TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Se på mig nu.

Kategori: Min historia, PTSD



Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände.
Och jag kan leva med det. 



Stanna.

Kategori: Min historia, Självskadebeteende

(null)

Jag visade mina armar. Medveten om att åsynen av den karvade huden kunde få dig att rygga tillbaka, backa och försvinna. Att du skulle äcklas av de långa strecken som färdas länga mina lemmar. Inte se något annat än mina skador. 
Istället rörde du vid min hud. Du strök med din hand över mina buckliga sår och du smekte försiktigt jacken i skinnet. 
I dina ögon fanns inget förakt. Inget äckel gick att återfinna i din blick. 
Du var full av medlidande. Av ömhet. Av kärlek. 

Jag lät tårarna falla. Medveten om att känslosvall inte är lätt för en utomstående att hantera. Ännu mindre en främling. För du vet fortfarande inte varför mina axlar slokar och mina ögon vattenfylls. Även om delar av mitt förflutna blivit kartlagda. 
Jag vill inte hålla tillbaka det jag känner, så som jag gjort i så många år, därför fick du se de rinna. Och jag visste att det kunde göra dig osäker men du höll mig bara, om möjligt, ännu varligare och lät dina händer flätas in i mitt hår. 
Tröstade mitt skadade hjärta. Läkte min spruckna själ. 

Jag berättade om mina flashbacks. Medveten om att det låter hemskt att behöva bevittna någon vrida sig i plågor och skrika efter hjälp. Det kan skrämma iväg den modigaste. Jag vet att det är mycket att begära av någon att hålla sig lugn om jag får panik men du tittade bara på mig med en stilla uppsyn som talade om att du kan stå stadig även om det stormar. 

Det är så mycket man vill ska vara enkelt. Särskilt i början. Att relationen ska vara okomplicerad, obefläckad. 
Men mitt liv ser inte ut så och den som vill vara en del av det får också ta del av allt det jag kommer med. 
Det vackra och det hemska. 
Allt det som är jag. 


Jag må jag leva.

Kategori: Behandlingshem, Min historia, PTSD

(null)

2016: Helt avstängd. Känner ingenting. Vet ingenting. Har noll kontakt med mina känslor och flyter mest omkring i ett grått töcken. Vet inte vad jag gett mig in på och har ingen aning om vart det kommer ta mig. Tror fortfarande att det bara handlar om några månader, max ett halvår, sedan är jag härifrån. Helt omedveten om traumatiseringen som står skriven över hela mig. Ifrågasätter mitt väsen, misstror min kropps signaler. 
Äter tårta, blåser ut ljuset, önskar mig därifrån, öppnar paket, ler på beställning, undrar när allt kommer vara över, vandrar omkring som en zombie, 

2017: Fullkomligt i upplösningstillstånd. Kaos. Panik. En härdsmälta utan dess like. Förvirrad. Allt är i gungning. Har börjat tala om saker som legat dolda i tjugo år och kommer snart sluta prata helt. Förbli stum i en vecka för att det mina läppar har yttrat blir för mycket för mig att hantera. 
Äter tårta, blåser ut ljuset, önskar mig därifrån, vill dö, vill skada mig, vill att andra ska skada mig, kan inte le på beställning, gråter konstant. 
Övertygad om att detta blir min sista födelsedag, jag kommer inte överleva ett år till. 

2018: Jag överlevde ett år till. 
Ett år av kamp, hårt arbete och vilja. Ett för jävligt år av tårar, blod, svett, förvirring, marinerad i äckel och självförakt. I närkant med mina värsta minnen. Stirrat skammen i vitögat och dränerat skulden på blod. 
Det har varit ett fruktansvärt år. Hemska trehundrasextiofem dagar. 
Många av dem där jag önskat mig själv min egen död. 
Många dagar som jag velat ge upp, velat fly, försvinna, rymma, förstöra allt, dö en plågsam död.
Men jag fortsatte. 
Jag överlevde ett år till. 
Grattis till mig.