TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

När sanningen vill fram.

Kategori: Behandlingshem, Självskadebeteende

 


Varför just jag?

Utan att missa ett slag svarar han. Blixtsnabbt. Som om han visste vilken mening som skulle ljuda härnäst.
- Varför inte du? 
Varför skulle inte du vara värd hjälpen? Varför skulle inte du ha gjort dig förtjänt av omtanke och medlidande? Vad är det med dig som gör att du inte borde få tröst? Vad är det du ser i dig själv som är så hemskt och motbjudande att du tycker att du förtjänar att lida? 

Jag vet inte vad jag ska svara. 
Mina förklaringar saknar helt substans. De är inte förankrade i fakta eller i verkligheten. De är godtyckligt påkomna i ett inneboende självhat. Ett hat mot jaget som egentligen är skapat av andra. Format av människor i min närhet som inte ansåg mig vara värd med än slag, svek och utnyttjande. Så de fick mig att tänka likadant om mig själv. 
Jag såg det de såg. Jag ser det de ser. 
Igenom ett filter av egoistiska handlingar. 
Förvridet av maktmissbruk. 
I bristen på empati. 

Så jag försöker finna svaren på varför jag skulle få må bra i människor som bara fått mig att må dåligt. Håller deras sanning som något slags facit. Anser att de har rätt. Sättet de behandlade mig på var ett nedstigande led till den fruktansvärda människor som jag är. Den person inte förtjänar något annat än straff och tortyr. Som om jag inte lidit tillräckligt. Som om jag inte redan skadats så mycket att jag ibland aldrig tror att jag kommer lagas. 

Vad är det jag har gjort som gör mig till en sådan fruktansvärd människa som inte är värd annat än smärta? Jag är inte ond. Jag är inget monster. Jag har aldrig gjort någon annan illa. Jag hyser inget annat än omtanke och vänlighet inför de jag möter i mitt liv. Ändå tycker jag att jag förtjänar det motsatta. Det är inte rättvist. 
Jag, precis som alla andra, har rätt till hjälp, stöd och läkning. 
Jag, precis som alla andra, borde få tröst, stöttning och kärlek. 
Jag, precis som alla andra, ska få leva ett liv i frid. 

Varför jag? 
Ja. Varför inte jag? 


Fall med mig.

Kategori: PTSD, Självskadebeteende

 

Jag vet inte vad jag håller på med. Känns som att jag tappar det. Herregud. Sluta nu. Bara sluta. Men jag slutar inte. Fortsätter ännu mer intensivt. Vet att det är fel väg. Vet att det är en förödande väg jag börjar gå ner för, men jag kan inte stanna. Jag är fullt medveten om att jag håller på och förstör ännu mer. Skapar fler problem. Detta är inte lösningen, hur mycket det än känns så. 

Hit har jag kommit. Till en punkt där jag inte längre kontrollerar mina handlingar. Där impulserna styr mer än mitt rationella, logiska tänkande. Någon naiv förhoppning om att svaret finns i smärtan. Vägen ut är vägen igenom lidandet. Tortyr som någon slags universell lösning. Att allt skulle bli annorlunda efter den här gången. Att jag äntligen skulle fatta att det här vill jag inte göra. Som att det inte skulle få mig att hata mig själv ända ner på cellnivå. Som att det inte skulle bli så att jag aldrig mer skulle kunna möta min blick i spegeln. 

Jag skulle inte kunna förlåta mig själv. Det är sanningen. Jag skulle aldrig, aldrig förlåta mig själv. Jag skulle bränna allt det jag försökt bygga upp. Radera alla de framsteg jag gjort under denna korta tid. Jag skulle falla tillbaka i mitt destruktiva leverne och skulle inte finna orken att försöka vända det igen. Det skulle bli mitt fall. Det sista jag skulle göra. Det skulle inte finnas något kvar att hämta efter det.
Lidande sedan inget mer. 
Smärta sedan inget mer. 
Ett liv i frihet. Aldrig mer. 


Blöd mig fri.

Kategori: Allt det andra