balkonger vätter åt norr och visar upp den staden som är min. Där mitt hem är. Även fast det inte är ett hem just nu. Jag kommer vara en främling när jag kliver över tröskeln. Jag kommer inte känna igen mig i det jag kommer tillbaka till för att så mycket är annorlunda. Jag är annorlunda. 

I två år har jag varit på en annan plats. Arbetat med mig själv. Gjort en sån jävla resa och tagit mig igenom svåra strapatser. Det är inte över än. Jag är så smärtsamt medveten om att det alltid går att falla längre ner. Även när man tror att man har kommit på lite stabilare mark så kan allting raseras i ett andetag. 
Det har varit hemskt. Fruktansvärt. För jävligt. 
Jag har så många gånger velat ta slut på allt. 
Hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig hur det här skulle vara. 
Hade jag vetat, hade jag ändå flyttat? 
Hade jag ändå satt mig i bilen med mina tillhörigheter och kört sextio mil söderut? 
Jag tycker inte om hur det är eller hur det har blivit, men jag tror faktiskt att även om jag hade vetat hur det här skulle vara och bli så hade jag ändå flyttat. 
Med förhoppningen på att det kan bli bättre. 
Det jag fortfarande hoppas.


Flyga fritt på jorden.

Kategori: Vardagen

(null)

Det kom två vingar på posten. 
Skänkta från den skyddsängel som får mitt hjärta att slå i samklang med lyckan. 
Från ingenstans och ändå så självklart. 
Utan att jag ber om det samtidigt som det är det enda jag vill. 

Jag ska bära dem nära min kropp, min hud, min hjärna och mitt hjärta. 
Tänka på att jag är aldrig är ensam i universum även om universum kan kännas ensamt. 
De ska få färga mitt register och definiera mina viljor. De ska tyda mina önskningar och lysa upp den väg jag så försiktigt försöker vandra på. De får flyta tillsammans med det som är jag. Så nära min person att de till slut växer in i min själ och slår ut på ryggen.
Allt det som handlar om framtiden kan speglas i de guldiga fjädrarna. 
Allt det som finns med i historien går att tyda i den glänsande metallen. 

Det är i mörkret som det ljusaste av ljus finns. Mitt bland det eländigaste finns också det allra vackraste. Jag har funnit så mycket kärlek i det hatet jag omringas av. Så mycket gemenskap och värme. De som stått bredvid har sträckt ut sina händer och hindrat mig från att drunkna. Räddat mig när jag inte velat rädda mig själv. 
Det har stöttat och hoppats. Hoppats och velat. Velat och försökt. Försökt och lyckats. 
Jag har sett frustrationen i dem lika mycket som de har sett förtvivlan i mig. 
Vi har kunnat falla tillsammans. Vi har kunnat resa oss tillsammans. 
Om jag måste nämna en sak som jag är glad över med den här förbannande resan så är det just det. 
Att jag har fått bekräftat att även när jag hatat mig själv som allra mest har de ändå alltid älskat mig ännu mer.