TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Stanna.

Kategori: Min historia, Självskadebeteende

(null)

Jag visade mina armar. Medveten om att åsynen av den karvade huden kunde få dig att rygga tillbaka, backa och försvinna. Att du skulle äcklas av de långa strecken som färdas länga mina lemmar. Inte se något annat än mina skador. 
Istället rörde du vid min hud. Du strök med din hand över mina buckliga sår och du smekte försiktigt jacken i skinnet. 
I dina ögon fanns inget förakt. Inget äckel gick att återfinna i din blick. 
Du var full av medlidande. Av ömhet. Av kärlek. 

Jag lät tårarna falla. Medveten om att känslosvall inte är lätt för en utomstående att hantera. Ännu mindre en främling. För du vet fortfarande inte varför mina axlar slokar och mina ögon vattenfylls. Även om delar av mitt förflutna blivit kartlagda. 
Jag vill inte hålla tillbaka det jag känner, så som jag gjort i så många år, därför fick du se de rinna. Och jag visste att det kunde göra dig osäker men du höll mig bara, om möjligt, ännu varligare och lät dina händer flätas in i mitt hår. 
Tröstade mitt skadade hjärta. Läkte min spruckna själ. 

Jag berättade om mina flashbacks. Medveten om att det låter hemskt att behöva bevittna någon vrida sig i plågor och skrika efter hjälp. Det kan skrämma iväg den modigaste. Jag vet att det är mycket att begära av någon att hålla sig lugn om jag får panik men du tittade bara på mig med en stilla uppsyn som talade om att du kan stå stadig även om det stormar. 

Det är så mycket man vill ska vara enkelt. Särskilt i början. Att relationen ska vara okomplicerad, obefläckad. 
Men mitt liv ser inte ut så och den som vill vara en del av det får också ta del av allt det jag kommer med. 
Det vackra och det hemska. 
Allt det som är jag. 


Där tiden stannar.

Kategori: Behandlingshem, Självskadebeteende

(null)

Folk planerar för sina liv och sin död samtidigt. 
Hon kunde prata om framtiden. Om drömmar. Visioner. Längtan. Förhoppningar. 
Men samma kväll skrev hon ändå ett brev till sina närmaste där hon deklarerade sin uppgivenhet. Ledsamheten som tärde sönder henne. 

Det går att vilja vilja leva men också vara helt övertygad om att döden är den enda utgången. Tänk dig att känna så. Tänk den ensamheten det måste bara att vandra omkring på jorden och hela tiden veta att man inte tillhör. Snart är man borta. 

När jag tänker på hennes självmord så fylls jag av en sorg men också av en egoistisk lättnad att jag ännu är vid liv. Jag tycker inte om att hennes död får mig att vilja leva. Men det blir så himla tydligt där. Hennes avslut, den början hon aldrig fick. Det livet hon aldrig kan ta del av. Den andra sidan. När det vänder. 

Hon avslutade med att skriva att hon inte ville att de, vi, skulle vara ledsna. 
Att hon äntligen hade fått ro. Får nu vila ut. 
Det är ingen tröst. Egentligen inte alls. Bara inbillad, men det känns skönt att veta att lidandet har upphört för henne, även om det egentligen bara ändra form och förts över till de närmaste. 

Snart ska jag flytta från behandlingshemmet. Här, där jag träffade henne. Lärde känna henne, blev hennes vän, fick skratta med henne, fick gråta med henne och till slut fick jag sörja henne. Innan jag reser kommer en ros få pryda hennes viloplats. Jag kommer gå dit med tunga steg och en hel del ilska över det liv som tilldelades henne som var omöjligt för henne att hantera. Det gjorde för ont, var för svårt. 

Älskade själ. 
Var du än är, så hoppas jag att du har det bättre. 
Aldrig glömd. 


När vi berör med själen.

Kategori: Självskadebeteende

(null)

Mina armar provocerar. Visst är det märkligt? 
Att mina bleka, trasiga armar kan uppröra andra genom att bara finnas. 

Jag kämpar med accepterandet av hur mitt demolerande av kroppens största organ alltid kommer vara synligt. Blekna med tiden, men alltid finns där. Sår läker men försvinner inte. Det får bli en metafor för den smärta som finns inuti. Själsliga sår läker också, men försvinner inte. Jag kommer alltid ha varit med om det jag varit med om. Övergreppen. Utnyttjandet. Avhumaniserandet. 

När andras blickar bränner som mest, när jag känner av föraktet allra tydligast så försöker jag vända det. Jag försöker ge mig själv andrum genom att konstatera att - De vet inte. De vet inte vad jag har tvingats genomlida. Hur mycket kraft det har krävts för att stanna kvar i livet. De vet inte hur jag kämpat med att inte ta livet av mig.
De fattar inte att de här strecken, som kan sticka så i andras ögon, är ett bevis på att jag försökte hantera något ohanterbart och det här var enda sättet jag kunde göra på. Hade jag kunnat göra annorlunda hade jag gjort det. 

Sedan blir jag nästan förbannad. 
Hade ni gått igenom det jag gått igenom utan några verktyg hade ni också skadat er. Jag är precis som er och ni är precis som mig. Med enda skillnaden att mina tragedier fortfarande är synliga på min kropp. Och även om det var jag, jag som fattade tag om rakblad, glasbit, kniv, vilket vasst föremål som helst och åstadkom de här såren så är det inte mitt fel. Jag ville aldrig hamna här. Likt förbannat hamnande jag här. 

Se förbi det. 
Se bortom de gapande öppningarna. 
Titta djupare än vad mina ärr går. 
Titta längre bort än mina vita streck sträcker sig. 
Det du kommer finna är inte vackert, men det är sanningen. Det är verkligheten. 
För mig och för många med mig.