TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Gör det här fritt från tvivel.

Kategori: Dissociering, Självskadebeteende

 


Nej, jag vill inte skadas. 
Nej, jag vill inte att andra ska skada mig. 
Nej, jag vill inte skada mig själv. 
Det bara känns så. Det bara känns så hela tiden och så innerligt att jag blir övertygad om att det är min vilja. Det är vad jag är född till. Var jag duger till. Mitt värde ligger i andras brutalitet gentemot mig som individ. Jag blir till först när blodet lämnar min kropp. Det är så jag ser på mig själv. Det är så jag tror att andra ser på mig. 
Som ett objekt. Ett föremål. Ett ting. Ett ingenting. 

Och eftersom jag inte är någonting så spelar det ingen roll vad jag känner eller hur jag mår eller hur jag upplever något. Min röst hörs inte. Min röst räknas inte. Andra får göra vad de vill med mig för att jag är ändå inte där. Jag lämnade platsen så fort en antydan från förr gjorde sig påmind. Checkade ut. Försvann. Lämnade mitt skal bakom mig och tänkte att om jag inte var där psykiskt så kunde jag inte skadas fysiskt. Och vise versa. 

När tiden återigen började ticka hade jag besudlat min själ ännu en gång och la all skuld på mig själv. Allt ansvar fick vila på mina axlar. Oavsett vad andra gjort. Oavsett hur andra betett sig så var det alltid mitt fel. Det spelade ingen roll att jag var ett barn och de var vuxna. Att de borde vetat bättre. Jag klädde ändå in mig i skuldens mantel och släpade skammen efter mig som ett skadeskjutet villebråd. 

Så när ett ord nämns är jag där igen. Samma tankar. Samma tro. Samma vilja. Jag vill få det överstökat. Få känna lättnaden efteråt. Vill bara att han ska göra vad han vill göra och sedan gå. Skillnaden är att den här gången är det inte nån kallhjärtad man som sitter framför mig utan min psykolog. Som alltid varit på min sida, som bara velat mig gott. Ändå kommer de tankarna. Ändå stänger systemet ner. Jag blir sittandes med avslöjande meningar som han kan läsa utantill. Han ser allt. Vet allt. Säger med sin lenaste ton att allt är okej. Att han ser funktion och han ser inlärning. Säger åt mig att ställa mig frågan: Vad beror det här på?
Och hitta svaret i min historia. 

Vad beror det här på?
Min historia. 
Vad beror det här på? 
Min historia. 
Jag upprepar det om och om igen och hoppas att jag en dag, slipper ställa mig den frågan. 

Åt mitt öde.

Kategori: PTSD, Självskadebeteende

  

Fortfarande radioskugga.
Återfallen fortsätter.
Jag är inte redo att stå emot begäret till självförstörelse. Eller har inte förmågan. Trivs inte alls i det här. Känner mig omyndigförklarad. Trots att det var jag som självmant lämnade ifrån mig kontakten med omvärlden. Som en överenskommelse – Vi ska lösa problem inte skapa fler.
Men begäret blir ibland för överväldigande och då är det svårt att stå emot. Därför får jag inte ha någon kontakt med nätet eller min mobil överhuvudtaget.

Ändå, trots det, lyckas jag bryta mig igenom systemet och bli bekräftad på den förnedring andra vill utsätta mig för. Då blir tankarna alltid samma – Hur kom jag hit? Hur gick jag från att ha levt med en man som älskar mig till att vilja träffa främlingar som skadar mig? Vad hände? Hur kunde det bli så? Det är inte givande att älta de frågorna. Överskölja mig med ännu mera skam och misslyckanden, det tar mig bara längre ner i avgrunden vilket i sin tur bara för mig närmare mig män som vill släcka min livslust. Som njuter av att krossa mig.

Men det är svårt att låta bli. För även om mycket av mitt beteende är ganska förutsägbart så är det ändå oerhört svårt att förlika sig med. Men det är de gamla strategierna som kommer tillbaka med full styrka. Men de rycker inte ut till min undsättning, även om jag tror det, det kommer för att dra mig längre ner i fördärvet.

Så jag bröt det genom att berätta.
Lämna ifrån mig mina saker. 
Hålla mig borta från omvärlden.
För vi ska lösa problem.
Inte skapa fler.



Kärleksbrev till ett väsen.

Kategori: Behandlingshem, PTSD, Självskadebeteende

 

Det är svårt ett andas i en värld som försöker kväva en. 
Nästintill omöjligt att begära stordåd av en människa som förvägras syre. 
Ändå förväntas det att jag existerar varje dag. Att jag tar mig till mina samtal, gör mina hemuppgifter, anstränger mig, levererar, samtidigt som jag ska återhämta mig, validera mig, ta hand om mig. 
Jag ska tycka om mig själv trots att jag hatar mig själv. 
Jag ska vårda den kropp jag egentligen bara vill skada. 

Känslor ska få finnas. Allihopa. In med dem bara och upplev dem allihop. Gärna på en och samma gång, varför inte? Katarsis i sin renaste perfektion. Men fortsätt ändå stå på benen. Ta ändå ett steg fram trots att det innebär själsdödande smärta. 
Berätta om de här sakerna som gör att du vill hoppa från en bro. 
Upprepa det här minnet tills du inte längre vet var du ska göra av dig själv. 
Ta in den här historien tills du inte längre vet vem du är. 
Känn det här. Var det här. Släpp in det här. Andas det. Bli det. Lev med det. 
Svårare än så är det inte. 
Bildligt talat. 
Bokstavligen är det helt komplett jävla omöjligt. 

Men det är räddningen säger dem. 
Vi lovar. 
Och jag litar.