TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Systra mi.

Kategori: Min historia, Självskadebeteende

(null)

Hon gråter. Min syster gråter. 
Det skulle jag också göra om det var omvänt. Om det var hennes armar som var fyllda med sår och ärr. Om det var hon som hade suttit och skärt i sig själv för att tömma sig själv på hatet. Om det var hon som blev så tom att rakbladet kändes som enda vägen tillbaka till verkligheten. Om min syster hade velat och försökt att dö. 
Då hade jag också gråtit. 

Jag blir rörd av ömheten. Och också av modet. Jag vet att det tar emot att be mig visa mina sår. Ändå frågar hon. Ändå tittar hon. Lägger handen över mina armar och känner med fingrarna på de utbuktande ärren. De som precis har läkt och de som har läkt för flera år sedan. 

Det händer något i relationen mellan oss när hon får se min smärta gestaltad på min kropp. Det fruktansvärda föder fram något fint. Det finns en skörhet här som det går att röra vid. Som vi båda varsamt försöker värna om. 
Skammen bryts ner, den kan inte leva i en tillvaro av acceptans och öppenhet. Skulden förflyttas, den kan inte bäras av mig samtidigt som den tilldelas andra. 
Föraktet sinar, det får inte näring när kärleken sprider ut sig. 

Så hennes tårar får trilla. De har all anledning att göra det. 
Och jag tittar på och tänker att det inte finns så mycket att säga mer än att det är för jävligt. Det är för jävligt. 
Men här ligger också skillnaden. Nyansen som gör livet värt att leva. 

För varje gång jag hatat mig själv, så har min familj alltid älskat mig ännu mer. 
För varje gång jag skadat mig själv, har de i min närhet alltid skyddat mig ännu bättre.  
För varje gång jag gett upp, har jag, för mig och för dem, alltid fortsatt ändå. 
Alltid fortsatt ändå. 



I mina ögon.

Kategori: Självskadebeteende

(null)

Jag vet att han frågade för min skull. 
Inte för att han ville se utan för att jag skulle få visa. 
Ingen pappa vill se sin dotters sönderskurna armar. Ingen fader vill se sin dotter sitta med glasklara ögon på slutenvården. Ingen far vill lämna sitt barn på behandlingshem. Ingen förälder vill höra att livet är för svårt för att levas. 

Han ville inte se. 
Ändå frågade han "Vill du visa var du har skadat dig" och jag vet att han frågade för min skull. För att lindra min skam, min skuld, min ångest. Och jag älskar honom så mycket för att han gjorde det. För att han försöker. För att han tar till sig det jag har berättat tidigare om hur jag försökt dölja min smärta. För att han vill skapa ett tryggt rum där jag inte behöver lida i tystnad. 
Jag uppskattar det. Känner värmen ifrån hela honom stråla in i hela mig. 

Älskade, finaste pappa. 
Jag är ledsen över att du behöver se mig gå igenom allt det här och att du står maktlös vid sidan av. 
Men jag är glad över att du finns nära, för att du försöker och för att vad som än har hänt och vad jag än har berättat så vet jag att din kärlek till mig aldrig förändrats. 



Dag för timme.

Kategori: Självskadebeteende, Slutenvården

(null)

Permission. Hemma i lägenheten. Får välja själv om jag vill gå ut, vad jag ska äta, vad jag ska göra. Om jag vill träffa någon, gå och träna, spela gitarr, duscha, ta en promenad, äta take away, handla mat, dricka te mitt i natten, tända ljus, sova hela dagen, kolla på film utan att någon blir störd, ha min hörlurar, ladda när jag behöver ladda och sitta på balkongen tills min hud är alldeles kall. 

Förhoppningsvis blir jag utskriven imorgon. Om allt går bra.
Det känns som att det är rätt att bli det. Jag vill tillbaka till rutinerna och strukturerna. Rädd för bli institutionaliserad. Vet att vägen tillbaka kan bli så jäkla mycket jobbigare om jag bara fortsätter falla tillbaka på vården. Behöver anstränga mig för att komma tillbaka till vardagen för att jag vet att det är det bästa för mig. Och för att jag vill ha den. Jag vill ha min vardag. Min frihet. 

Det finns en rädsla för att jag pushar mig själv. Men jag tror att jag fattar rätt beslut. I värsta fall får jag väl läggas in igen. Men jag ska verkligen försöka att hålla mig därifrån. För att kunna vara hemma i lägenheten. Hantera det som kommer upp och bearbeta det som kommer fram. Hur hemskt och jävligt det än är. 
Det är målet. 

Det är många valmöjligheter som blir påtagliga först när de försvinner. 
Och sedan ännu tydligare när de kommer tillbaka. 
Jag kan välja mycket. 
Jag kan välja att skada mig. 
Jag kan välja att vara snäll mot mig själv. 
Jag vill inte skada mig. 
Jag vill vara snäll.