TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Empatisk utvärdering.

Kategori: Behandlingshem

(null)

Ett år har passerat. 
Jag sitter kvar vid samma bord, i samma kök. 
Det trodde jag faktiskt inte. 
Jag trodde jag skulle ha flyttat härifrån vid det här laget. Men jag trodde ju också att jag max skulle vara här i ett halvår, sammanlagt, så jag vet inte hur tillförlitliga mina gissningar är. Inte alls faktiskt. De är helt värdelösa och orealistiska. 

Vi går laget runt och får säga några ord om det gångna året och förväntningar på det nya.  
Alla säger ungefär samma sak. Det har varit jobbigt, men förhoppningsvis blir det bättre. 
Alla är glada över att vi firar nyår ihop. Denna lilla udda, sammansatta kompotten av människor som antagligen aldrig skulle ha träffats om det inte vore för den gemensamma nämnaren: psykisk ohälsa. 
Vi är tacksamma. Vi är ödmjuka. 
Vi vet hur skört det är att leva och har alla varit på ruinens brant. 
Vi har kämpat det här året. 
Jag har kämpat det här året. 
Nu stängs det här kapitlet, år 2017 kapitlet, ner och ett nytt tar vid. Det kommer inte vara någon abnorm skillnad på ikväll och imorgon trots att siffrorna skiftar. 
Jag är fortfarande här. Jag mår fortfarande som jag gör och jag behöver fortfarande ta mig igenom den här behandlingen. Inget nytt under solen. 

Så tack för det här året. 
Ni som har läst, följt mig och stöttat mig. Ni som har varit där som stöd och som fått mig att orka lite till. Min familj, mina vänner, mannen jag älskar och alla andra runtomkring mig som vill mig väl. 
Jag är glad över att jag är här. 
Både på det här hemmet, med de här människorna.  
Men mestadels är jag glad över att jag fortfarande är vid liv. 


Vi börjar om.

Kategori: Behandlingshem, Min historia

(null)

Så 2017 blev inte mitt år. 
Nu, i kölvattnet av det gångna året, går det snabbt att utvärdera att det här året har varit för jävligt. 
Hade någon, för ett år sedan, sagt att; I slutet av tvåtusensjutton år bor du fortfarande kvar på behandlingshem, du har förlorat mannen du älskar, L har tagit sitt liv, dina armar är fyllda av långa, röda streck och du har minst tre flashbacks i veckan så vet jag inte om jag hade trott det. 
Jag hade bett till gudarna att det inte var sant. 
Om någon hade sagt att om ett år så har du berättat för dina terapeuter om vad som hände när du var åtta år, ni exponerar för det regelbundet. Du har också berättat för dina föräldrar, dina syskon och du har konfronterat han som skadade dig och berättat för hans föräldrar, finns det inte på världskartan att jag hade litat på det. 
Hade någon sagt att under det här året kommer du att berätta om din allra djupaste hemlighet, den du aldrig trodde skulle komma upp till ytan. Det kommer att få dig att inte säga ett ord på en hel vecka. Du kommer att halvt ha haft ihjäl dig i panikattacker, du kommer bli inlagd för ökad suicidrisk och du kommer gråta mer än du skrattar, hade jag ändå orkat? 

Ingenting blev som jag trodde. 
Saker jag aldrig trodde skulle hända, hände. 
Saker jag aldrig trodde att jag skulle prata om, pratar jag om. 
Mycket har varit annorlunda. Det har inte gått att predicera utgången. 
Och det är nog bra. För att se tillbaka på det gör ont. Det har varit ett kämpigt år. 
Mitt värsta i livet. Hittills. 
Men nu är det slut och jag lever fortfarande. Det är min största seger, bästa bedrift och det jag är mest stolt över. Jag lever. Trots allt. Även fast livet har velat annorlunda så sitter jag på nyårsafton, tjugohundrasjutton, och räknar ner till ett nytt år. 
Med nya dagar, veckor, månader. 
Med nya strapatser, motgångar och framgångar. 

Jag visste inte hur det gångna året skulle bli. 
Nu vet jag. 
Jag vet inte om 2018 kommer bli mitt år. 
Det jag vet är att jag är villig att ge det chansen.


Så som vi andas.

Kategori: Allt det andra

(null)