TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Rustade i strid.

Kategori: Allt det andra

(null)

Gåtans paradox.

Kategori: Allt det andra

(null)

Är du rädd? 
För jag är rädd. 
Livet är läskigt. Varje dag är ett frågetecken. Och vi kan planera och strukturera upp våra liv men egentligen har vi ingen aning. Allt är planlöst och lite på känsla. Vinst och förlust. Kanske fungerar det, kanske går det åt helvete? Vem vet. 
Vi försöker rationalisera vår vardag och göra något vettigt av tillvaron i hopp om att det är rätt. Eller i alla fall kommer kännas rätt. Det leder till att vi plötsligt befinner oss på en arbetsplats vi inte trivs på med ett jobb vi hatar. Vi kommer på oss med att umgås med människor som dränerar oss på energi och som ger mer än de tar. Vi uppdaterar sociala medier om vart vi går, vart vi står, hur vi mår, vad vi får, 

Och en dag tar det stopp. 
Kalla det väggen om du vill. Men den kommer i alla fall golva dig. När taket är nått. 
Det finns en anledning till det. Den kommer vars smärtsam och jäklig att konfronteras med men den kommer vara sann. Du kommer att finna ett lugn i det den har att berätta. Även om det innebär att allt i ditt liv du trodde du visste inte var baserat på fakta. Eller att det faktiskt inte ens handlar om fakta, utan känsla. Vilket gör det hela ännu svårare att navigera, för det ställer kravet att du är villig att lyssna. Redo att höra. 
Vad ditt hjärta vill säga. Vad din själ behöver berätta. 

Livet är läskigt. 
Så var rädd. 
Jag är också rädd. 
Trixet är att våga ändå. 


Systra mi.

Kategori: Min historia, Självskadebeteende

(null)

Hon gråter. Min syster gråter. 
Det skulle jag också göra om det var omvänt. Om det var hennes armar som var fyllda med sår och ärr. Om det var hon som hade suttit och skärt i sig själv för att tömma sig själv på hatet. Om det var hon som blev så tom att rakbladet kändes som enda vägen tillbaka till verkligheten. Om min syster hade velat och försökt att dö. 
Då hade jag också gråtit. 

Jag blir rörd av ömheten. Och också av modet. Jag vet att det tar emot att be mig visa mina sår. Ändå frågar hon. Ändå tittar hon. Lägger handen över mina armar och känner med fingrarna på de utbuktande ärren. De som precis har läkt och de som har läkt för flera år sedan. 

Det händer något i relationen mellan oss när hon får se min smärta gestaltad på min kropp. Det fruktansvärda föder fram något fint. Det finns en skörhet här som det går att röra vid. Som vi båda varsamt försöker värna om. 
Skammen bryts ner, den kan inte leva i en tillvaro av acceptans och öppenhet. Skulden förflyttas, den kan inte bäras av mig samtidigt som den tilldelas andra. 
Föraktet sinar, det får inte näring när kärleken sprider ut sig. 

Så hennes tårar får trilla. De har all anledning att göra det. 
Och jag tittar på och tänker att det inte finns så mycket att säga mer än att det är för jävligt. Det är för jävligt. 
Men här ligger också skillnaden. Nyansen som gör livet värt att leva. 

För varje gång jag hatat mig själv, så har min familj alltid älskat mig ännu mer. 
För varje gång jag skadat mig själv, har de i min närhet alltid skyddat mig ännu bättre.  
För varje gång jag gett upp, har jag, för mig och för dem, alltid fortsatt ändå. 
Alltid fortsatt ändå.