TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

En vecka senare.

Kategori: Anmälan

(null)

Jag lever. 
Jag andas. 
Knappt. 
Mötet med advokaten är avklarat. Nu bär hon mina ord. Nu vet hon om vad som hände på hotellrummet. Jag fick säga det jag behövde få sagt. Fick berätta det jag behövde berätta. Det var svårt. Smärtsamt. 
I tre timmar satt vi. Jag tog ingen paus, medveten om att jag  inte hade kunnat fortsätta och jag slutat. Istället stod jag ut i de timmarna medan vi gick igenom en av de värsta dagarna i mitt liv. Den dagen då jag bar övertygad om att jag skulle dö. 

Efteråt var allt som i en dimma. Kroppen var helt färdig och sinnet helt slut. Jag kunde knappt stå på benen, ännu mindre röra mig, ännu mindre prata. Jag fick tillbringa resten av dagen i horisontellt läge. Väntandes på en lättnad som aldrig kom. Några timmar senare började paniken välla upp och känslorna vaknade till liv för att mynna ut i en gråtattack men sedan försvinna bort igen och dimman tog återigen övertaget. 
Det var en svår tid att vara vid liv. 
Det är en svår tid. 

Nästa steg är polisen. Förhöret. Ett datum är inte satt och jag våndas inför det. Vill få det avklarat samtidigt som jag aldrig vill att det ska hända. Det är tudelat. 
Men jag har kommit lite framåt. Jag har närmat mig någon form av upprättning. 
Min advokat vet. Snart vet en polis. 
Från att ingen någonsin skulle få kännedom om det här till att berätta för omvärlden. 
Någonstans inom mig känner jag en stolthet. 
Det är en svår tid att vara vid liv. 
Men jag är vid liv. 



Livets sköra tråd.

Kategori: Anmälan, Min historia

(null)

Tänk om du visste. 
Tänk om du också låg vaken inatt och våndades inför morgondagen. 
Men det gör du antagligen inte. Jag tror du sover lugnt. Medan mina mardrömmar avlöser varandra. Medan mitt tvivel växer sig inom mig och svärtaer ner allt det kommer åt. Till slut vet jag inte ens om verkligheten är verklig. 
Hur kan jag vara säker på att jag ens sitter här? Hur vet jag att jag andas? Finns jag ens till? 

Den existentiella krisen du har planterat i mig har vuxit sig stor. Stark. 
Ibland täcker den helt och hållet min syn och jag blir kvar med det du lämnade hos mig. 
Föraktet. Hatet. Osäkerheten. 

Då vänder jag mig till dem. 
Till de som kände mig innan, till de som känner mig efter. 
Jag söker bekräftelse hos människor som jag älskar och som älskar mig tillbaka. 
Ty de vet.
När de säger att jag talar sanning så försöker jag suga i mig de orden. Jag greppar tag i den omtanke de strör över mig och försöker hålla kvar i medkänslan de inbringar. 
När de säger att jag är värdefull, vill jag tro dem. 
När de säger att jag är älskvärd, vill jag att de ska ha rätt. 
När de säger att jag kommer att klara det här, vill jag inget hellre än att lita på dem. 

Imorgon, när jag sitter ensam i rummet med rättsväsendets riddare, är jag egentligen inte ensam. Utanför står det en armé och väntar på att få backa upp mig. 
Få ta emot mig när jag faller. 
Få vägleda mig när jag frågar om råd. 
Få älska mig när jag inte älskar mig själv. 
De står kvar. De tror på mig. De hoppas på mig. 
Det får mig att vilja även om jag inte vill. 
Det här också. 
Jag tar mig igenom det här också


För att andetaget ska leva.

Kategori: Anmälan

(null)

Nedräkningen är igång. 
Snart är det imorgon och jag kommer möta min advokat för ett första redogörande. Hon ska få min historia. Min berättelse. 
Jag ska i detalj berätta om det värsta som har hänt mig i mitt liv. 
Min puls rusar, andetaget ytligt. Vill inte föreställa mig morgondagen, kan inte förbereda mig så mycket mer än att bara ställa mig in på att det här kommer vara för jävligt. Fasansfullt. Fruktansvärt. 

Ändå ska jag göra det. Jag ska, trots att varenda cell i min kropp vill motsatsen, sätta mig tillsammans med henne och beskriva vad han gjorde med mig. Vad han gjorde mot mig. Vad det har gjort med mig. Jag ska blotta mitt innersta. Säga saker högt jag aldrig vill ens tänka på. 

Fy fan. Jag hatar det här. 
Jag vill inte. Jag vill verkligen inte. 
Snälla. Låt mig slippa. 
Hjälp. Hjälp. Hjälp. 

Men det finns inget mirakel. Ingen räddning kan inträffa. 
Jag måste vara min egen hjälte. Jag måste rädda mig själv. 
Och jag är skräckslagen. 

Har ni någon extra styrka,
Snälla sänd mig den. Skicka mig det ni kan. 
Jag behöver allt jag kan få.