TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Samma mening. Spritt regn.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Du kom in i mitt liv och satte eld på det. 
Det lidande som du har skapat kommer jag aldrig kunna att omsätta i ord. 
Att säga att jag hatar dig är inte i närheten av verkligheten. Det är inte ens i samma universum. 
För det handlade inte bara om där och då. 
Det är mer vad det gör med mig här och nu. 
Ditt skadande slutade inte bara för att du slutade. Det har levt vidare sedan dess och det lever inom mig. Jag har upprätthållit den tortyr du utsatte mig för. 
Har fortsatt att plåga mig. Sarga mig. Åsamka mig smärta. 

Jag vill dö. När jag tänker på vad du har gjort mot mig så vill jag dö. 
Du har brännmärkt mig för all framtid. Hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig att bli fri. Du kommer alltid att ha rört vid den här kroppen. 
Den har en gång varit i ditt våld. 
Du är ett monster. En demon. 
Du är inte mänsklig. 
Inte en human människa behandlar någon så. Du bär något fel i dig. En defekt. 
Något som aldrig kan tas bort. 
Lika mycket som du brännmärkt mig så har du också brännmärkt dig själv. Din handling går inte att göra ogjord och den kommer alltid att berätta om vad du är för person. Vad du är kapabel till. 
Du är djävulen personifierad. 
Jag hoppas du får allt du förtjänar. 


Du kom in i mitt liv och försökte släcka branden. 
För första gången fick jag känna på hur äkta kärlek kändes. Jag fick lära mig om lugnet som infinner sig när man litar på någon med hela sitt väsen. 
Hur det var att veta att i din närhet skulle jag aldrig uppleva smärta. 
Du skulle aldrig skada mig, aldrig såra mig. 
Jag kunde se in i dina ögon och se hur mycket du älskade mig. 
Vi talade med varandra på ett annat plan. Våra kroppar sammanflätades till en och jag har aldrig varit så till freds med livet som när jag befann mig i dina armar. 

Du ömmade så för min själ och gjorde allt i din makt för att jag skulle vara lycklig. 
Du var motsatsen till allt det jag kände till. Den trygghet som du skapade trodde jag inte fanns. 
Jag ansåg mig inte vara värd dig, inte vara värd att få uppleva förälskelsen.  
Men du motbevisade mig gång på gång. Innerlig i dina försök att övertyga mig om vad jag betydde. 
Det bestående, orubbliga, självklara betydelsen som jag innebar bara genom att finnas till. 
Det du gav mig kan jag aldrig helt beskriva. 
Det är något som har klätt min hud och som fyllt mitt hjärta. 
Du är lycka personifierad.
Jag hoppas du får allt du förtjänar. 


Fläta mig samman med ljuset.

Kategori: Min historia

(null)

Jag tvekar mycket i texterna till dig. 
Överväger varje stavelse samtidigt som det som blir författat kommer direkt ifrån hjärtat. 
Beskriver exakt vad det är jag känner och hur mina tankar går men sedan blir jag rädd. Försöker tänka strategiskt och vad som är bäst. 
Jag är rädd för att skrämma iväg dig eller förlora dig ännu mer. 
Samtidigt hör jag de orden som sas av en man jag beundrar, han på den vita hästen, om hur man aldrig ska låta känslor få stanna i bröstet. 
Känslan av att vara naken och sårbar är hämmande. 
Så jag ger dem till dig. Jag kastar mig ut. 
Du kanske inte vill ha dem.
Och du kanske inte fångar mig. 
Men jag vägrar låta det få gå osagt. 
Om jag i slutändan står där ensam, utan dig vid min sida, vill jag i alla fall vara säker på att jag gjord allt, verkligen allt, för att det skulle bli vi två. 

Så mycket i mig längtar efter dig. Som att varje cell känner saknad och begär efter din närvaro. 
Mitt hjärta kallar på dig. Ropar från en avgrund. 
Det är hemskt. Det vi fått gå igenom på grund av vad andra ansåg sig ha rätten till. 
Så mycket är förstört. För att andra tog sig friheter över min existens. 
Jag ville dela mitt liv med dig. Men till slut fanns det ingenting kvar i mig att ge. 
Vi hade bara smärtan kvar och den drog oss isär. 
Jag kunde inte koncentrera mig på något annat än att andas.
Och du fick ge upp din vardag för att vakta att jag fortsatte ta nya andetag. 
Du förtjänade hela världen men jag kunde inte avvara en millimeter av mitt känsloregister. Allt energi gick åt till att ens finnas till. 

Du är och kommer alltid vara den vackraste själ jag någonsin mött. 
Kanske lyckan finner oss igen. 
Du sa en gång att du älskar mig så mycket att du skulle kunna dö för mig. 
Jag älskar dig så mycket att jag skulle kunna leva för dig. 


Hjälp mig orka.

Kategori: Depression, Min historia

(null)

Jag behöver er hjälp. 
Jag behöver ert hopp. 
Ni vackra, omtänksamma främlingar. 
Er jag aldrig träffat, men Er som jag ändå sätter tilltro och förtröstan till. Ni har tidigare skickat mig värme och hopp om morgondagen. 
Skrivit om tro på förändringen och den stundade förhoppningen
Övertygat mig om att jag är nära. 
Att jag ska fortsätta, trots att det stormar på mitt hav. 
Ni har lovat stilla vatten och en trygg hamn. 

Jag behöver det nu. Er värme. Ert stöd. 
För jag tvivlar. 
Det känns som att livet hatar mig och kastar motgångar på mig. Att det inte spelar någon roll vad jag gör eller hur mycket jag kämpar, det kommer ändå aldrig bli bättre. Det är prövning efter prövning och jag vet inte hur mycket jag orkar. 
Hur mycket klarar en människa innan hon går i två delar? 
Är jag nära? 
För min hud spricker och mina organ fallerar. 
Mina viljor brister och mina drömmar krackelerar. 
Jag är så trött och vill bara vila. 

Men jag vill också klara mig igenom det här. Vill inte ge efter för de mörka tankarna som så gärna tar plats i mitt inre. 
Jag vill leva, jag vill verkligen det. 
Kommer det att bli bättre? 
Kommer jag klarar det?
Finns det ett liv för mig också som inte ständigt vill ta livet av mig? 
Jag hoppas det.
Jag hoppas så.