TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Framstå i mitt väder.

Kategori: Allt det andra

 

Vila för evigt.

Kategori: Min historia, PTSD

 

Jag går på begravning varje dag.
Varje morgon vaknar jag upp till en ny tragedi. 
Det är jordfästning sju dagar i veckan, 30 dagar i månaden, 365 dagar om året.
Jag klär mig i svart. Gråter tills hjärtat trillat ut. Sörjer allt som varit och allt som blev. Hoppas också på att tiden läker alla sår.
Varje dag är en begravning.

Skillnaden är dock att den är omvänd. Istället för att gräva ner mina demoner, gräver jag upp dem. Istället för att någonting tar slut så kan det här vara början på något nytt, något stort. Det ligger så nära; Döden – Viljan att leva. 
Ibland är det svårt att skilja dem åt.
Men jag gör det. Varje dag får jag ta beslutet att hålla dem isär.
Jag är inte klar än. Jag är inte färdig med livet och livet är inte färdigt med mig.

Däremot så är jag färdig med flykten. Det är slut på att förminska och förneka det som varit. Istället ska jag sörja varenda en av dem. Varenda händelse som har påverkat mig ska få en egen gravsten. Jag kommer att besöka den gravstenen då och då. Sätta mig vid dess kant, lägga en ros över den tunna granitplattan och så ska jag tänka på det minner som ligger där. Minnet som är begravt men inte bortglömt och så ska jag sörja. Återigen gråta tills hjärtat trillar ut. Se ut över den kyrkogård som är min och tillåta mig att låta det göra ont, låta det få ta tid. Så jag fortsätter ta upp bilder till ytan för att kunna förlika mig med dem. Inte acceptera dem, inget av det som hände var okej – men acceptera att det har hänt. 
Och det var för jävligt.

Sedan fortsätter gravsättningen Ett minne i taget.
Långsamt, men på riktigt den här gången. Och när sista plattan ligger, när den sista jorden fallit så ska jag blicka ut över denna plats som skadat mig så. Men jag ska också se att jag kan vända mig om och gå och minnena kommer inte komma jagandes efter mig.

Vi kommer att mötas igen, jag kommer tänka på dem igen.
Skillnaden är att då är det jag som besöker dem och dem som hemsöker mig.




Ljus mig rätt.

Kategori: Min historia, PTSD

 

När?
Denna eviga fråga.
När mår jag bättre? När är det över? När kan jag flytta hem? När? När blir jag lycklig? När kommer jag sluta skada mig? När kommer jag vilja leva igen?
Jag har tusen frågor som börjar med ordet ”När”. 
Jag har inte ett enda svar som innehåller ”Då”. Då är det över. Eller då blir du lycklig.
Inget datum. Inget klockslag. Ingen tid överhuvudtaget. 
Det är tröstlöst.
Jag vill så gärna veta så jag fortsätter fråga även fast de inte kan ge mig några svar.
Försöker utläsa något i deras ansikte.
En månad? Två? Finns det något mellan raderna. Jag hittar något oavsett. Obefintliga tecken på att jag är nära eller alldeles för långt bort, beroende på hur hoppfull jag själv känner mig. Oftast blir det domedagsvisioner som att det aldrig kommer infinna sig. Jag kommer aldrig komma härifrån.
Aldrig bli fri från mina mardrömmar och mina minnesbilder.
Jag kommer fortsätta brytas ner tills jag en dag inte tar mig upp igen.
Dagen jag förlorar. Dagen de vinner
Då har de lyckats ta ifrån mig allt.
Värdighet, frihet, hopp, min barndom, min ungdom och till slut mitt liv.

En sorgens dag.
Jag vill inte komma dit.
Och enda sättet att undvika det är att fortsätta denna djävulska process där varje minne ska dissekeras, allt för att det ska få lagras på riktigt. De säger att det fungerar. Att det kan bli bättre. Att det ger resultat. Att det förändrar.
Men när?