TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Det som ska övervinnas.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Jag närmar mig prinsessans gata. 
Med hjärtat i handen. Bultandes. Slagandes. 
Det är fel. Så fel. 
Här har jag vuxit upp. Fått mitt namn. Lärt mig gå. Spenderat de första tjugo levnadsåren av mitt liv.
Det är min gata. Min trygghet. Mitt barndomshem. 
Men jag är livrädd. 
Skräckslagen. 
Vill inget hellre än att bara vända om trots att hela min familj finns i slutet av vägen. 
Väntandes på mig. De vill ge mig kärlek. Värme. Omtanke. 
Men tillsammans med dem står ångesten. Minnena. Smärtan. 

Han som förstört mitt barndomshem är inte där just nu men hans närvaro är ständigt närvarande. Även när vi inte befinner oss på samma plats. Han är med. Han har smittat denna platsen med massa lidande. Tryckt bort mina lyckliga barndomsminnen och ersatt dem med skam och skuld.
Så jag tvekar. Överväger om det är värt det. Trots att jag inte vill något hellre än att träffa min mamma och pappa, min bror och min syster, så dividerar jag om jag orkar. Vill. Står pall. Står ut. 
Jag vill så gärna kunna befinna mig på den här platsen, där jag fick liv, där jag växte upp. 
Mitt hem som jag flydde ifrån, rymde ifrån, försvann ifrån. 
Nu vill jag ha det tillbaka. 
Nu tänker jag ta det tillbaka.  


När sista strålen strålar.

Kategori: Min historia

(null)

Jag gräver ner mina händer i sanden på Sveriges andra största ö. Framför mig flämtar en eld och jag har horisonten i ryggen. Det luktar salt och sot. Jag tycker om det. Är trött men till freds. Dagen har varit intensiv men jag lär mig mer och mer att ta hand om mig själv efter sådana strapatser. Kan numera läsa av signalerna om vad jag måste göra för att inte förvärra situationen när jag redan är sårbar. 

Sommaren har bestått av ytterligheter. Sveriges lägsta punkt, Sveriges högsta fyr, andra största ö, tredje största ö, största stad, sydligaste udde, äldsta medeltida borg och så vidare. Jämför jag med förra sommaren har den varit ganska otrolig faktiskt. Förra året lämnade jag knappt Skåne. Jag befann mig ute på en åker och gjorde allt för att bara fortsätt andas. Det här året har andningen kommit mer naturligt, även om den stundtals upphört. Jag har dock haft verktygen för att själv ge mig hjärt och lungräddning, färdigheter jag inte hade för ett år sedan. 

Det gör mig ledsen att tänka på hur hård jag varit mot mig själv när jag inte orkat göra något, när jag idag kan känna hur det känns att ha energi. Jag fejkade inte då. Jag fattar det nu. Det är skillnad på mina energinivåer jämfört med för bara några månader sedan. Och det är en jäkla skillnad på att ha lite ork och att inte ha det. 
Nu vet jag det.. 

När elden har brunnit ut och horisonten försvunnit i mörkret sitter jag kvar i den kalla sanden. Snart kommer jag att resa mig. Snart kommer jag att resa mig. 
Bokstavligen, metaforiskt, ordagrant, bildligt. 
Snart. 


Är det möjligt.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Okej. 
Det är såhär det går till alltså. Livet. Det bara kastar svårigheter på mig och jag ska stå pall. Ska parera. Överleva. Allting sker samtidigt och jag ska lyckas navigera i denna turbulenta tillvaron. Helvete. 
Finns det inga gränser? Det borde verkligen finnas gränser. 
Torsdag - Besked om datum för förhör. Depraveringstillstånd totalt. 
Fredag - Självvald exponering. Så in i helvete jobbigt. 
Lördag - Närkant med förövare. Kaos. 

Det är så svårt att finnas till och hantera alla känslor som fullkomligt exploderar inuti mig. Att försöka vara lugn i en värld som är helt skakig och ostadig. 
Just nu är allt avstängt. Jag kan liksom inte sortera i allt det här. Det är för mycket, för svårt, för jobbigt, för påfrestande. Och när allt verkligen händer samtidigt så blir det omöjligt att klara av det. Så jag har stängt av. Stängt ner. 
Jag vet att det inom mig fullkomligt viner av rädsla, sorg, skräck, ledsamhet, frustration, uppgivenhet, men jag känner inget av det. 
På ytan är jag lugn. 
Där inne står allt i lågor.