TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Verkligheten är inte vackrare.

Kategori: Anmälan

(null)

Jag lyssnar på rösten över tråden. Den berättar för mig om Svea Rikes lagar och vilka paragrafer som ska tillämpas. Det är grekiska, latin, mandarin. Jag fattar ingenting men förstår ändå allt. Begriper inte hur det är möjligt men fattar att det är som det är. 
Vi har inte kommit längre än såhär. 
Vi låter fortfarande förövare gå fria även om de faktiskt erkänner brott. 
Vi upprepar "brott kan ej styrkas" som vore det enda källan till syre. 
Vi rabblar "fria hellre än fälla" tills det blöder från varenda ven. 
Vi skriker "oskyldig till motsatsen bevisas" tills rösten blir hes. 

När han hör hur hans ord träffar min ömtåliga själ blir han tyst. Kan ändå ana en tillstymmelse till empati där borta. Att han förstår att den förundersökning han så enkelt kunde lägga ner faktiskt handlade om en riktig människas öde. Det är ett riktigt brott mot mig han benämner i olika termer. Det hände i verkligheten. 
Det finns en person bakom "målsägande". 
En verklig sådan som gråter sig till sömns inatt vetandes att den "misstänkte" för alltid går fri. 

Så han säger att han tror mig men att det inte spelar någon roll. Han säger att han inte ser någon anledning till att jag skulle ljuga men det förändrar inget. Det har gått för lång tid, passerat för många år, det finns inga bevis. 
En sargad själ och ett hjärta i kras håller inte i en rättegång. 

Livstid. De skulle få livstid allihop. Om vi ställde det i paritet till den smärta vi bär på. 
Till den skam som vi tilldelats. Till det självhatet som färgat vår kropp röd. 
Ingen av dem skulle någonsin få gå fri igen och det är, faktiskt, ändå inte i ens närheten av det straff som vi upplever. 


Hjälp denna själ.

Kategori: Anmälan

(null)

Dagen är här. 
13.00 anländer en förhörsledare hit för att höra min historia. För att ställa frågor, lyssna, undra och till slut veta. Veta vad som skedde med mig för tretton år sedan. I varje liten detalj. Inget utelämnat. Allt på bordet. 
Jag är bortom nervös. Jag är bortom rädd. 
Det är som att jag gått in ett överlevnadsmode där målet är att stå ut och klara mig igenom den här strapatsen, sedan kan jag få kollapsa och skrika mig hes av skräck och sorg. 

Jag ska vara stark. Uthållig. Modig. Ärlig. 
Även det allra värsta, det allra hemskaste, det allra mest fruktansvärda ska jag berätta om. Det som jagar mig om nätterna och hemsöker mig om dagarna. Det som för mig att ligga på golvet i panik och krampa. Även det ska jag berätta om. 

Har ni någon extra styrka, sänd mig den. 
Skicka mig ert stöd. 
Jag vill klara det här. Jag ska klara det här. 



En vecka senare.

Kategori: Anmälan

(null)

Jag lever. 
Jag andas. 
Knappt. 
Mötet med advokaten är avklarat. Nu bär hon mina ord. Nu vet hon om vad som hände på hotellrummet. Jag fick säga det jag behövde få sagt. Fick berätta det jag behövde berätta. Det var svårt. Smärtsamt. 
I tre timmar satt vi. Jag tog ingen paus, medveten om att jag  inte hade kunnat fortsätta och jag slutat. Istället stod jag ut i de timmarna medan vi gick igenom en av de värsta dagarna i mitt liv. Den dagen då jag bar övertygad om att jag skulle dö. 

Efteråt var allt som i en dimma. Kroppen var helt färdig och sinnet helt slut. Jag kunde knappt stå på benen, ännu mindre röra mig, ännu mindre prata. Jag fick tillbringa resten av dagen i horisontellt läge. Väntandes på en lättnad som aldrig kom. Några timmar senare började paniken välla upp och känslorna vaknade till liv för att mynna ut i en gråtattack men sedan försvinna bort igen och dimman tog återigen övertaget. 
Det var en svår tid att vara vid liv. 
Det är en svår tid. 

Nästa steg är polisen. Förhöret. Ett datum är inte satt och jag våndas inför det. Vill få det avklarat samtidigt som jag aldrig vill att det ska hända. Det är tudelat. 
Men jag har kommit lite framåt. Jag har närmat mig någon form av upprättning. 
Min advokat vet. Snart vet en polis. 
Från att ingen någonsin skulle få kännedom om det här till att berätta för omvärlden. 
Någonstans inom mig känner jag en stolthet. 
Det är en svår tid att vara vid liv. 
Men jag är vid liv.