TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Det dagas strax.

Kategori: Vardagen

(null)

Han står i ena hörnet. 
Likt en skugga klättrar han upp på väggen. Mörk. Oigenkännlig. Omänsklig. 
Väntar på att sömnen ska göra intrång och han kan få låta sina klor få spela över hennes hud. Ta sig in i hennes celler och fylla dem med skräck. Ta över drömmarna om en ljus framtid och istället tynga ner det redan tyngda sinnet. 

Han har inget namn. 
Är djävulen och demonen. 
Helvetet och ingenmanslandets herre. 
I alla tider och i alla länder har han dykt upp som svarta faran och bringat olycka i människors liv. 
Är hård och kall. 
Stel och stum. 

Hon börjar falla ner i djupsömn. 
Det är snart dags. 

Han försöker ignorera snyftandet. Vill inte påverkas av det. 
Han har ett mål och en uppgift. Tårar ska inte hindra honom. 
Monster stoppas inte av böner. 
Ändå tvekar han. Ställer sig vid sängkanten och ser på den varelsen han skulle hemsöka i natten. Ser hennes darrande kropp. Hennes söndergråtna kinder och rödsprängda ögon. 
Hon har kämpat hela dagen med att hålla sig vid liv. 
Hon ska inte behöva kämpa inatt också, tänker han, och lägger på en extra filt.



Fortfarande här.

Kategori: Depression, Vardagen

(null)

Tröttheten vet inga gränser. 
Försöker processa livet i ett andetag men finner mig själv liggandes på ett betonggolv. 
Hur kom jag hit?
Hur kommer jag härifrån?
Går runt som i ett töcken och väntar på nästa katastrof. Tänker att om jag tänker igenom alla möjliga scenarion så hinner jag förbereda mig. 
Ändå är jag aldrig redo.
Ständigt blir jag chockad av hur mycket motvind det blåser på mitt hav. 

Hoppet om en alternativ flyktväg sinar. 
För varje dag som går, för varje tår som faller, kommer jag närmare den brutala sanningen. Den som innefattar våld, blod, ondska och mörker. Den jag försökt undvika i tjugo år men som har gjort allt för att inte undvika mig. 
Trott att jag kan ta mig ur det här genom att sälja allt jag äger och har. 
Har klarat mig, men till vilket pris?
Jag kan inte vara i min hemstad. Jag kan inte träffa min familj. Jag kan inte umgås med mina vänner. Jag kan inte vara med mannen jag älskat. Jag kan inte andas samma syre som mina demoner. Jag kan inte befinna mig i samma land som mina dementorer. 
Det är inte värt det. 
Jag har sluppit att konfronteras med mitt inferno men har skapat ett parallellt helvete istället. Lever som fängslad i en mardröm. 
Där jag inte undkommer något, inte undviker något, men är inte heller delaktigt i något. 
Båda sidorna har krympt. 
Jag står kvar i mitten med en snara i min hand. 


Allt jag har.

Kategori: Vardagen

(null)


Skogsvägen ligger ensam 
Inte en själ syns till. Allt är stilla. Harmoniskt. 
Nästan helt tyst med undantag för den människa som låter hennes röst eka mellan trädtopparna. Toner från ett hjärta som sjunger för att läka. Förflyttar sig långsamt mellan tallar och granar. Gången är lätt men stegen tunga.
Kroppen stilla men sinnet i uppror. 
Ansiktet tomt men en insida som skenar. 

Hit har hon kommit för att få andas frisk luft.
Med en förhoppning att skogen kan vara en frizon. Här kan hon få hämta ny kraft. Suga åt sig av den koldioxid som träden utsöndrar. Hennes egna fotosyntes. Det är en flykt lika mycket som det är en acceptans. En vilja till fullkomlig närvaro samtidigt som barken ger tröst. 
Blommorna lyssnar. 
Gräset förlåter. 

Världen är hård. Skoningslös. Visar ingen nåd eller barmhärtighet trots otaliga rop på hjälp. 
Det är lönlöst att försöka köpslå sig ur situationen. Ingen ide att lägga fram argument om för mycket lidande eller visa statistik på smärta kontra lycka. 
Inget av det spelar någon roll 
Skogen vet det. 
Hon försöker acceptera det. 
För att sedan kunna komma till freds med alla hennes fighter måste utkämpas av henne. 
Inget kan raderas eller preskriberas. Det går att försöka men det drar bara ut på helvetet. 

Så när hon lyfter händerna högt över huvudet och skriker så är det inte omvärlden hon tilltalar utan sitt inre. Ger en röst till det som så länge tystas ner. Låter henne klagosång studsa mellan stammarna för att sedan träffa henne rakt i bröstet. Gör så att hon faller ner på knä, slår armarna runt sin kropp och ger det hon törstat efter i 20 år.. 
Förståelse. Förlåtelse. Tröst. Acceptans.