TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Dröm större.

Kategori: Dissociering, Självskadebeteende

(null)

Språkets makt är underskattat. 
Vi har fått det bästa av två världar. 
Vår svaghet är också vår styrka. Styrkan är också vår svaghet. Akilleshälen. 

Vår organism vill överleva till varje precis och vårt huvud kommer att tala om för oss hur vi ska gör det. Den kommer peppra oss med värdelösa råd. Allt för att inte komma i kontakt med det äkta. Den sårbarheten som vi alla bär på. Som egentligen är själva definitionen till att vara människa. 
Den kommer att se det som en bättre idé att ta till våld, alkohol, tabletter, sex, spel än att konfronteras med det som kan gömma sig i känsloregistret. 
Vi flyr rädsla, sorg, skam, skuld, äckel.
Den kommer att ladda betydelselösa ting i förhoppning att slippa. 
Den kommer få oss att kunna känna oss otrygga även när vi är i säkerhet. 
Den gör det för att den vill att vi ska klara oss. 
Den är vår hjälte men den kan också ta död på oss. 
För vi kommer springa. Vi kommer fly. Vi kommer göra det den säger åt oss. Oavsett.
Den kommer presentera det som lösningar på problemet. De kommer kännas sanna men det är dem inte. Men vi är redan så upptagna med att hänge oss åt undvikandet att vi missar den egentliga räddningen. 

Vi gör det till varje pris. Vi drar det hela vägen. 
Vi skadar oss för att slippa. 
Vi säljer oss för att slippa. 
Vi svälter oss för att slippa. 
Vi tar i slutändan till och med livet av oss för att slippa. 
Vi gör allt vi kan för att slippa saker som känns jobbiga, men som i realiteten, egentligen, är helt ofarliga. 



Det de blödde för.

Kategori: Depression, Självskadebeteende

(null)

Vi hamnar där igen. På botten. Den kallar på mig och jag svarar. 
Kapitulerar fullständigt och begraver mig i misärens alla täcken. 
Blir kvar tills solen gått upp och ner och upp och ner igen. 
Natten och dagen flyter samman när persiennerna bildar barrikaden till omvärlden. 
Jag bryr mig inte om vad som händer där ute. 
Jag bryr mig inte om vad som händer här inne. 
Meningslösheten blir mitt andranamn och jag klär mig vant i hopplöshetens kappa. 
Den blir osynlig på min kropp, följer den så väl att den flyter samman med det som är jag. 
Jag som är det. 

Bakslagen är för svåra, för starka, för ofta.
 De tvingar mig tillbaka till ett skede då jag dividerar om det verkligen är värt det.
Känslan av fullständig fördärv. Förödelsens tunga artilleri mot en som faller vid mina vindpust. 

Var nånstans ska jag finna kraften? 
Den kommer aldrig till mig frivilligt så jag måste leta. Det är nästintill omöjligt när ingenting i mig är intresserad av att finna ljuset. Jag famlar i intet och blir kvar bland misslyckandets hårda salvor och skadornas fördömda bojor. Där ligger jag och undrar om jag någonsin kommer att kunna finnas till utan att vilja förinta mig själv. Det är så svårt att leva i ett vakuum som försöker ta kål på en. 
Jag blir min värsta fiende i ett läge där jag inte behöver något annat än värme, trygghet, kärlek, ömhet, förståelse, tröst. 
Jag blöder efter empati men ser till att jag blöder bokstavligen istället. Borrar ner mina fingrar så djupt i huden att det lämnar stora, röda remsor längs mina armar. Sedan gör varje rörelse ont. 
Som för att påminna mig om det inferno jag lever i, som om jag någonsin skulle kunna glömma. 

Från botten ska jag resa mig. 
Hur, vet jag inte. 
När, vet jag inte.
Varför, vet jag inte. 
Men jag ska resa mig igen. Och igen. Och igen. Och igen. 


Maktens skifte.

Kategori: PTSD, Självskadebeteende

(null)

Att jag tänker att det inte är ett problem, är problemet.
Att jag tänker att det inte är något fel, är felet. 
Det är något jag styr över. Även fast det inte känns så. Jag tror att jag löser min katastrof genom att kontrollera den. När jag egentligen måste släppa taget. 
Inget i det som har hänt kan jag förändra. Inget går att göra annorlunda. 
Det är en svår insikt. Ett smärtsamt konstaterande. 
Det är inte så konstigt att jag försöker bestrida det. 
Kämpa in i döden med att skapa ett annat utlopp. 

Som att jag kunde resa tillbaka i tiden och påverka. 
Vad skulle jag ha gjort? Om jag hade möjligheten? 
Tagit mig därifrån. Vänt i dörren. Satt mig i en taxi hem. Berättat för närheten hur jag led. Varit ärlig med mina sår. Inte gömt mina tårar. Bett om hjälp. Tagit mitt helvete på allvar. 
För det började redan där. Indoktrinerandet att det var mitt fel. Att det var jag som bar skulden. Och när det inte fungerade så började jag undvika. Förneka det. 
Och plötsligt ifrågasatte jag mina andetag. Skällde på mig när symptomen började blomma ut. För jag kunde ljuga för mig själv men jag kunde aldrig ljuga för verkligheten. Så jag tystade mina rop på hjälp. Ignorerade min vädjan att få läka. 
Jag hade till slut blivit så övertygad att allt var "okej" att när hela mitt sinne och min kropp skrek det motsatta så var det beteendet i sig som skulle ändras. 
Inte hur jag mådde. 
Som att jag inte hade något att vara ledsen över. 
Som att jag inte hade något att sörja. 

Det är problemet och det är felet. 
Det är något jag gör. 
Vilket betyder att det är något jag kan sluta göra. 
Minnena är utanför min kontroll, lösningen är det inte.