TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Se dig bakom.

Kategori: Vardagen

 


Jag tittar på mitt schema. Det har luckor. Jag undrar vad jag har fyllt de luckorna med.
Hur utnyttjade jag den tiden på bästa sätt? Gjorde jag något produktivt? Skapade något? Åstadkom något? Förändrade något? Jag vill gärna tro det. Vill gärna bygga om minnet av att jag ligger utslagen i en obäddad säng och stirrar in i väggen. Vill helst glömma att jag låg tyst och stel tills någon hittade mig och försökte bryta min paralysering.
Ibland gick det. En timme två timmar sedan var jag återigen tillbaka i horisontellt läge.

Jag vill mycket hellre tänka att jag tog till vara på tiden, att den inte bara passerade mig ouppmärksammad. Men jag skriver dagbok. Och jag vet att den säger annorlunda. Den köper inte mina påhitt om en kreativ eftermiddag eller en givande förmiddag. Den innehåller sanningen, svart på vitt, obroderad, onyanserad. Naken och ärlig. Som vanligt inte vacker – men sann.
Och om det är något jag måste hålla mig till så är det sanningen. Verkligheten. Tillvaron så som den är här och nu. Inte där och då. Inte där borta och sedan.

Men det är svårt att vara i nuet när nuet vill ta död på en. Svårt att vara närvarande i stunden om varje stund är ett helvete. Då är det mycket lättare att försvinna bort till en värld där inte skrik, tårar och kamp står överst på varje dagordning.
Flykten motarbetar och för att jag inte ska leva mitt liv på flykt och missa det verkliga livet så måste jag stanna kvar.
Även när den här världen är outhärdlig
Även när mitt schema är fyllt av luckor.

Hjälp mitt inre.

Kategori: Självskadebeteende, Vardagen

 




Jag har blåmärken under fötterna. 
Det är en bedrift. 
Små blåa öar som jag hela tiden trampar på. Som hela tiden ger ifrån sig små signaler till hjärnan att här gör det ont. Gå inte på oss mer för det värker. Gå absolut inte på stenar utan skor. Ändå går jag på stenar utan skor. Så mycket respekt hyser jag för mina egna kroppsdelar. Att inte ens när de har ont och ber mig agera annorlunda så lyssnar jag..

Vad säger det om min självmedkänsla? Finns den ens?
När i livet är jag tacksam över den kropp jag givits i förhållande till alla de stunder då jag hatar den. Förbannar den, skäller på den, förkastar den skadar, den. 
Inte det bästa teamet. Som att ha en lagkamrat som hela tiden gör självmål. En soldat som förråder. En besättning som gör myteri. Okej, det är stora växlar. Det som började med oskyldiga promenader på sårad hud är ni likställt med revolutioner och uppror.
Nånstans finns ju ändå liknelsen. Jag slåss mot mig själv. För mig själv? Jag slåss mot mig själv för mig själv? Vad betyder det ens? Totalt nonsens.

En enda kropp. Som är i plågor. Respektera det. Lyssna på det. Ta in det. Börja med omvända. Agera tvärtom vad känslan säger åt dig. Vad tankarna säger åt dig. 
Till slut kommer förändringen.
Det är svårt att hata sig själv om man hela tiden gör något som bevisar att man inte förtjänar hat.
Det är svårt att älska sig själv om man hela tiden gör saker som bevisar att man inte förtjänar att älskas.


På din planhalva.

Kategori: Allt det andra, Vardagen

 


Tid.
Detta eviga pratandet om tiden Inte bara från mitt håll utan från alla andra också. Som att tiden vore konstant och evig.
 ”Det finns alltid tid.” Nej. Tiden är begränsad och endast till låns. Därför blir uppskjutanden helt befängda eftersom vi vet inte när kontraktet löper ut. Idag kan vara den sista dagen. Det här andetaget kan vara det sista andetaget. Vi kan inte veta.
Eller så vet vi och det kan nästan vara ännu värre.

”Saker måst få ta tid” är också återkommande. Att det är svåra saker, djupt rotade, sådant ändrar man inte på en halvtimme, halvår ibland inte ens ett år. Det tar längre tid. Och jag avskyr det. Får panik när jag ser hur dagarna passerar men mitt mående är oförbättrat. Bara försämrat.
Svårt att se fram emot resten av livet då.

Vi vill alltid ha mer av dig. Likt giriga ormar snärjer vi in oss och kräver att du ska stå till vårt förfogande. Men tiden rättar sig inte för någon.
Den ger. Och den tar. Den får inte så mycket
Mer stressade repliker om att den går för fort. Eller despereta tonlägen om att den går för långsamt. Gör de tiden till något subjektivt?
Kanske.
Oavsett.
Vi behöver den.
Den behöver inte oss.
Kanske det som gör det allra svårast att förhålla sig till.