TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Systra mi.

Kategori: Min historia, Självskadebeteende

(null)

Hon gråter. Min syster gråter. 
Det skulle jag också göra om det var omvänt. Om det var hennes armar som var fyllda med sår och ärr. Om det var hon som hade suttit och skärt i sig själv för att tömma sig själv på hatet. Om det var hon som blev så tom att rakbladet kändes som enda vägen tillbaka till verkligheten. Om min syster hade velat och försökt att dö. 
Då hade jag också gråtit. 

Jag blir rörd av ömheten. Och också av modet. Jag vet att det tar emot att be mig visa mina sår. Ändå frågar hon. Ändå tittar hon. Lägger handen över mina armar och känner med fingrarna på de utbuktande ärren. De som precis har läkt och de som har läkt för flera år sedan. 

Det händer något i relationen mellan oss när hon får se min smärta gestaltad på min kropp. Det fruktansvärda föder fram något fint. Det finns en skörhet här som det går att röra vid. Som vi båda varsamt försöker värna om. 
Skammen bryts ner, den kan inte leva i en tillvaro av acceptans och öppenhet. Skulden förflyttas, den kan inte bäras av mig samtidigt som den tilldelas andra. 
Föraktet sinar, det får inte näring när kärleken sprider ut sig. 

Så hennes tårar får trilla. De har all anledning att göra det. 
Och jag tittar på och tänker att det inte finns så mycket att säga mer än att det är för jävligt. Det är för jävligt. 
Men här ligger också skillnaden. Nyansen som gör livet värt att leva. 

För varje gång jag hatat mig själv, så har min familj alltid älskat mig ännu mer. 
För varje gång jag skadat mig själv, har de i min närhet alltid skyddat mig ännu bättre.  
För varje gång jag gett upp, har jag, för mig och för dem, alltid fortsatt ändå. 
Alltid fortsatt ändå. 



Störtregn från tårkanaler.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Mina ögon är rödsprängda. Huden stram. Lätt saltklädd. Ansiktet är svullet. Mina ögonlock skymmer blicken. Det brinner i varje blinkning. Stämbanden är slitna. Rösten hes. 
Jag har förlorat cirka två miljoner liter vätska i alla tårar som runnit ner för mina kinder.  Tänk att det aldrig slutar forsa. Den brunnen sinar inte. Huvudet är tungt och dunkar hårt. Det värker vid tinningarna och mina käkar sänder små ilningar av spändhet till nacken. Ett stycke paket lidande. 
Så fort jag tonar in i känslolivet så börjar ögonen täckas av ett blött filter. Idag ligger all sorg som ett täcke över mig. Det är så påtagligt att andra kan se det. Andra kan känna det. Höra det. 
Jag har legat ner nästan hela dagen. Det har inte funnits ork till något annat. Efter samtalet idag var jag helt slut och efter det har jag bara gråtit. För min skull. För deras skull. För er skull. Jag har varit så oerhört uppgiven. Så fruktansvärt nedslagen av den orättvisa som härjar på vår jord. 
Hur vi dör, bokstavligen dör, medan förövare går fria. Hur kan det vara så? 
Människor tar livet av sig för att det är för svårt att leva med smärtan av vad andra orsakat. Vi skär oss, super ner oss, säljer oss, svälter oss, gömmer oss, tar långsamt död på oss, tar snabbt död på oss för att slippa det överjävliga som andra har utsatt oss för. 
Jag har velat dö. Så många gånger har jag sett döden som den absolut bästa utvägen för att slippa det helvete det innebär att konfronteras med ren och skär ondska. Jag har hellre sett att min existens upphört än att möta mina minnen. 
Så många gånger har jag velat dö. 
Och ändå lever jag. 
Tacka fan för det. 



Försök till upprättelse.

Kategori: Min historia

(null)

Gång på gång säger jag det. 
Som att utgången skulle kunna bli annorlunda. Som att det mirakulöst skulle ske en förändring i kosmos och bördan skulle omfördelas. 
Det händer inte. Det kommer inte hända. 
Ändå kan jag inte sluta säga det. Som ett mantra lämnar det mina läppar och blir hängandes i luften utan svar, utan motargument. Det finns ingenting att säga. Inget som kan trösta eller som kan lugna. Jag kan upprepa det till oändlighet. Dra det till sin spets. Tömma innebörden på luft. Fylla tomrummet med vakuum. 
Det spelar ändå ingen roll. Inget kan göras ogjort och inget kan lindra. 

Jag behöver ändå säga det. Jag behöver höra mig själv säga det. 
För att förstå att det här den här världen jag tillhör och att inga svar går att finna i skeendets ansvar. Det är en hård och dyster verklighet att befinna sig i. Där maktlösheten golvar mig och lämnar mig helt utan kontroll. Sittandes i ett rum med en historia av smärta, görandes tappra försök att läka mig själv tillbaka i tiden. Där år har passerat i ett fängelse som aldrig var mitt att fängslas i. Med så mycket självhat och självförakt att jag skadat mig själv ännu mer för att försöka balansera omvärldens mörker. 
Dömd till döden medan mina bödlar gått fria. 

Det är inte rättvist, säger jag igen och mitt hjärta går sönder. 
Nej, svarar hon, det är inte rättvist.