TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Det som alltid varit.

Kategori: Min historia

 



Du satte Dig för en sekund och blev sittandes. Stirrandes ut på ett fruset hav som såg inbjudande ut. Du vet. Du ska inte vara så hård mot Dig själv. Du ska försöka visa acceptans, känna omsorg, självmedkänsla. Han kom ju in i Ditt liv och vände det upp och ner. Och jag förstår att Du gärna vill hålla fast vid honom, att Du krampaktigt tar det lilla Du kan få för Du tror att allt han ger Dig är tillfälligt. Du glömmer att allt det där, allt det fantastiska, det underbara, det du faktiskt älskar med Dig själv - är Du. Bara Du. Han plockar fram det men det har funnits där hela tiden. Det har legat under ytan på ett fruset hav och jag förstår att Du vill att isen ska spricka, brista. Men kom ihåg att det tar tid. Du vill inte att det ska forseras. Det ska tinas. Långsamt, långsamt kommer Du tillbaka - Hela du. Och den här gången kommer Du att orka. Du kommer att vara så mycket starkare. Faktum är att Du inte ens kommer att märka att isen har smällt. Plötsligt kommer Du på Dig själv med att skratta, sådär som han fick Dig att skratta. Och när Du ser Dig om efter honom är han inte där. För att allt det Du trodde var han. 
Är Du.

När det fortsätter rasa.

Kategori: Min historia, PTSD, Självskadebeteende

 


Jag ser rader upp och rader ner fyllas av värderande tankar. Subjektivt elaka tankar. Jag undrar; Är det såhär jag lever? Är det i det här som jag ständigt går runt i? Ett konstant analyserande av varje handling, varje rörelse. Aldrig till min fördel. Alltid med obefogad kritig. Helt orimliga krav.
Inget jag gör är rätt
Inget jag säger är rätt.
Inget jag tänker är rätt.
Inget jag är är rätt.
Fan. Ingenting är rätt.

Hur blev det så? Hur blev detta min övertygande åsikt? Min övergripande agenda. När började min vardags se ut såhär? Alltid jagad av det onda ögat. Som aldrig ser till omständigheter eller kontext utan bara bedömer rätt av – Dåligt – Dåligt sagt. Dåligt gjort. Dåligt. Dåligt. Dåligt.
Jag slår på mig själv hela tiden. Dygnet runt. 24/7. Lever med en inre röst som hela tiden tiden talar om för mig hur fel allt är. Helt obarmhärtigt bara bestämmer att jag är värdelös och borde straffas. Både psykiskt och fysiskt.
Räcker det inte med att jag bor på behandlingshem och hatar livet?

Nej, det räcker inte. Du ska fan få veta, varje sekund, hur du agerar fel. Och du ska också vilja söka dig till människor som bekräftar din självbild – att du bara duger till en sak och borde straffas. Och när den möjligheten tas ifrån dig hittar du andra sätt. Rakblad, glasbitar, knivar, inte äta på en hel dag, isolering, springa tills du kräks. Det kommer aldrig sluta. Kommer driva dig till vansinne. Kommer rubba din självbild och självkänsla så mycket att du en dag inte ser någon annan utväg än att göra slut på det.
Det ultimata straffet.
Döden.

Och då har de vunnit. Då har de äckliga asen som var med och skapade det här hatet, vunnit. Då har de tagit ifrån dig allt. Värmen, hoppet, drömmarna, tryggheten, förtroendet, livslusten. Det tog något så vackert som Liv och gjorde om det till något fult och skamfyllt. Tog bort den inneboende instinkten att överleva till varje pris och ersatte den med ett överhängande mörker törstande efter blod. De skapade bottenlösa hål i själen. Tappade hjärtat på styrka. Drog rep runt lungorna. Orsakade ett inre krig i hjärnan. De tog något så vackert som Liv och gjort om det till död. Slöt cirkeln långt innan den skulle slutas.

Det är oförlåtligt. Det värsta man kan göra mot en annan människa. Och de gjorde det, utan att tveka, flera gånger, utan tillstymmelse till dåligt samvete trots att det var en verklig persons liv de trasade sönder. De såg på när hon brann när den egentligen är den som startat eldarna som borde brinna.


Spela mig rätt.

Kategori: Allt det andra

 


Vädret stämmer överens med mitt inre. Stormar lika mycket. Snöblandat regn. Orkanfylld ångest.
Det matchar hur jag mår.
Det beskriver mina sår.
Vindarna yr lika mycket utomhus som inombords. 
Kan blåsa omkull vilka träd som hest. 
Kan fälla vilken människa som helst. 
Naturen kan vara lika obarmhärtig som ångesten. 
Kan förstöra och lamslå. Lamslå och förstöra.

När man väl hamnat i stormens öga finns det inget annat kvar att göra än att rida ut helvetet. Acceptera att murar kommer raseras. Sinnen kommer översvämmas. Låta tiden få ha sin gång. Vindarna kommer till sist mojna, paniken kommer avta. Alla katastrofer har en kulme för att sedan avta i styrka.
Även de där det känns som att ingen kommer överleva.
Även de där det känns som att jag aldrig kommer överleva.
Där hela marken skakar eller hela sinnet är fyllt av skräck. Även de stunderna kommer fadea ut. Sedan kan de slå till lika snabbt igen. Väderomslag är vanligt. 
Det kan gå från solsken till ösregn på bara några sekunder. 
Det kan gå från skratt till outhärdlig gråt på bara ett ögonblick.
Så nära ligger det. Eller så långt bort.

Men vi har ett lugn efter stormen också. En tid där vi kan se vilka skador som har inträffat. Vad som behövs lagas, repareras eller byggas upp på nytt. För precis som en stad som måste återhämta sig när marken rämnat måste även mitt inre stärkas igen. Göra sig redo för nästa nederbörd. 
Men det går att lära sig att stå emot tromber och tornadors. Man härdas. Aldrig att man vänjer sig men det går att finna sig i eländet. Acceptera att moln kommer hopa sig över min himmel. Förstå att tårar och regndroppar har något gemensamt. 
Båda måste få finnas för att skapa en motpol till ljuset och skrattet. 
Först där kan vi bli fulländade.
Bland fallna träd och flyende leenden.