TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Returnera själen.

Kategori: Anmälan, PTSD

(null)

Prövningarna fortsätter komma i en strid ström. Aldrig är det stiltje. När första vågen har dragit förbi tar nästa vid. Jag blir van vid tumultet. Det är en sorglig sak att behöva vänja sig vid. 
Dagarna passerar och jag är vid liv men osäker på om jag lever. Det är svårt att klara sig igenom timmarna så jag måste försöka hela tiden. 
Prova, testa, eftersträva. 
Vilja
Så mycket handlar om vilja och en naiv övertygelse om att det kommer bli annorlunda. Bara jag gör allt det här så kan jag, en dag, få andas ren luft. 
Bara jag gör det här kommer jag, en dag, vilja andas ren luft. 

Jag reflekterar inte lika mycket över min situation. Har börjat förlika mig med det här. Jag är här, jag mår såhär, livet har varit såhär, livet är såhär. 
Det finns ett lugn i det. Om än ett smärtsamt sådant. 

Veckorna är fyllda av exponering. Alltid exponering, ständigt denna exponering. Skillnaden är att jag väljer det själv. Häromdagen satt jag på samtal och valde att berätta om det ögonblicket då jag förstår att jag inte hade dött. Om den fruktansvärda tyngden som fyllde mig när jag insåg att jag hade överlevt och nu skulle jag behöva kämpa resten av mitt liv med att leva med det här. Leva med vetskapen att det fanns en stund i mitt liv då jag varit övertygad om att tiden var inne och när slutet inte kom var besvikelse det enda jag kände. Ingen lättnad, ingen glädje. Jag var förkrossad över att lungorna återigen kunde dra in luft. 
Uppgiven över att hjärtslagen började kännas i bröstet igen. 
Och mitt i allt det, hans skratt. Han porlande skratt. 
Som i ett annat universum fast ändå i samma rum. 
Samma händelse men kontinenter mellan upplevelserna. 

Snart ska jag till en polisstation och berätta om det. 
Berätta om den stunden. Säga till en polisförhörsledare;
Nej. Jag dog inte. Men jag önskade att jag vore död. 




Vakna du fågel och flyg.

Kategori: Anmälan

(null)

Jag vet att jag var beslutsam då. Innan. Jag vet att det var med bestämda steg jag gick till brevlådan och postade överklagan till åklagarmyndigheten. Det kändes rätt. 
Men nu. Nu är jag livrädd. Nu ångrar jag mig. Omedveten om vad jag gett mig in på. 
När samtalet kom att de ändrat beslutet blev jag liten. Då blev jag ett litet barn igen som absolut inte vill berätta om det mest traumatiska i mitt liv. Jag vill inte alls redogöra vad han gjorde med mig, vad det gjorde med mig, vad det har gjort med mig. 
Jag vill lägga locket på och gömma mig någonstans där ingen någonsin kan hitta mig. 

Ändå kan jag inte backa nu. Jag vet ju det. Jag kan aldrig backa. Detta, som jag påbörjat, som är något jag egentligen aldrig velat vara en del av, är något jag måste fullfölja. Jag måste träffa mitt målsägandebiträde, jag måste gå på förhöret, jag måste berätta i detalj vad som hände på hotellrummet. Jag måste brodera ut händelsen och beskriva smärtan, skräcken, dödsångesten, uppgivenheten. Jag ska redogöra hur det krossade mig. Att det vände upp och ner på hela mitt liv. 
Att det inte var bra innan, men att det fullkomligt eskalerade efteråt. 

Sanningen ska komma fram. 
Jag ska inte backa. 
Jag kan inte backa. 




Får vila senare.

Kategori: Anmälan, PTSD

(null)

Nedlagt. 
Såklart. Varför blir jag ens förvånad? Det är Sveriges rättsväsende vi pratar om. Den myndighet som aldrig ställt sig på offrets sida utan försvarat förövare med sina liv. 
Jag var beredd på det. Jag visste att det skulle bli så. Ändå blir jag helt förkrossad.  Sängliggandes i två dagar. Stirrandes upp i taket och undrar när i helvete rättvisa ska skipas? Hur är det möjligt att det onda återigen segrar. 

Jag vill ge upp nu. Orkar inte kriga mer när jag inte får någonting tillbaka. Det känns som att jag står själv mot ett hav av motstånd. Och på ett sätt är det nog en perfekt beskrivning av hur det är att tampas med att försöka få upprättelse. 
Jag blev inte ens kallad på förhör. Jag blev knappt lyssnad på. 
Ändå är mitt liv i bitar och jag har varit så nära självmord så många gånger att jag tappat räkningen. Det finns en anledning till det. 
Det finns en person som bär ansvaret för det. 
Men han går fri. De går alla fria. 

Längst ner på beslutet står en liten text om överklagan. Knappt märkbar. Som en parantes mest. Den hånar mig. Får mig att vackla ännu mer. 
Sedan sätter jag mig bestämt upp i sängen. Tittar återigen på pappret. 
Nedlagt. 
Överklagan. 
Jag tänker inte ge mig. 
Inte förrän jag gjort allt. 
Sedan fattar jag tag om pennan och börjar skriva.
Det här är inte över.