TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Liv åt död.

Kategori: Behandlingshem, Min historia, Självskadebeteende

(null)

En dag ska min katastrof bli din begravning.
Vi ska mötas längs mittgången och sedan byta planhalva. 
Du ska få ta över mitt helvete. 
Här. 
Jag ger det till dig. Jag har förvaltat det i tjugo år. 
Nu är det din tur. 
Sedan ska jag följa din utveckling. Din nedbrytning. 
Där du ska få känna på hur det var att som åtta år inte tycka sig vara värd något. 
Den grunden som du byggde. 
Den framtid som du banade väg för. 
Där sedan andra tog vid. 

För du var inte ensam. Och kan inte hållas ensam ansvarig för hur det har gått för mig eller hur jag mår. Men du är en del av det. En stor del. En bidragande faktor till att jag bor på ett behandlingshem. Till att mina dagar mestadels består i att försöka överleva. Ta mig igenom timme för timme. Inte förlora mig i självhatet. Inte skada mig själv. Inte låta andra skada mig. 
Den inre kampen. 
Den utomstående striden. 

Så vi möts vid mitten. Träffas. Konfronteras. 
Sedan byter vi. 
Du får smärtan. Hatet. Lidandet. 
Jag försvinner bort. 
Du blir kvar. 
Jag skulle säga "Lycka till" men du förtjänar det inte. 


Fäll mig en tår.

Kategori: Självskadebeteende, Slutenvården

(null)

Vad fan vet du? 

Vad vet du om vad jag går igenom? Vad jag gått igenom? Vad vet du om vad min själ tvingas genomleva? Är du ens intresserad av att ta reda på hur det har kunnat gå så långt att jag ser skapandet som en lösning? Eller nöjer du dig med dina fördomar.

Nonchalanta glider du förbi min olycka utan att ens spela berörd. Fastän du behövde häfta ihop två delar av mitt skinn som delat på sig. Som jag, självmant, delat på.

I panik. Frustration. Desperation.


Du slänger ut frågan "Hade du ångest?" och får det att låta som lite vanlig -ska jag ha mjuka eller hårda tacoskal-vånda.

Det är som en lek. Något roligt. Spännande. Trots att inget i det här är roligt eller spännande. Tvärtom.

Det är bara ett nederlag att jag återigen sitter på en kall brits med bedövningssprutor i armen.

Det är bara en tragedi att jag såg det som en utväg att skada mig.

Och att då tvingas träffa på dig, träffa på honom. En falsk muntergök. Han gör inte situationen bättre. Han gör mig bara irriterad med sin oförmåga. Hans lättvillighet kring den faktiska situationen. Han får det att låta så enkelt. Så banalt.

Jag tror inte han kan förställa sig det infernot som pågår innan, den oerhörda smärtan och uppgivenheten när jag väl gör det och den obarmhärtiga skammen och tomheten sm kommer efteråt.

Det ligger ett helt liv bakom varje sår. En historia bakom varje ärr.

Han vill nog inte lyssna på det. Det vill nog ingen. Ändå är det min vardag

Så vem ska lyssna på mig?


Jag lämnar akuten mer tom och nedbruten än innan jag kom dit. Det är bra jobbat av en läkare som bara träffa mig i tio minuter. Vars enda uppgift är att hjälpa människor med deras problem.

Hjälp till att läka. 

Inte bidra till mer smärta.



Till er som bär ansvar.

Kategori: Behandlingshem, Självskadebeteende


Fattar ni vad ni har gjort? Herregud! Begriper ni vad som har hänt?
Hon är död. Fattar ni? Hon finns inte mer. Hon levde och sedan gjorde hon inte det längre. Hon tog sitt eget liv. Inte för att hon ville det. Utan för att hon inte såg någon annan utväg. Ingen vill dö. Men ingen vill leva om det inte längre finns något ljus eller hopp kvar. Fy fan för er. Jag förbannar er alla och era egoistiska handlingar. 
Må ni brinna i helvetet för att ni satte er person framför en annan människas värdighet och gjorde den till ett ingenting. Vet ni hur det är att leva och känna sig vara värd lika mycket som ingenting? Det är outhärdligt. Driver en till självmord.
Dit ni drev henne. 

Jag vet inte vilka ni är. Jag har aldrig träffat er. Men jag hatar er. 
Från djupet av mitt hjärta så avskyr jag er. 
För ni har stulet det vackraste som finns. En människas liv. 
Ni har tagit något dyrbart, ömtåligt och skört och krossat det. 
Ställt er ovanför universums lagar och satt dödens sändebud att hämta upp en oskyldig ung kvinna. En som försökte slåss för sitt liv. För sin överlevnad i en värld som vänt henne ryggen. 

Förstår ni vilket ansvar ni har? Vilken makt ni besitter? Hur enkelt det är att förstöra allt för en människa och genom det förstöra för alla andra runt den människan. Hon hade en mamma, en syster, vänner, ett jobb, drömmar, visioner, förhoppningar. 
Allt är borta nu. Allt är förstört. 

Jag vet inte vilka hennes demoner är. Men jag vet vilka mina är. Jag vet vilka som skulle bli hållna ansvariga om jag inte heller orkar kämpa mig igenom det här. Den listan på män som systematiskt skadat mig. Psykiskt och fysiskt. Enstaka tillfällen och upprepade gånger. Med hänsyn till deras egna behov, i avsaknad av empati för ett barn, en ungdom, tonåring, kvinna. 
Hade jag en sista önskan så skulle det vara att de som skadat mig skulle få veta vad de hade gjort. Vad de bidrog till. Hopplösheten. Självmordet. Döden. 
Jag hoppas att hennes demoner får veta. Att de får höra om den människa som levde på jorden och försökte klara sig igenom de prövningar som livet kastade på henne men som till slut inte orkade mer. Vem kan klandra henne? 
Jag vill att de ska få veta att de är en direkt orsak till varför en kyrka kommer var fylld med gråtande människor och att det kommer stå en vit kista i mitten av rummet. 
De ska veta att de är ansvariga för att de gånger som hennes mor vill besöka sin dotter måste hon gå till en kall, grå granitsten och tala med marken. 
Hon kan aldrig mer vidröra sitt barn. 
Aldrig hålla om henne eller styrka bor hennes tårar. 
Aldrig mer. 

Förstår ni vad ni har gjort?
Fattar ni vad ni har gjort?
Om ni gör det.
Hur kan ni leva med er själva?