TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Brev från skymningen.

Kategori: Min historia

(null)

Jag borde ju inte bli förvånad. Inte efter vad han har gjort. 
Ändå känner jag mig helt utom mig. Bortom all sans. Kan inte fatta det. Kan verkligen inte ta in att han satt nere i vårt vardagsrum. I den soffan som jag suttit i. 
Han var här och befläckade min trygghet. Inkräktade på min sfär. Den jag jobbat så hårt för. Den jag har kämpat så mycket med att få tillbaka. Han bara klev över alla de gränserna och raderade allt det jobb jag utfört. 
Nu får jag börja om. Återerövra mark igen. 

Han försökte få det till att det är jag som är sjuk. 
Han erbjöd sig till och med att hjälpa mig?! Vet inte vad jag ska säga. 
Historien ändrar sig också. Han ändrar sig. Bygger på, bygger om. 
Någon sa att den som talar sanning inte behöver komma ihåg vad den har sagt och han börjar trassla in sig. 
Han förringar och förminskar. Säger att jag överdriver och att det är uppförstorat. Som att han hade mer tillgång till min upplevelse än vad jag har.
Som att han kan bestämma vad jag ska känna. 

Jag vet inte vad som händer nu. Jag vet inte hur det här kommer bli. 
Det enda som är säkert är att jag är kränkt enda ner på cellnivå. Igen. 
Han lyckades återigen ta sig in i mitt liv och förstöra delar av det. Han återkommer och klär sig i en manipulativ offermantel. Att det här drabbar honom mest. 
Ändå är det inte han som bor på behandlingshem. 
Han är inte psykiskt sjuk, har inte PTSD, är inte deprimerad, har inte ärr över hela kroppen. 
Det var inte hans barndom som stals ifrån honom. 
Det var min.


Det som är nu.

Kategori: Min historia

(null)

I två år har jag andats behandling. Varje dag, hela tiden. 
Idag har jag andats tallskogen istället. 
På visit till Sthlm igen, men för att lindra det hela drog jag till skogs innan jag anländer till lägenheten. Tänker att jag försöker dämpa fallet litegrann. Bli vän med staden utan att förstå det. Lura hjärnan? 
Oavsett, det verkar fungera. Befinner mig i ett invaggat lugn när jag kan betrakta byggnaderna på avstånd och tänka att jag nog ändå vill tillhöra det där vimlet. De där gatorna är mina också. Jag har byggt upp något här. Något jag var tvungen att lämna för att andra människor inte bryr sig om livets gåva. Men nu är jag tillbaka för att ta tillbaka det som är mitt. 
Det är ett återkommande tema, återtagandet. Upprättandet. 

Imorgon kliver jag över tröskeln igen och hoppas att min kropp inte behöver smaka på golv. Eller så blir det så, att jag blir liggandes där igen i en liten hög ropandes efter en hjälp som aldrig kommer infinna sig. Vem ska rädda mig? Och ifrån vad? 
Allt som har hänt har redan hänt. Jag skriker för döva öron. 
Ändå ropar jag så högt att lungorna nästan spricker. 
Hjärtat brister i alla fall. 
Och sedan lagas det litegrann. Sakta. 
I takt med att det som är mitt, blir mitt, igen. 




Räddningen vid branten.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Jag skickar meddelande till dem i panik. Kräver bekräftelsen. Törstar efter trösten. 
Sänder ut nödsignalen. Behöver assistans nu. Nu. Nu. Krissituationen är ett faktum. 
Jag sjunker. Försvinner ner i värdelöshetens grav. 
Så jag ropar ut till de som hör att jag behöver hjälp.
Jag håller på och dö, jag håller på och ta död på mig själv - Hjälp. Snälla hjälp. 

De kommer till min undsättning. Bekräftar min person. Dementerar de övertygelserna som håller mig fast i ett järngrepp. De klär mitt hjärta med värmande ord om styrka, kraft, överlevnad. De trycker på vad som gör en människa verklig och att allt det jag bär på är förjävligt, men det är inte jag. Jag är så mycket mer och så mycket större än allt det som har försökt ta död på mig. 

För jag känner mig värdelös.
De minnena som avbryter varandra på min hornhinna innehåller alla sekvenser där jag är ett objekt. Ett ting. Ett ingenting. 
Där jag blir behandlad som luft, som skräp, som smuts.
Och det värker lika mycket nu som det gjorde då.
Vetskapen om att det har funnits tillfällen där jag inte varit viktig.
Mina behov, min person, jag, har varit osynlig för deras egoistiska syftens skull.
Det spelade ingen roll vad jag kände, upplevde eller om jag ens överlevde. 
Det är mer smärta än jag klarar av. Det gör för ont. 

Lösningen kommer. Den är alltid likadan. 
Har det hänt - Vill jag inte leva. 
Är det sant - Vill jag inte leva. 
Är det jag - Vill jag inte leva. 

Ändå vill jag leva, jag vill så gärna leva. Jag måste leva. 
Så istället för att agera på allt det som säger åt mig att upphöra att existera så sträcker jag ut handen. Och får den uppfångad. Inlindad i kärlek och hopp. 
Så jag håller mig kvar med deras ord ekande i mitt huvud;
Även de gångerna du är svagare än du vet,
Så är du starkare än du tror.