TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Kontrasternas firanden.

Kategori: Min historia, PTSD, Självskadebeteende

 Vad gör du i jul? 

Sitter du runt ett bord med människor som älskar dig? Som inte har någon aning var de händer, som så vant delar ut glöggen, har befunnit sig. Samma armar som kramar ett barn som får julklappen den önskat sig, har tvingat ner ett annat barn på knä och försökt kväva den med sina lustar. Känner du av kontrasterna? Hur du ena stunden önskar alla en fridfull jul och delar ett facebooklipp om världsfred för att i nästa stund ta kontakt med någon som är hälften så gammal som dig. Du tycker att det läggs alldeles för mycket pengar på julklappar men har inga problem med att låta den tonåring som inte kan sova på grund av dig, få betala ett högt pris.

Vad gör du i nyår? 
Ger du dig själv nyårslöften? Innefattar de att du inte ska förgripa dig på barn? Ser du tillbaka på året som gått och känner dig stolt över vad du har åstadkommit? Ser du bara till dina bedrifter eller kan du ta in dina laster? Den sidan av dig som älskar att förnedra. Som vill skada och skända. Lovar du dig själv att sluta men sitter likt förbannat den första januari och letar efter nya offer?

När du önskar dig en ny plånbok, ett raksett eller en kaffemaskin så är det enda jag önskar mig att få slippa dig. 
Du vill ha materiella ting.
Jag vill ha frihet. 
Du vill ha julledigt, få stressa ner.
Jag önskar att jag en natt, bara en enda natt, kunde slippa att bli påmind om dig. 
Du ger nyårslöften om att träna mer.
Jag försöker lova mig själv att inte skära i min hud. 
Du ser fram emot ett nytt år,
Jag försöker överleva närmaste timmen. 
Du lever och frodas
Medan jag våndas. 

Du kan önska alla en God Jul, du kan köpa dyra paket och skänka pengar till välgörenhet. Du kan skippa skinkan på julbordet, ha en vit jul, lägga fokus på nära och kära. Men du kommer aldrig kunna rentvås. Dina handlingar kommer alltid ligga kvar som blöt hinna. 
Jag hoppas att du lovar dig själv att förändras, och också gör det. 
Och skänk mig en tanke - människan du har förstört många jular för.



Kväv min tystnad.

Kategori: PTSD, Självskadebeteende

(null)

Jag är så trött på smärtan. 
Både den psykiska och den fysiska. 
Gör det inte ont i själen så gör det ont på armarna där jag har skurit upp min hud. Alltid värker det nånstans och jag är så trött på det. 
Det är utmattande att ha en kropp som lider. 
Det är uttröttande att ha en själ som plågas. 

Så när jag inte är helt golvad av alla känslor som tynger mig så borde jag försöka låta återhämtningen få ske. Men det gör jag inte. 
Istället skäller jag på mig själv för att jag inte har det tillräckligt jobbigt. 
Kan glömma att jag för två minuter sedan låg på golvet i en hög och önskade att jag vore död. Om det känns någorlunda stabilt för ett ögonblick så ifrågasätter jag om jag någonsin har mått dåligt. Har det någonsin varit jobbigt? 
Ändå bor jag på behandlingshem med återkommande suicidtankar, men visst, allt är säkert bra. Jag mår toppen. Livet kunde inte varit bättre. 
Jag menar, det har alltid varit en dröm att bo ute på en jävla åker, sittandes i terapi tio timmar i veckan, inte kunna åka hem, gråta varje dag, förlora det liv jag hade och skära mig i armarna. 
Fan. 

Mitt huvud är ett snöblandat regn och jag har svårt ett navigera i det. Är så frustrerad över hur trögt allting går. Att jag inte ändrar mig fort nog. 
Jag gör det igen. Skäller på mig själv för att jag inte är en robot. 
Kanske skulle testa en helt ny grej. Kanske skulle testa visa medkänsla med mig själv. 
Eftersom självskadanden, självförakt, hat, skammanden, skuldbelägganden, bannanden, sväranden, klandranden och straffanden inte fungerar. 
Det har inte fungerat på tjugo år och lär inte börja fungera nu. 
Så ska jag fortsätta med samma strategier i framtiden, som jag vet inte förändrar något, eller ska jag prova något nytt?
Svaret säger sig självt.
Jag hatar när svaret säger sig självt. 


Nu är tiden inne.

Kategori: Min historia, Självskadebeteende

(null)

Mina armar värker. Såren gör sig hela tiden påminda. De öppna och de stängda. 
De berättar om hatet, om skulden, om skammen. 
De talar om för mig att jag har straffat mig själv. 
Att jag inte tycker om mig själv. 
Att jag förtjänar att lida. Att plågas. Att skadas. 
Jag vidmakthåller de åsikterna som andra har projekterat på mig. 
Upprätthåller de föreställningarna. 
När de tankarna. 
Föder de idéerna. 

Sedan blir jag sittandes i en svart låda och ruinerar mig i misären. Vältrar mig i ångesten. Tränger in mig i de snävaste gränderna där bara föraktet finns och bosätter mig där. 
Ser till att allt som växer här ska vissna. 
Allt som finns här ska försvinna. 
Allt som lever här ska dö. 

Jag vet vad det är jag måste göra. 
Och jag hatar det. Avskyr att det är mina handlingar som för mig framåt och mina handlingar som tar mig bakåt. Jag har alla avgöranden i mina händer. Jag bestämmer. Jag har makt. Kontroll. 
Jag lever mitt liv. 
Jag kan välja nu. 
Jag vet vad det är jag måste göra.
Jag måste välja livet. 
Även när livet inte väljer mig.