TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Jag skriker ut.

Kategori: Allt det andra

(null)


Se på mig nu.

Kategori: Min historia, PTSD



Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände.
Och jag kan leva med det. 



Stanna.

Kategori: Min historia, Självskadebeteende

(null)

Jag visade mina armar. Medveten om att åsynen av den karvade huden kunde få dig att rygga tillbaka, backa och försvinna. Att du skulle äcklas av de långa strecken som färdas länga mina lemmar. Inte se något annat än mina skador. 
Istället rörde du vid min hud. Du strök med din hand över mina buckliga sår och du smekte försiktigt jacken i skinnet. 
I dina ögon fanns inget förakt. Inget äckel gick att återfinna i din blick. 
Du var full av medlidande. Av ömhet. Av kärlek. 

Jag lät tårarna falla. Medveten om att känslosvall inte är lätt för en utomstående att hantera. Ännu mindre en främling. För du vet fortfarande inte varför mina axlar slokar och mina ögon vattenfylls. Även om delar av mitt förflutna blivit kartlagda. 
Jag vill inte hålla tillbaka det jag känner, så som jag gjort i så många år, därför fick du se de rinna. Och jag visste att det kunde göra dig osäker men du höll mig bara, om möjligt, ännu varligare och lät dina händer flätas in i mitt hår. 
Tröstade mitt skadade hjärta. Läkte min spruckna själ. 

Jag berättade om mina flashbacks. Medveten om att det låter hemskt att behöva bevittna någon vrida sig i plågor och skrika efter hjälp. Det kan skrämma iväg den modigaste. Jag vet att det är mycket att begära av någon att hålla sig lugn om jag får panik men du tittade bara på mig med en stilla uppsyn som talade om att du kan stå stadig även om det stormar. 

Det är så mycket man vill ska vara enkelt. Särskilt i början. Att relationen ska vara okomplicerad, obefläckad. 
Men mitt liv ser inte ut så och den som vill vara en del av det får också ta del av allt det jag kommer med. 
Det vackra och det hemska. 
Allt det som är jag.