TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Verkligheten är inte vackrare.

Kategori: Anmälan

(null)

Jag lyssnar på rösten över tråden. Den berättar för mig om Svea Rikes lagar och vilka paragrafer som ska tillämpas. Det är grekiska, latin, mandarin. Jag fattar ingenting men förstår ändå allt. Begriper inte hur det är möjligt men fattar att det är som det är. 
Vi har inte kommit längre än såhär. 
Vi låter fortfarande förövare gå fria även om de faktiskt erkänner brott. 
Vi upprepar "brott kan ej styrkas" som vore det enda källan till syre. 
Vi rabblar "fria hellre än fälla" tills det blöder från varenda ven. 
Vi skriker "oskyldig till motsatsen bevisas" tills rösten blir hes. 

När han hör hur hans ord träffar min ömtåliga själ blir han tyst. Kan ändå ana en tillstymmelse till empati där borta. Att han förstår att den förundersökning han så enkelt kunde lägga ner faktiskt handlade om en riktig människas öde. Det är ett riktigt brott mot mig han benämner i olika termer. Det hände i verkligheten. 
Det finns en person bakom "målsägande". 
En verklig sådan som gråter sig till sömns inatt vetandes att den "misstänkte" för alltid går fri. 

Så han säger att han tror mig men att det inte spelar någon roll. Han säger att han inte ser någon anledning till att jag skulle ljuga men det förändrar inget. Det har gått för lång tid, passerat för många år, det finns inga bevis. 
En sargad själ och ett hjärta i kras håller inte i en rättegång. 

Livstid. De skulle få livstid allihop. Om vi ställde det i paritet till den smärta vi bär på. 
Till den skam som vi tilldelats. Till det självhatet som färgat vår kropp röd. 
Ingen av dem skulle någonsin få gå fri igen och det är, faktiskt, ändå inte i ens närheten av det straff som vi upplever. 


Mitt inre dilemma.

Kategori: Min historia


Barndomshem. 
Till dig vill jag inte resa. Till dig vill jag inte gå. 
Jag har flytt från kust till kust för att slippa känna din tyngd långsamt kväva mig. Har bytt landet mot storstaden för att försöka försvinna i ett myller av människor där jag kan bli en i mängden. Smälta in. Bli till någon annan. 

Jag skulle välja vem jag ville vara. 
Stark. Vacker. Framgångsrik. Lycklig. 
Jag blev någon annan och har aldrig varit så vilsen. När jag sedan besökte dig, Barndomshem, så krockade mina världar och jag blev till en blöt fläck varje gång. 
Fast ändå i djup förnekelse att jag överhuvdtaget kunde känna. 

Jag vet inte vad som är bäst även fast jag ändå vet det. 
Det är alltid bättre att ha tillgång till sitt inre även om det inre dryper av smärta och vill upphöra i varje sekund. Det måste ju ändå vara det. 
Visst, Barndomshem? 
Så jag reser hem. Lite mer trasig, lite mer hel, lite mer trasig, lite mer hel. 
Försöker inte härda ut utan bryter ihop varenda gång. Rasar samman och fallerar fullständigt. Fånga mig? Hjälp mig? 
Du Barndomshem, du ska ju vara den tryggaste platsen på jorden. 
Varför är du inte det, Barndomshem?
Varför är du inte det.. 


Bortanför huvudstaden.

Kategori: Min historia

(null)

Överallt på ön vandrar det omkring människor.
 Planlöst och målinriktat. 
Planlöst på det sättet att ön är begränsad och längre än till strandens kant kommer vi inte. 
Målinriktat på det sättet att alla spärrar är utslagna och inga gränser går att finna i vårt medvetande. 
Alla bär vi på anteckningsblock. Alla bär vi på historier. 
Samma och liknande. Liknande och samma. 

Det viskas i vindarna om självmedkänsla och kärlek till det lilla barnet som finns där inne. Hon som så länge blivit matad med hårda ord och vassa stavelser. Hon som inte fick vara trygg längre än till åtta år sedan kom en utomstående och kasserade den uppväxten. 
Det fick sedan styra våra liv, diktera villkoren för luften vi skulle andas, sätta prägel på alla relationer och hemsöka alla våra tankar om oss själva. 
Fram till nu. 
För här, på den här ön, med de här människorna, under de här dagarna, fattas det beslut. 
Om och om igen. 
Att aldrig mer, aldrig mer, låta någon skada det barnet igen. 
Ingen ska få skada henne. 
Ingen ska få skada mig.