TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Mitt inre dilemma.

Kategori: Min historia


Barndomshem. 
Till dig vill jag inte resa. Till dig vill jag inte gå. 
Jag har flytt från kust till kust för att slippa känna din tyngd långsamt kväva mig. Har bytt landet mot storstaden för att försöka försvinna i ett myller av människor där jag kan bli en i mängden. Smälta in. Bli till någon annan. 

Jag skulle välja vem jag ville vara. 
Stark. Vacker. Framgångsrik. Lycklig. 
Jag blev någon annan och har aldrig varit så vilsen. När jag sedan besökte dig, Barndomshem, så krockade mina världar och jag blev till en blöt fläck varje gång. 
Fast ändå i djup förnekelse att jag överhuvdtaget kunde känna. 

Jag vet inte vad som är bäst även fast jag ändå vet det. 
Det är alltid bättre att ha tillgång till sitt inre även om det inre dryper av smärta och vill upphöra i varje sekund. Det måste ju ändå vara det. 
Visst, Barndomshem? 
Så jag reser hem. Lite mer trasig, lite mer hel, lite mer trasig, lite mer hel. 
Försöker inte härda ut utan bryter ihop varenda gång. Rasar samman och fallerar fullständigt. Fånga mig? Hjälp mig? 
Du Barndomshem, du ska ju vara den tryggaste platsen på jorden. 
Varför är du inte det, Barndomshem?
Varför är du inte det.. 


Bortanför huvudstaden.

Kategori: Min historia

(null)

Överallt på ön vandrar det omkring människor.
 Planlöst och målinriktat. 
Planlöst på det sättet att ön är begränsad och längre än till strandens kant kommer vi inte. 
Målinriktat på det sättet att alla spärrar är utslagna och inga gränser går att finna i vårt medvetande. 
Alla bär vi på anteckningsblock. Alla bär vi på historier. 
Samma och liknande. Liknande och samma. 

Det viskas i vindarna om självmedkänsla och kärlek till det lilla barnet som finns där inne. Hon som så länge blivit matad med hårda ord och vassa stavelser. Hon som inte fick vara trygg längre än till åtta år sedan kom en utomstående och kasserade den uppväxten. 
Det fick sedan styra våra liv, diktera villkoren för luften vi skulle andas, sätta prägel på alla relationer och hemsöka alla våra tankar om oss själva. 
Fram till nu. 
För här, på den här ön, med de här människorna, under de här dagarna, fattas det beslut. 
Om och om igen. 
Att aldrig mer, aldrig mer, låta någon skada det barnet igen. 
Ingen ska få skada henne. 
Ingen ska få skada mig. 




Allt jag bär på.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Det är lätt att tänka att den här sorgen är något jag ska komma över.

Det kommer jag aldrig göra. Däremot kommer jag kunna leva med den. 

Den kommer inte längre diktera villkoren för mitt liv och minnena kommer sluta ta upp all min vakna tid.


Jag hade en vision om hur jag skulle tänka och känna när jag flyttade härifrån och den stämmer inte alls överens med verkligheten. Långt ifrån. 

För det första var jag övertygad om att behandlingen skulle hjälpa mig att bli av med minnena. 

Som om övergreppen aldrig hade hänt. 

Så fel kan man ha.

Så lite kan man veta om hur trauman fungerar att det känns som en lösning på förnekelse - mer förnekelse. 

För det andra trodde jag att jag skulle vara glad och lycklig när mitt flyttlass återvände till huvudstaden. Så fungerar det inte heller. På ett sätt mår jag mycket bättre idag än jag gjorde för två år sedan men på ett annat sätt mår jag mycket sämre.

Jag har dragit upp så mycket smärta till ytan, så mycket hemska minnen och så mycket jobbiga känslor och de försvinner inte i första taget. 

Det är ett arbete som fortsätter långt efter min tid här i Skåne.


Det finns inget som heter "att vara klar".

Det finns inget "nu är jag färdig".

Däremot finns det strategier att hantera och lära sig leva med smärtan.

Med sorgen.

Med minnena.


Jag åkte hit och trodde jag skulle bli av med allt. 

Istället åker jag härifrån med allt och så mycket mer. 

Och det gör mig inte trasig, det gör mig hel.