TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Bland värmen.

Kategori: Behandlingshem

(null)

Jag håller henne så ömt i min famn. Som en bräcklig fågelunge försvinner hon i mina armar. Jag stryker min hand över hennes knotiga rygg. Känner revbenen där under. 
Hon är så liten i mina händer. Försvinner nästan bort. Ändå är hon större än allt det som försöker ta död på henne. Sjukdomen som har borrat sig djupt in i hennes själ och försökt slå rot där. Smittat ner henne tankesätt och hanterandet av sig själv. 
Mycket av hennes liv är präglat av den mörka demonen som anorexi är. 

Hon delar med sig av saker som jag hade kunnat säga. Svårigheterna att hitta sig själv när man så länge levt med ett särskilt tankesätt, ett skadligt tankesätt. Nedbrytande, tärande. Plötsligt ska man utforska sig själv. Börja ett nytt liv. Lära känna sig själv. Det är svåra saker. Inte enkelt att i vuxen ålder reda ut vem man faktiskt är. Särkilt inte när smärta varit en sån frontalfigur i ena liv. 
Vem är jag utan mina symtom? Vem är jag utan min diagnos? 

Jag vill inte släppa taget om hennes sköra axlar. 
Vill hålla kvar tills hela hon är läkt. Tills hela jag är frisk. 
Som att våra armar runt varandra kunde bota allt det eländiga vi bär på. Det funkar inte riktigt så. Men något händer ändå när vi sitter sådär nära i soffan och låter våra kroppar hålla oss upprätta. 
Det är vackert. 
Det botar inget. Men det lindrar.


Det som ska övervinnas.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Jag närmar mig prinsessans gata. 
Med hjärtat i handen. Bultandes. Slagandes. 
Det är fel. Så fel. 
Här har jag vuxit upp. Fått mitt namn. Lärt mig gå. Spenderat de första tjugo levnadsåren av mitt liv.
Det är min gata. Min trygghet. Mitt barndomshem. 
Men jag är livrädd. 
Skräckslagen. 
Vill inget hellre än att bara vända om trots att hela min familj finns i slutet av vägen. 
Väntandes på mig. De vill ge mig kärlek. Värme. Omtanke. 
Men tillsammans med dem står ångesten. Minnena. Smärtan. 

Han som förstört mitt barndomshem är inte där just nu men hans närvaro är ständigt närvarande. Även när vi inte befinner oss på samma plats. Han är med. Han har smittat denna platsen med massa lidande. Tryckt bort mina lyckliga barndomsminnen och ersatt dem med skam och skuld.
Så jag tvekar. Överväger om det är värt det. Trots att jag inte vill något hellre än att träffa min mamma och pappa, min bror och min syster, så dividerar jag om jag orkar. Vill. Står pall. Står ut. 
Jag vill så gärna kunna befinna mig på den här platsen, där jag fick liv, där jag växte upp. 
Mitt hem som jag flydde ifrån, rymde ifrån, försvann ifrån. 
Nu vill jag ha det tillbaka. 
Nu tänker jag ta det tillbaka.  


In i det sista.

Kategori: Behandlingshem, PTSD

(null)

Idag värker hela ansiktet efter gårdagen. De litervis av tårar som lämnade mina kanaler har också lämnat mina ögon svullna och huden stram. Jag är doppad i salt. Huvudvärken vilar som en gloria över min panna. Illamåendet kommer i vågor. Ibland övergår de till tsunamis. 

Det är det fysiska. 
Sedan har vi det psykiska. 
Tröttheten. Ängsligheten. Ledsamheten. Ensamheten. Uppgivenheten. 

Jag tänker inte ens försöka att beskriva vad som hände igår. Hur det upplevdes. Hur det kändes. Vad det gjorde med mig. Det går ändå inte att komma i närheten av verkligheten. Hur det faktiskt var. 
Jag kan bara säga att jag dog litegrann, trots att jag fick mitt liv tillbaka litegrann. 

Det finns inte på världskartan att jag ger upp nu. Det får inte ske. Inte när jag tagit mig såhär långt och slitet såhär hårt. Det får inte sluta i en tragedi. Inte när jag redan gått igenom all den möda och detta helvete som föreställt mitt liv. Ändå finns tankarna där. 
Hur skönt det skulle vara att få vila. Få slappna av. Bli fri. 
Samtidigt. 
Jag vägrar. Jag tänker fortsätta. Det spelar ingen roll hur många dagar som gårdagen jag behöver uppleva. Jag tänker ändå ta mig igenom det. 
Jag ger inte upp. 
Jag ger aldrig upp.