TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

När det fortsätter rasa.

Kategori: Min historia, PTSD, Självskadebeteende

 


Jag ser rader upp och rader ner fyllas av värderande tankar. Subjektivt elaka tankar. Jag undrar; Är det såhär jag lever? Är det i det här som jag ständigt går runt i? Ett konstant analyserande av varje handling, varje rörelse. Aldrig till min fördel. Alltid med obefogad kritig. Helt orimliga krav.
Inget jag gör är rätt
Inget jag säger är rätt.
Inget jag tänker är rätt.
Inget jag är är rätt.
Fan. Ingenting är rätt.

Hur blev det så? Hur blev detta min övertygande åsikt? Min övergripande agenda. När började min vardags se ut såhär? Alltid jagad av det onda ögat. Som aldrig ser till omständigheter eller kontext utan bara bedömer rätt av – Dåligt – Dåligt sagt. Dåligt gjort. Dåligt. Dåligt. Dåligt.
Jag slår på mig själv hela tiden. Dygnet runt. 24/7. Lever med en inre röst som hela tiden tiden talar om för mig hur fel allt är. Helt obarmhärtigt bara bestämmer att jag är värdelös och borde straffas. Både psykiskt och fysiskt.
Räcker det inte med att jag bor på behandlingshem och hatar livet?

Nej, det räcker inte. Du ska fan få veta, varje sekund, hur du agerar fel. Och du ska också vilja söka dig till människor som bekräftar din självbild – att du bara duger till en sak och borde straffas. Och när den möjligheten tas ifrån dig hittar du andra sätt. Rakblad, glasbitar, knivar, inte äta på en hel dag, isolering, springa tills du kräks. Det kommer aldrig sluta. Kommer driva dig till vansinne. Kommer rubba din självbild och självkänsla så mycket att du en dag inte ser någon annan utväg än att göra slut på det.
Det ultimata straffet.
Döden.

Och då har de vunnit. Då har de äckliga asen som var med och skapade det här hatet, vunnit. Då har de tagit ifrån dig allt. Värmen, hoppet, drömmarna, tryggheten, förtroendet, livslusten. Det tog något så vackert som Liv och gjorde om det till något fult och skamfyllt. Tog bort den inneboende instinkten att överleva till varje pris och ersatte den med ett överhängande mörker törstande efter blod. De skapade bottenlösa hål i själen. Tappade hjärtat på styrka. Drog rep runt lungorna. Orsakade ett inre krig i hjärnan. De tog något så vackert som Liv och gjort om det till död. Slöt cirkeln långt innan den skulle slutas.

Det är oförlåtligt. Det värsta man kan göra mot en annan människa. Och de gjorde det, utan att tveka, flera gånger, utan tillstymmelse till dåligt samvete trots att det var en verklig persons liv de trasade sönder. De såg på när hon brann när den egentligen är den som startat eldarna som borde brinna.


Går sönder.

Kategori: PTSD, Självskadebeteende

 


Jag kan inte tillskriva dem epitet ”förövare” för det gör mig till ett offer. Jag kan inte förlika mig med de rollerna. Vägrar innefatta mig med de regionerna. 
Det är inte jag så då kan det inte vara dem. 
Det är inte dem så då kan det inte vara jag. 
Logiken i sitt essä. Förnekandets bravur. Som att knyta in sig själv i argument som läcker. Inget av dem håller tätt.
Alla är förståeliga. Självklara till och med, men de agerar inte i en riktning som gagnar mig. De jobbar baklänges när jag behöver röra mig framlänges. Håller mig i ett stadigt grepp när jag försöker bryta mig loss.

Det är i titlarna som rädslan ligger. 
Om de är förövare så måste jag vara ett offer.
Det krockar med min världsbild, även om det nog aldrig går att komma närmare sanningen än så. Det gör det inte mindre smärtsamt. Men det kanske ger svaret på varför. Varför jag måste namnge oss; just för den enorma rädslan att göra det.
Det enkla i det svåra. Det möjliga i det omöjliga. Min härdsmälta

Jag är livrädd. Så jag spjärnar emot. Undviker in i det sista att prata klarspråk. Försöker febrilt finna svaren fast ställer fel frågor.
För egentligen är det enkelt. Enkelt på det sättet att det är självklart vilka roller vi har. Vilka vi alltid haft. Trots undanflykter.
De utsättare. Jag utsatt.
De aktiva. Jag passiv.
De. Förövare.
Jag. Offer.



Där det gör som mest ont.

Kategori: Min historia, Självskadebeteende

 


Vi gjorde den klassiska ”Var ser du själv om tio år”. Fast med en tvist. Det här var inte ett scenario vi önskade oss utan hur livet skulle se ut om tio år ifall vi inte tar tag i våra problem. Om vi fortsätter leva som vi gjorde förut med destruktiva beteenden och dysfunktionella relationer.
Hur skulle det bli om tio år?

Jag kom inte så långt. Jag kom först ett år fram där jag förutspådde en vardag som hemlös, missbrukare, prostituerad, anorektisk, ensam, suicidal, djupt deprimerad och ännu mer traumatiserad. När jag skulle skriva ”om 3 år” så blev det bara ett ord. Tre bokstäver. Död. Om jag fortsätter leva som jag gjort tidigare så kommer jag inte leva om 3 år. Jag kommer vara död. Jag har antingen tagit en överdos, svultit ihjäl mig själv, mördats eller, mest troligt, jag har tagit livet av mig. 
Så ljus såg den framtiden ut.
Utan förändring är jag omöjligt vid liv om tio år. Det finns bara inte.

Vad säger det mig nu? Vad behöver jag göra nu?
För det finns en annan sida också. 10 år framåt om jag förändrar mig. Ett liv där jag kan jobba med det jag vill, bo där jag vill, leva hur jag vill. Där jag kan uppfylla mina drömmar om att få hjälpa andra gå igenom det jag gått igenom. Ett liv där jag kan älska och bli älskad tillbaka. Kan skratta när jag vill och gråta när jag behöver gråta. Så långt ifrån all misär det innebär att bo på behandlingshem och hata allt man är.
Ett vardag så långt ifrån den här.
Men det är en tuff väg dit, snårig, fylld med hinder. Och det är ett val jag måste göra.
Bestämma mig för att om 3 år är jag inte död.
Jag lever. 
Och jag vill leva.