TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Vila i mitt kaos.

Kategori: Behandlingshem, Vardagen

(null)

Det är ett konstant arbete att försöka bli vän med en stad man aldrig valt. Finna sig i den tillvaron som blivit till vardag. Trots att man hela tiden längtar bort. Att det är en påminnelse att finnas till på en plats som förknippas med elände. Även fast det är här jag blir fri. Samtidigt som jag blir låst. Eller sammankopplad. 

Väggarna är klädda med bilder på mig. På mitt liv. På de dagar som har varit med och skapat den jag är. Minnen. Jag skrattar på de flesta bilderna. Det är en fin kontrast med tanke på att jag mestadels gråter nuförtiden. Den här lägenheten har blivit något slags näste där jag sörjer. Gråter tills mitt hjärta trillar ut. Sätter tillbaka till det, väntar två minuter, sedan trillar det ut igen. Och så går det runt. 

När jag möter min spegelbild är det en annan människa som tittar tillbaka. Jag ser det. Andra ser det. Det händer något med mig i den här processen. Inte att jag blir någon annan. Jag tror mer att jag blir någon överhuvudtaget. Att det är första gången jag faktiskt tar mig själv, mitt liv och mina känslor på allvar. Och det gör något med mig. Något stort. Något vackert. 

Rädslan över att vistas här krymper. Jag blir starkare för varje dag. Blir bättre samtidigt som jag blir sämre samtidigt som jag blir bättre. Det elaka förloppet som den här behandlingen har. Som det inte går att göra något åt. Det bara är så. Jag har klagat i oändlighet. Sagt att det borde vara annorlunda. Att någon jävla rättvisa borde finnas i den här världen vilket skulle göra det här mer skonsamt. Men det uteblir. Så jag tystnar. Köper verkligheten. 
Tvekar mycket. 
Men vågar ännu mer. 


Det som gjorts mot mig.

Kategori: Allt det andra

(null)

Visa mig frid.

Kategori: PTSD, Självskadebeteende

(null)

Jag ber på mina bara knän.
Snälla. Låt mig slippa. 
Som om jag kunde skriva om historien.  
Jag försöker vädja tills hans empatiska sida. Att han ska släppa mig. Att han skulle se att jag var ett barn som led. 
Ändå går inget att göra ogjort. 
Det som har hänt, har hänt.
Det är för sent att ändra på någonting nu. 
Det är tolv år sedan, även om minnet är lika närvarande som om det hände här och nu.
Det är så mycket jag vill ändra.
Det är så lite jag kan ändra på. 
Nästan ingenting.

Men jag bönar och ber. Övertalar. Skriker. Köpslår.
Skona mig. Snälla. Visa nåd. 
Jag hörs inte. Egoismens brus dånar över min klagosång. 
Jag har inget att sätta emot.
Så det sker. Mot min vilja sker det.
Och det trasar sönder hela mig. Skär mig i små bitar som lämnas på en smutsig heltäckningsmatta. Jag blir kvar där. Bland ågren och misär. 
När det är över så fortsätter jag att hoppas på att det aldrig skett. 
Kasta tillbaka tiden. 
Snurra jorden baklänges. 
Få det som är gjort, ogjort. 
Snälla. 
Jag ber. 
Låt mig slippa.