TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Farväl för nu.

Kategori: Behandlingshem, Vardagen

(null)

Det är en vacker plats att vila på. Med utsikt över skogen och åkrarna. De gröna gräsmattorna med stenar som har förgyllda bokstäver. Ingraverade datum. 

När allting började. När allting slutade. 

I den lunden ligger hon nu. Tillsammans med andra människor som inte heller vandrar på denna jord. Vissa som gick när tiden var ute, andra som försvann innan den ens hade börjat. 

Hon ska egentligen inte vara här. Det är fel plats för en ung människa. En person som hade hela livet framför sig men som med den korta stunden på jorden fick stå ut med för mycket att det till slut inte fanns något kvar att leva för. 

Jag vet hur det känns. Jag vet exakt hur det känns.  


Jag lämnar platsen och blomman jag hade tagit med mig. Mina ögon är svullna och läpparna smakar salt. Jag går härifrån. Kliver ut genom grinden, bort från kyrkogården, sätter mig i bilen och åker hem. Hon blir kvar. 

Alltid kvar. 


En dag kommer också jag sova under jord. 

Sluta mina ögon och aldrig öppna dem igen. Fylla lungorna med syre och sedan låta det försvinna ur mig med en sista suck. 

Vi är alla påväg dit. Vi går alla samma öde till mötes. 

Så har det alltid varit, för mig också. 

Det enda som har förändrats är att jag idag kommer göra allt jag kan för att stanna kvar i livet, så länge jag kan.

Hon har inte längre det valet.

Men jag har det.



Även om jag inte vill så vill jag.

Kategori: Min historia, Vardagen

(null)

Jag har tillhört huvudstaden i en månad nu. 
Det har varit oerhört svårt. Vilket jag egentligen var förberedd på men det är sämst ändå. Det är inte lätt att ställa sig in på att livet kommer att vara ännu svårare ett tag framöver och bara "stå ut" med det. 
Jag har återigen fått gå tillbaka till att överleva timme för timme. 
Ibland minut för minut. 

Men jag lever. Och jag sår massa frön. 
Varje dag tar jag ett litet steg mot ett liv jag vill leva. Genom varje andetag kämpar jag för att faktiskt skapa något meningsfullt med min tillvaro. Och jag skapar en trädgård. Den är inte färdig på långa vägar eller ens i närheten av utkristalliserad. Men jag vet att den finns där och jag försöker sträva mot den. 
Det innebär att jag äter trots att jag inte är hungrig. Duschar trots att jag egentligen inte bryr mig. Tränar trots att jag inte orkar. Går upp på morgonen även om jag inte vill. Dricker utan törst. Sover utan sömn. Älskar utan inlevelse och lever utan innerlighet. 
Men vill, tror och hoppas att det en dag ska vända. 
Och vet att det är jag som ska ta mig dit. 

Så jag går emot alla mina instinkter och trotsar min orkeslöshet och uppgivenhet. 
För jag vill att det ska bli bra. 
Så jag tänker se till att det blir bra. 


I dunklets sken.

Kategori: Vardagen

(null)

Jag sitter på balkongen och återigen dansar mina tankat med döden. 
Jag har varit här förut. Det var två och ett halv år sedan sist men då satt jag också här. Livrädd för att röra mig. Livrädd för att lockelsen att kasta sig ut över räcket var så stark. 
Jag låstes in. 
För mitt eget bästa. 
Sedan flyttade jag sextio mil. 
För mitt eget bästa. 
Men nu är jag tillbaka och samma känslor och tankar dyker upp. Det är som om de aldrig var borta, på ett sätt kanske de inte var det. Jag har egentligen gått parallellt med dödstankarna under hela den här perioden. Gått hand i hand med den eviga vilan. Men jag har hållit mig kvar. Frenetiskt greppat tag i livet och tvingat mig hålla fast. 
- Håll i som om hela morgondagen hängde på det. 

Vi har gått igenom det här förut. Allt är bekant. 
Så jag blundar. Vet att de finns där men tänker inte engagera mig i dem. 
De får dansa bäst fan de vill. 
Jag tänker inte fortsätta bjuda upp.