TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Här porträtteras smärtan.

Kategori: PTSD

Blunda.
Trygg plats.
Det är varmt. Ljust. Jag går ut genom dörren och där är en äng. Blommor. Jag ska föreställa mig värmen. Det är sommar. Jag har klänning på mig. Jag är där ensam men är inte ensam. Inom mig är det lugnt, stilla och ännu ljust. Jag önskar ingenting. Behöver ingenting. Är trygg med mig själv och väntar inte på något. Jag är inte rädd. Egentligen är jag ganska likgiltig. Jag är på en äng men sitter i en stol med fötterna i marken och blundar. Det ska föreställa att jag är rotad i marken, trygg. Tillbaka på ängen, men kvar i stolen ser jag en stig. Den leder bort till en skog som ska vara ljus, som en glänta. Jag ska vilja gå dit och jag ska vilja gå runt i gläntan och finna mig själv.
 
Blunda. 
Trygg plats.
Det kommer någon. Hon säger att jag ska föreställa mig en ung flicka. Jag är inte dum och förstår att detta ska vara symboliskt och jag ska få möta mig själv, som barn och ta hand om mig. Så hon ber mig att se henne komma gående emot mig. Jag vet vad det är jag ska se men hjärnan är ett fantastiskt fenomen och även om jag kan styra mina tankar så går det inte nu. Det är någon som kommer emot mig. Men det är inte jag. Och det är inte vackert.
 
Blunda.
Trygg plats.
Vänster armen är bruten, den högra är ur led och hänger längs med sidan. Knäna är såriga och fulla med blåmärken. Håret är långt, tovigt och blött. Hon är smutsig. Som att hon legat i lera. Hon haltar men går snabbt. Håret skymmer ansiktet men jag vet att det är förvridet. Jag såg inte ut sådär som barn, det är inte jag men det är jag. Det är inte såhär det ska vara så jag ska backa, sätta upp en sköld mellan mig och henne. Hon ska inte kunna nå mig. Jag samlar mina nära och har dem i ryggen, de ska hjälpa mig, skydda mig när jag inte längre klarar av att stå emot. Jag försöker få bort henne men det går inte.
 
Blunda.
Helvetet.
Hon försvinner inte.
Så jag får försvinna.
Tillbaka. Reträtt.
Jag hoppas hon hittar hem. 
Och jag vet att jag är den som måste hjälpa henne.


Vad du har gjort.

Kategori: Allt det andra

 

Se min visdom.

Kategori: Min historia, PTSD

 

Jag har länge försvarat dig. Naivt pratat om dina goda sidor och försökt att se till att du är en människa med brister. Men det är slut med det nu. För jag kan komma på tusen saker du har sagt till mig som varit elaka eller sårande men inte en enda där du fått mig att må bra. Du brydde dig aldrig om mig. Erkänn det. Visa i alla fall så mycket respekt för mig att du erkänner det. För dig var jag ingenting medan du färgade hela min vardag. Du klev in i mitt liv och skakade om det i grunden. 
Sådde frön av hat och förakt. 
Skördade tårar och hopplöshet. 

Jag bad inte om att få mitt liv förstört en natt i augusti. Ändå har alla dina manövrar efter det tytt på att jag har mig själv att skylla. Att det hela tiden var jag som borde vetat bättre. Trots att jag var ett barn och du var vuxen. Trots att jag var 14 och du 21. När jag sedan grät över ditt grymma sätt att visa mig vad vuxenvärlden är kapabel till så bannade du mina tårar. Vände mig ryggen när jag behövde dig som mest. 
Jag ville förlåta dig. Trots att det du utsatte mig för var oförlåtligt. 
Så ung var jag, så lite visste jag om mitt egna värde att när du sålde min själ och jag fick betala räntan så tyckte jag att det var rätt. 

Men inte mer nu. Du får inte ta mer av min värdighet. Får inte tillgång till mina sårbarheter. Jag ska bära dem själv. Och jag ska trösta mig själv när jag är ledsen över det helvete du tvingat mig att gå igenom. 
Jag förstår långsamt att jag är värd bättre. 
Jag förstår sakta att du inte är värd någonting.