TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Slåss för överlevnad.

Kategori: Vardagen

 

Önskar att jag vore ensam. 
Är glad att jag inte känner mig så ensam längre.
Det är något fruktansvärt vi delar på. 
Något hemskt som förenar oss. 
Vi går under samma paroll
 - Vi som blivit utsatta över sexuella övergrepp och trakasserier. 
Vi är så många. Vi är för många. 
Blir en i mängden av alla de systrar som blött ur samma sår. 
Lever med konsekvenserna av andras agerande. 
Det är för jävligt, den verklighet vi tvingas andas i. Att vi inte är säkra nånstans. 

Samtidigt haltar ekvationen. 
Nästan alla kvinnor, men inte alla män. Hur går det ihop? 
Vem är det som begår övergreppen? Vi behöver prata om det. Att det är din pappa, din bror, din pojkvän, din vän, din kollega, din lärare, din allting och din ingenting. 
Mitt allting och mitt ingenting. 

I något, som jag aldrig önska att jag behövde dela med någon, finns en gemenskap. Här är vi som har fallit offer för vad det innebär att vara kvinna i vår tid. 
I alla tider. 
Men. Förhoppnings.
Inte i framtiden. 

#metoo


Visst finns det liv.

Kategori: Allt det andra

 

Han kliver in i mitt liv som det mest självklara i hela världen. 
Plötsligt är det som att han alltid varit där. Som att detta var menat. Och kanske är det så. Han säger att ingenting är slumpen. Att det som sker, det sker av en anledning. Och jag vill nog gärna tro det. Att det måste finnas någonting större med det här lidandet. Att jag kan vända det här till att bli något i mitt liv som är betydelsefullt. Något annat än smärta, sorg, tårar och död. 

Jag blir berörd av den kärlek jag möter av någon som inte funnits i min närhet tidigare. Som tycker att jag är värd tiden, orken, kraften. Att det är viktigt för honom att jag mår bra. Att han är så övertygad om att jag kan klara mig ur det här att han måste investera av sitt liv i mitt. Det är vackert. Så uppoffrande. Ändå är det inte en fråga för honom. Det är ett kall. En uppgift. 
Oavsett. 
Jag är så tacksam. 

Det finns människor runt mig som gör allt för att jag ska stanna kvar i det här livet. Att jag ska lita på att det finns något annat för mig. Att det faktiskt kan te sig annorlunda. Att det kommer finnas stunder då inte varje andetag är fyllt av smärta. Att det går att skratta utan att sorgens klang alltid slår igenom. De hävdar det med sådan bestämdhet att jag bara måste tro på det. 
Jag vill så gärna tro på det. 

Detta kan inte vara allt. Det kan inte vara meningen att jag kom till världen för att få uppleva vad onda människor kan göra mot mig. Att det finns monster där ute som inte bryr sig om någon annan än sig själva. Att de är beredda att göra avkall på sina medmänniskor för att stilla sina egna behov. Att de är blinda för den brännmärkningen de utför. Det måste finnas något mer till det. Något att hämta. Något att lära. 
Och kanske är det just det. Det omvända. 
Ondskan kontra kärleken.
Att jag fick lära mig att det finns demoner där ute som gör livet till ett helvete. 
Och sedan finns det änglar som kan hjälpa en ur elden. 


Ger allt av mig.

Kategori: Min historia

Jag åker förbi skogsdungen.
Här blev färgerna gråa. Den sommardag som skulle bli en i mängden i ett barns uppväxt, dröjde sig istället kvar och prydde resten av livet. Allting började där. Roten till allt ont kan härledas tillbaka till det ögonblicket då fåglarna slutade sjunga och blommorna slutade blomma. 

Jag åker förbi skolan.
Här lärde jag mig att läsa, skriva, räkna. Jag lärde mig vad vänskap betyder och jag lärde mig vad andra kunde göra med min kropp. Jag fick lära mig att pojkar är sådana, de försöker bara uttrycka kärlek när de överskrider gränser. Att det inte är något konstigt med en trettonåring som tafsar på sin skolkamrat. "Han tycker ju bara om dig." Som att jag skulle vara tacksam för det.

Jag åker förbi kyrkan. 
Här konfirmerades jag. Där satt en av de jag litade på i bänkraden. Han som sedan högg mig rätt i ryggen. Jag läste Johannes 3:16 och berättade att Gud älskade jorden så mycket att han gav den sin enda son. Jag sjöng om fred på jorden och tände ljus för alla de som inte längre fanns med oss. Allt medan mitt öde stundade. 

Jag åker förbi sporthallen. 
Här fick jag veta att vuxenvärlden aldrig var på min sida. Jag blev lovad ett löfte som sedan bröts gång på gång. Det knäckte mina framtidsvisioner. Det raserade min självbild. Att veta att en människa som sett mig växa upp, som betraktat mig på avstånd, kunde ta ett sådant kliv in i mitt liv och förstöra det, var för smärtsamt. Jag skulle aldrig återvända. Jag skulle aldrig bli densamma. 

Jag åker förbi busshållplatsen vid rondellen.
Här gick jag med tunga steg en eftermiddag i augusti med mitt innanmäte släpandes efter mig. Linkades. Haltandes. Försökte ta mig hem till någon form av trygghet även fast allt det jag visste i livet var röjt. Ingenstans kunde jag vända mig. För ingen kunde jag berätta. Jag slöt mig längs trottoarkanten. Tilltalade mitt inre under de tomma stegen. Sa till den att detta, detta ska vi aldrig prata om. 

Det är min stad. Där jag vuxit upp. Där min trygghet skulle fått växa och slå rot. Här skulle jag få utvecklas och nå min fulla potential. Jag skulle stöta på hinder och motgångar men jag skulle inte få min insida söndertrasad. Det hörde aldrig till historien. Ändå var det så det blev. Livet var inte på min sida och allt det som ingen skulle behöva uppleva, fick jag uppleva. I min stad. Där jag växte upp. 
Jag stod inte ut i mitt egna hem så jag flydde. Packade väskorna och vägrade se tillbaka. Lämnade det livet bakom mig i hopp om att påbörja något nytt. Börja om. 
Jag ville så gärna. Jag ville gärna. 
Samtidigt låg hela tiden mitt förflutna och speglades i varje steg jag tog. Det spelade ingen roll åt vilket väderstreck jag tittade, historien fanns alltid där. Ständigt vaktandes. Alltid beredd att påminna mig. Göra det smärtsamt påtagligt att det går att fly, men det går aldrig att gömma sig. Det kommer ikapp. Det kommer alltid ikapp. 

Jag är tillbaka där. 
Där allt började. Där allt förändrades. 
Jag är tillbaka för att skapa något nytt. 
Bygga nya nervbanor.
Betinga denna platsen med lycka istället för sorg. 
Jag är tillbaka för att ta tillbaka det som alltid varit mitt.