TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

När linjerna suddas ut.

Kategori: Vardagen

(null)

Jag lever hand i hand med katastrofen. Den är alltid bara ett ögonblick bort. 
Hela tiden känner jag den flåsandes i nacken eller ser den framför mig. Tar ett steg förbi min periferi och in i min tillvaro. Bara väntar på ett uns av ro för att kunna slå till med full kraft. Och när den inte slår undan benen på mig påminner den mig istället om hotet som finns där. Hur allt är skört. Varje liv. Varje sekund. 
Jag ska inte slappna av. Jag ska inte bli bekväm. 
När som helst kommer nästa helvete att braka loss och jag vore en idiot om jag inte var på min vakt. Hela tiden redo för strid. Alltid klar för krig. 

Det dränerar mig på energi. Tömmer mig på livskraft. Jag lever endast i förhållande till min egen förintelse och det gör mitt liv meningslöst. Kastar en gråskala över hela min vardag. Har svårt att berättiga andetagen eftersom helheten ändå krackelerar. Har svårt att rättfärdiga försöken när varje handling kan vara den sista. 
Världen blir farlig. Världen är farlig. 
Och därför avlöser frågorna varandra - Varför ska jag stanna kvar i den? 

Och så dyker det upp. Svaren. De vackra. Plötsligt så självklara. 
Omfamningen av brodern, de första stegen hos ett barn, snön som färger staden vit, beröringen hos den älskade, första andetaget när temperaturen gått under nollan, samklangen hos bästa vännen, systerns skepnad, den fantastiska tonen som fyller tomrummet, mammas händer, pappas ögon, chokladens sötma, de fallande löven och de stigande strålarna. 
De finns där. Alltid. 
Även när jag är så rädd för min egen existens att jag slutar andas, så finns de där och försöker påminna mig om att; Det finns ondska i världen, men världen är inte ond. 
Och ännu viktigare; Det finns godhet i världen. 
Världen är god. 



Farväl för nu.

Kategori: Behandlingshem, Vardagen

(null)

Det är en vacker plats att vila på. Med utsikt över skogen och åkrarna. De gröna gräsmattorna med stenar som har förgyllda bokstäver. Ingraverade datum. 

När allting började. När allting slutade. 

I den lunden ligger hon nu. Tillsammans med andra människor som inte heller vandrar på denna jord. Vissa som gick när tiden var ute, andra som försvann innan den ens hade börjat. 

Hon ska egentligen inte vara här. Det är fel plats för en ung människa. En person som hade hela livet framför sig men som med den korta stunden på jorden fick stå ut med för mycket att det till slut inte fanns något kvar att leva för. 

Jag vet hur det känns. Jag vet exakt hur det känns.  


Jag lämnar platsen och blomman jag hade tagit med mig. Mina ögon är svullna och läpparna smakar salt. Jag går härifrån. Kliver ut genom grinden, bort från kyrkogården, sätter mig i bilen och åker hem. Hon blir kvar. 

Alltid kvar. 


En dag kommer också jag sova under jord. 

Sluta mina ögon och aldrig öppna dem igen. Fylla lungorna med syre och sedan låta det försvinna ur mig med en sista suck. 

Vi är alla påväg dit. Vi går alla samma öde till mötes. 

Så har det alltid varit, för mig också. 

Det enda som har förändrats är att jag idag kommer göra allt jag kan för att stanna kvar i livet, så länge jag kan.

Hon har inte längre det valet.

Men jag har det.



Även om jag inte vill så vill jag.

Kategori: Min historia, Vardagen

(null)

Jag har tillhört huvudstaden i en månad nu. 
Det har varit oerhört svårt. Vilket jag egentligen var förberedd på men det är sämst ändå. Det är inte lätt att ställa sig in på att livet kommer att vara ännu svårare ett tag framöver och bara "stå ut" med det. 
Jag har återigen fått gå tillbaka till att överleva timme för timme. 
Ibland minut för minut. 

Men jag lever. Och jag sår massa frön. 
Varje dag tar jag ett litet steg mot ett liv jag vill leva. Genom varje andetag kämpar jag för att faktiskt skapa något meningsfullt med min tillvaro. Och jag skapar en trädgård. Den är inte färdig på långa vägar eller ens i närheten av utkristalliserad. Men jag vet att den finns där och jag försöker sträva mot den. 
Det innebär att jag äter trots att jag inte är hungrig. Duschar trots att jag egentligen inte bryr mig. Tränar trots att jag inte orkar. Går upp på morgonen även om jag inte vill. Dricker utan törst. Sover utan sömn. Älskar utan inlevelse och lever utan innerlighet. 
Men vill, tror och hoppas att det en dag ska vända. 
Och vet att det är jag som ska ta mig dit. 

Så jag går emot alla mina instinkter och trotsar min orkeslöshet och uppgivenhet. 
För jag vill att det ska bli bra. 
Så jag tänker se till att det blir bra.