TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Väckt mitt itu.

Kategori: Dissociering, Min historia

 

Kamp, 
Jag ger upp nu. 
Du vinner. Jag orkar inte kämpa emot längre. Jag släpper taget om dig. Släpper taget om allt det du innebär. Lägger ner mitt vapen och min sköld. Hissar den vita fanan högt upp i himlen. 
Jag kapitulerar. Kriget är över. 
För vi kan inte längre hålla på såhär, ständigt ligga i fejd med varandra. Det tar för mycket energi. Stjäl för mycket kraft. Dränerar livslusten. 
Jag har hela tiden trott att du har varit räddningen. Tänkt att så länge vi har varandra så klarar vi oss. När det hela tiden har varit tvärtom. 
Vi har aldrig gett något till varandra. 
Vi har bara tagit tills den ena inte haft något kvar att ge. 

Så där står vi nu. 
Jag har inget kvar att ge. 
Jag är för trött. Orkar inte fortsätta. 

Så jag gör det jag borde gjort för länge sedan. Jag går med dig istället för mot dig. Jag följer med dig istället för att streta emot. Jag söker upp dig istället för att gömma mig. Och plötsligt, kamp, så finns du inte längre. 
Du upphör att existera i samma ögonblick som jag tillåter dig att finnas. 
Det var hela tiden lösningen. 
Det var svaret jag letade efter.
Att när jag slutade behöva dig, så behöver jag dig inte längre.


Räcker till.

Kategori: Allt det andra

 

Sanna ordens rytm.

Kategori: Behandlingshem

 

Var är du? Vilsna själ. 
Letar du dig hem eller säker du dig vilse?
Längre in i det träsket.
Har du fastnat där?
Sjunker ner i det bottenlösa djup som är fyllt av ännu mer av det du redan bär på 
Går du dit. Dit ingen hittar tillbaka?
Hittar du vilse?
Vet du vägen dit? 
Vi letar efter dig. I världen och i våra sinnen. Omfamnar det vi fortfarande minns som alldeles nyss. Det som var alldeles nyss. Ser ditt leende. Undrar i efterhand om det var falskt. 
Skrattade du på riktigt? Nån gång? Jag hoppas innerligt det. 
Jag hoppas också, med hela min själ, att du vet var du befinner dig och att du vill vara  där av en anledning och att du sedan kommer tillbaka.
Först den dag då du är redo. 

Det gör för ont att tänka att du försvann redan på torsdagen. Försvann härifrån. Från hemmet, platsen, världen, livet. När som helst kommer du att vandra in på gårdsplanen och vi kan andas ut. För vi är så många som undrar, bryr sig, engagerar sig i att hitta dig. Vad som än har hänt så kan vi lösa det, men då måste du komma tillbaka. Och det förutsätter att du fortfarande andas. 
Snälla säg att du gör det. 
När vilse hittat dig klart. 
Kom hem till oss. 
Till hemmet, platsen, världen, livet.