TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Väckt mitt itu.

Kategori: Dissociering, Min historia

 

Kamp, 
Jag ger upp nu. 
Du vinner. Jag orkar inte kämpa emot längre. Jag släpper taget om dig. Släpper taget om allt det du innebär. Lägger ner mitt vapen och min sköld. Hissar den vita fanan högt upp i himlen. 
Jag kapitulerar. Kriget är över. 
För vi kan inte längre hålla på såhär, ständigt ligga i fejd med varandra. Det tar för mycket energi. Stjäl för mycket kraft. Dränerar livslusten. 
Jag har hela tiden trott att du har varit räddningen. Tänkt att så länge vi har varandra så klarar vi oss. När det hela tiden har varit tvärtom. 
Vi har aldrig gett något till varandra. 
Vi har bara tagit tills den ena inte haft något kvar att ge. 

Så där står vi nu. 
Jag har inget kvar att ge. 
Jag är för trött. Orkar inte fortsätta. 

Så jag gör det jag borde gjort för länge sedan. Jag går med dig istället för mot dig. Jag följer med dig istället för att streta emot. Jag söker upp dig istället för att gömma mig. Och plötsligt, kamp, så finns du inte längre. 
Du upphör att existera i samma ögonblick som jag tillåter dig att finnas. 
Det var hela tiden lösningen. 
Det var svaret jag letade efter.
Att när jag slutade behöva dig, så behöver jag dig inte längre.


Kvar i olyckans näste.

Kategori: Min historia, PTSD

 

In i det sista. 
Jag håller emot in i det sista. Vill så gärna slippa. Vill fly från allt det som väller upp inom mig. Den vulkan som håller på och få ett utbrott. Alla larm ljuder. Alla cylindrar är påslagna. Det blir en fråga om liv eller död. 
Jag kan inte leva om jag tar in det här. 
Jag kommer att dö om jag tar in det här. 
Livrädd för att jag kommer gå sönder. 
Jag klarar inte av att ta in allt det här utan att gå sönder.

Bra, säger han. Gå sönder. Först då kan du få läka på riktigt. Gå sönder med allt du äger och allt du har. Bli till spillror. Jag kommer hjälpa dig att sätta ihop dem sedan. 
Sedan säger han åt mig att andas. Att just nu är det enda jag ska koncentrera mig på, min andning. Se till att lungorna fylls. Att blodet syrsätts. 

Han håller mina händer så varligt i hans stora, fräkniga. Ber mig att se honom i ögonen för det han ska säga nu är viktigt. Något jag ska komma ihåg när jag tvivlar. Något jag ska påminna mig om när jag drar åt motsatt håll. Han tar ett andetag. 
Kramar min hand lite extra. 
Säger sedan;
När du erkänner att smärtan finns,
Först då kan den försvinna. 

Lätta fjädrar faller tungt.

Kategori: Min historia

 

Vi kanske ska prata om ändringen av ålder. När jag gick från att förstå att jag inte var fjorton år när första övergreppet hände. När jag tog in att det som jag har avfärdat hela min uppväxt faktiskt har präglat hela min uppväxt. Det där jag tänkte inte alls var jobbigt som visade sig vara så in i helvete jobbigt för att det var där allt började. Roten ur allt ont går att härleda till den ålder. Och det var långt före jag fyllde fjorton. 
Tyvärr. 
Fy fan. 

Det är så smärtsamt att tanken på det får mig att gå mitt itu. Det klyver hela mig och stjälper allt jag någonsin trott på. Det som jag har tänkt var en kul grej. En lek. 
Det satte agendan. Hur lite jag än vill erkänna det. 
Det hände något där, hur mycket jag än vill förneka det. 

Min terapeut sa att när det kom upp till ytan så var det som att alla bitarna föll på plats för honom. Att nu förstod han fullkomligt. För att han har tänkt att de symptomen jag har haft, det uppträdandet jag har visat, de strategierna jag har använt mig av är inte en tonårings. 
Det är ett barns. 

Men hur ska jag förhålla mig till det här? 
Hur ska jag kunna leva med det här? 
Hur ska jag kunna ta in det här? 
Jag vill fortsätta springa åt motsatt håll. Vill inte att detta ska vara min verklighet. Min historia. Likt förbannat finns minnena där. Och de finns där för att jag var med när minnena blev till. De är mina. Hur lite jag än vill ha dem så är de mina. 
Jag måste acceptera livet så som det är och så dom det har varit. 
Det är mitt att bära. 
Det är inte en fråga om jag ska bära det, utan hur