TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Viska tyst för att höras högre.

Kategori: Min historia

(null)

Vi står på ett berg med världen framför våra fötter. 
Just där och då är vi odödliga. 
Den röda fanan får symbolisera den inre kraft som dånar inombords. Den som vill ut och förgöra all ondska. Fylla omgivningen med hopp om en ljusnande framtid.
Jag är lika fylld som alla andra. 
Där och då. 

Men jag bär också på en börda som jag aldrig namngett. Ändå präglar den hela mitt väsen. Allt jag gör och inte gör är beroende på det som inte nämnts vid namn. 
Jag förstår inte vad det gör med mig. 
Där och då. 
Det påverkar mig till den milda grad att mina andetag noga övervägs. 
Allt är styrt. Inrutat. Kontrollerat. 
Jag hävdar bestämt att jag är lycklig men kan inte ens stava till ordet frid
För att överbevisa alla och ingen, ingen och alla, så pressar jag mig ännu hårdare. 
Kan klara av ännu mer. Ännu bättre. 
Det är ett försök till överlevnad som egentligen bara banar vägen för det stundade sammanbrottet. Ögonblicket då allting brister. Då fasaden rasar och marken rämnas. 
När historien kommer ikapp så brutalt att den golvar mig. 
Får mig att ifrågasätta om mina andetag ens tjänar någonting till. Tankar på avslut är närvarande. Måste styra mina impulser för att inte testa vingarna eller färga golvet. När det inte längre går så får institutionerna ta vid. De är, om möjligt, ännu mer handfallna än vad jag är. Systemet som ska hjälpa mig tillbaka till livet är felkonstruerat och istället för stöttning får jag nya namn på samma symptom. 

Det känns hopplöst.
Där och då. 

Men kanske att livet ändå ville min väg. För idag behandlas jag. 
Jag är inte i närheten av där jag egentligen vill vara. Men frågan är om jag någonsin har varit det eller om jag någonsin hade kunnat bli det utan att gå igenom det här. Helvetet. Vada igenom lågorna. 
Ut. Till andra sidan. 
Till berget. Toppen av världen. Med fanan fladdrandes högt i vinden. 
Inte för att jag överlevde.
Utan för att jag lever. 


Liv åt död.

Kategori: Behandlingshem, Min historia, Självskadebeteende

(null)

En dag ska min katastrof bli din begravning.
Vi ska mötas längs mittgången och sedan byta planhalva. 
Du ska få ta över mitt helvete. 
Här. 
Jag ger det till dig. Jag har förvaltat det i tjugo år. 
Nu är det din tur. 
Sedan ska jag följa din utveckling. Din nedbrytning. 
Där du ska få känna på hur det var att som åtta år inte tycka sig vara värd något. 
Den grunden som du byggde. 
Den framtid som du banade väg för. 
Där sedan andra tog vid. 

För du var inte ensam. Och kan inte hållas ensam ansvarig för hur det har gått för mig eller hur jag mår. Men du är en del av det. En stor del. En bidragande faktor till att jag bor på ett behandlingshem. Till att mina dagar mestadels består i att försöka överleva. Ta mig igenom timme för timme. Inte förlora mig i självhatet. Inte skada mig själv. Inte låta andra skada mig. 
Den inre kampen. 
Den utomstående striden. 

Så vi möts vid mitten. Träffas. Konfronteras. 
Sedan byter vi. 
Du får smärtan. Hatet. Lidandet. 
Jag försvinner bort. 
Du blir kvar. 
Jag skulle säga "Lycka till" men du förtjänar det inte. 


Dör utan det.

Kategori: Min historia

(null)

En global rörelse passerar min närvaro. 
Bryter lugnet. 
Tvingar ut mig i ett folkhav att människor med liknande erfarenheter och samma upplevelser. 
Det finns en värme där. En gemenskap.
Men jag är också rädd för den. För att den är sann. Äkta. På riktigt.
Om jag sällar mig dit så betyder det att jag också bär på en historia likt deras. 
Då blir mina minnen sanna. 
Jag vet inte om jag är redo för det. 

Hör ni hur det låter? 
I vilka tankegångar jag fortfarande går i. Som att det är ett val. Fortfarande. Att det finns ett kryphål. En utväg från detta mörker. Att jag ändå ska slippas konfronteras, fullt ut, med mina demoner och kunna fortsätta mitt liv som att inget hade hänt. 
Det är så vackert naivt. 
Så oskyldigt dumt. 
Jag förstår att jag vill det. Att jag fortfarande söker med lyckta efter ett alternativ. 
Allt vore bättre än att erkänna att jag varit utsatt för flera övergrepp
Jag vet inte om jag vill det. 
Samtidigt. 
Vill jag inte leva i det jag gör nu. 

Så när vågen går utanför mitt fönster tittar jag på den. Följer den. 
Vet att jag kommer behöva sälla mig dit. Jag tillhör den skaran. 
Så mycket i mig tvekar. Så mycket av mig är rädd. 
Jag kommer aldrig bli redo.
Jag måste bara bestämma mig för att jag ändå är det.