TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Se inåt.

Kategori: Min historia

 


Det väntas ett farväl. Och jag försvann. 
Plötsligt är jag bara borta. Plötsligt är jag kvar där jag varit hela tiden. 
Det går inte att se skillnad på början och slutet. Det är båda lika polariserade att himmel och helvete flyter samman till en grå massa. Det finns svar där i. Absolut. Det är bara det att ingen har lust att dyka ner i det där för du vet inte om du tar dig upp igen. Och om du tar dig upp - vilken människa är du då? 
Risken finns att du är helt förändrad och det vore ju okej så länge du var garanterad att den nya människan är önskvärd och inte tvärtom. Så istället för djupdykning sitter jag med fötterna i vattenbrynet och känner efter. Letar efter en känsla som ska fungera som ett avgörande. 
Det är fint att jag fortfarande tänker att svaret finns utanför mig. 
Det är naivt att jag fortfarande tror att svaret finns utanför mig. 
Men eftersom jag är så rädd för att öppna upp och se vad som finns nere på botten så blir det att jag fortsätter att stirra på vattenytan, precis där ljuset bryter och klyver alla tankar jag har. 
Kanske sitter jag där för alltid. Eller så tar jag mig ner i det hav som en gång försökt dränka mig men som jag nu kan bottna i. Det ligger glasskärvor som jag kliver på. De får rista in små historier som ska hjälpa mig att knyta an till mina demoner. Långsamt, en i taget. När jag sedan tittar ner så är inte havet skräckinjagande utan de små glasbitarna reflekterar solen som glittrar i mitt ansikte. 
Det är paradoxalt. 
Och det är vackert. 

Idag ser jag allt.

Kategori: Min historia, PTSD

 

Skillnaden är trauma. 
Det är det vi alltid kommer tillbaka till. Det vi jämnt hamnar på i slutet av varje mening. Skillnaden är trauma. Den obarmhärtiga genomborrande sanningen som skaver överallt. Sticker som tusen knivar. Skär igenom vilken självbild som helst. Det går inte att åka igenom en mangel och komma ut hel på andra sidan. Skillnaden är trauma. 

Jag har en lista som vi prickar av. Alla mina alternativ till verkligheten. Ett litet kryphål som jag försöker ta mig igenom. Kanske finns det en annan väg? Har jag verkligen testat allt? Vi tar en vända till: Förnekelser. Undvikanden. Förminskanden. Överdriften.  Överreagerandet. Missförstånden. Misstagen. Bortförklarandet. 
Det finns inga svar där. Inga lösningar går att hitta i lögnerna. Jag kan leta i en evighet. Jag har letat i en evighet. Likt förbannat är jag begränsad. Likt förbannat jagas jag av minnen och är fylld med ångest. Det är något som inte stämmer. Om jag nu inte skulle må dåligt över det här, varför mår jag då dåligt över det här? 
Jag kan inte täta de hålen. Kan inte fylla de luckorna. 

Ändå finns tvivlet där. Jag klarade så länge att hålla emot, kanske kunde jag stått ut ett litet tag till? Bitit ihop. Gjort mer saker, fyllt min tillvaro med ännu fler aktiviteter så att det aldrig blev tyst, aldrig blev stilla. Kanske hade jag kunnat döva känslorna med tabletter, alkohol, slag, knivar, rakblad. Gjorde jag verkligen tillräckligt? Försökte jag verkligen med allt som gick? Jag försöker tänka tillbaka på tiden innan behandlingshemmet. Bilderna som dyker upp är inte vackra. De innefattar slutenvården, självskadande, tårar, vilsna händer, desperation bland anhöriga, maktlösheten hos min älskade, insläpandet i duschen, rädslan för impulserna, en oändlig uppgivenhet, ett turbulensartat kaos. 

Så kanske hade jag testat allt. Förmodligen hade jag testat allt. Ändå gick det inte. Så varför gick det inte? Trauma. Den gemensamma nämnaren är trauma. Diskrepansen ligger i historien. Den smärtsamma mörka historiken som är kantad av alldeles för många händelser för att efterlivet i vuxen ålder ska te sig normalt. 
Skillnaden är trauma. 
Botemedlet är erkännandet. 

Svär dig fri.

Kategori: Min historia

Du har gått vidare. Men du är fortfarande en del av det här. Ansvaret frånskrivs dig inte bara för att du sagt förlåt en gång och sedan lagt det här bakom dig. Det funkar inte så. Två stavelser kan inte radera all den förnedring och all den smärta du har åsamkat. Det är en jäkla skymf att du tror att ett patetiskt förlåt skulle kunna räcka. Som att det stod i proportion till vad du gjort. Vad du har orsakat. Vi kan aldrig komma till en punkt där ord kan ta bort lidande. Kommer aldrig kunna hitta sätt att få bort den stämpel du satt på mig och den stämpel du givit dig själv. 

Jag sitter på behandlingshem och har flashbacks där dina händer dyker upp. Där ditt ansikte är med. Där du skadar mig igen. Du kan inte gå vidare ifrån det. Lika lite som jag kan gå vidare ifrån det. Du kan försöka. Hoppas. Vilja. Men så länge du är den som hemsöker mig om nätterna och väcker mig i panik så är du med i det här. Även om du inte alls måste genomgå samma helvete som jag måste göra. För du har gjort ditt. Du har förstört tillräckligt och det är jag som får städa upp efter dig. Det är jag som måste göra detta enorma jobb att försöka lära kroppen att du inte längre kan skada mig. Att jag inte alltid behöver vara rädd för att du ska dyka upp. Inte behöva bo i en annan stad för att en miljon människor är för få och snart springer vi in i varandra. Inte undvika folksamlingar med rädsla för att du ska finnas i den. 

Du är en del av det här. Du kommer alltid vara en del av det här. Den delen jag kommer hata allra mest. Du är den jag hatar allra mest. För du har till och med försökt med ett futtigt förlåt. Du har till och med användt orden: Jag har gått vidare. Under samma period som jag bor sextio mil hemifrån för att jag inte kan leva med mig själv på grund av vad du gjorde mot mig för 10 år sedan. Fattar du hur sjukt det är? Kan du förstå hur mycket du har skadat mig? 

Så du. Ditt förbannade as. Gå du vidare. Försök du att fortsätta med ditt sorgliga liv där du måste slå andra människor för att må bra. Jag tänker också gå vidare. Jag kommer komma till en punkt då du inte längre får ta upp mer av min tid. Din person kommer inte längre styra över mina val. 
Skillnaden mellan dig och mig är, och kommer alltid vara -Jag kan gå vidare. På riktigt. 
Du kommer alltid ha detta över dig, med dig och i dig. 
Ditt straff är att du kommer behöva leva med dig själv resten av livet med vetskapen vad du gjorde mot en annan människa. Vad du gjorde mot mig. 
Det kommer du aldrig kunna gå vidare ifrån.