TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Idag ser jag allt.

Kategori: Min historia, PTSD

 

Skillnaden är trauma. 
Det är det vi alltid kommer tillbaka till. Det vi jämnt hamnar på i slutet av varje mening. Skillnaden är trauma. Den obarmhärtiga genomborrande sanningen som skaver överallt. Sticker som tusen knivar. Skär igenom vilken självbild som helst. Det går inte att åka igenom en mangel och komma ut hel på andra sidan. Skillnaden är trauma. 

Jag har en lista som vi prickar av. Alla mina alternativ till verkligheten. Ett litet kryphål som jag försöker ta mig igenom. Kanske finns det en annan väg? Har jag verkligen testat allt? Vi tar en vända till: Förnekelser. Undvikanden. Förminskanden. Överdriften.  Överreagerandet. Missförstånden. Misstagen. Bortförklarandet. 
Det finns inga svar där. Inga lösningar går att hitta i lögnerna. Jag kan leta i en evighet. Jag har letat i en evighet. Likt förbannat är jag begränsad. Likt förbannat jagas jag av minnen och är fylld med ångest. Det är något som inte stämmer. Om jag nu inte skulle må dåligt över det här, varför mår jag då dåligt över det här? 
Jag kan inte täta de hålen. Kan inte fylla de luckorna. 

Ändå finns tvivlet där. Jag klarade så länge att hålla emot, kanske kunde jag stått ut ett litet tag till? Bitit ihop. Gjort mer saker, fyllt min tillvaro med ännu fler aktiviteter så att det aldrig blev tyst, aldrig blev stilla. Kanske hade jag kunnat döva känslorna med tabletter, alkohol, slag, knivar, rakblad. Gjorde jag verkligen tillräckligt? Försökte jag verkligen med allt som gick? Jag försöker tänka tillbaka på tiden innan behandlingshemmet. Bilderna som dyker upp är inte vackra. De innefattar slutenvården, självskadande, tårar, vilsna händer, desperation bland anhöriga, maktlösheten hos min älskade, insläpandet i duschen, rädslan för impulserna, en oändlig uppgivenhet, ett turbulensartat kaos. 

Så kanske hade jag testat allt. Förmodligen hade jag testat allt. Ändå gick det inte. Så varför gick det inte? Trauma. Den gemensamma nämnaren är trauma. Diskrepansen ligger i historien. Den smärtsamma mörka historiken som är kantad av alldeles för många händelser för att efterlivet i vuxen ålder ska te sig normalt. 
Skillnaden är trauma. 
Botemedlet är erkännandet. 

Rispan från vreden.

Kategori: PTSD

 


Det spänner ett pärlband över mitt bröst och jag kippar efter luft trots att dagen knappt har börjat. Solen har inte letat sig in i era hjärtan ändå ligger jag i en hög bland taggtråd och försöker att vrida mig loss. Det lämnar hemska sår på tunt skinn. Inombords brinner en eld som jag försöker släcka med lacknafta. När ångesten tränger sig in i mitt inre fyller jag mitt innanmäte med substanser så nu har jag ett apotek i magsäcken. Där slåss de om att få komma till tals, trots att jag vill lyssna på allt de har att säga. Var och en får ta sin tid och jag anstränger mig verkligen för att förstå vad den vill uträtta i mitt nervsystem. Till slut kommer vi överens om att de får prata i mun på varandra och jag blundar och reser med. De får ansvaret över mitt mående och livet skrattar åt mig för att jag försöker köpslå mig ur en odefinierbar situation. Så länge jag förnekar historiken kommer jag blir kvar på golvet med vassa törnrosor krossade mot mitt ansikte. Så jag lossar lite på pärlbandet. Väntar på att solen ska gå upp. Sedan reser jag mig och går ut i livet. 
Det finns ingenting som kan hända mig som jag inte skulle klara av. Så mycket har det brunnit på min tomt. 



Lyssna inåt.

Kategori: Allt det andra