TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Du är ett svaret på mörkret.

Kategori: Dissociering, PTSD

(null)

Dig kommer jag ihåg. 
Dig minns jag. 
Du har passerat mina mardrömmar, du har varit skådespelare i mina flashbacks. 
Du har återfunnits i mina tårar och ditt namn har kunnat tydas i mina skrik. 

Dig kommer jag ihåg. 
Du tog mina händer och tejpade fast dem i balkongdörren. Du drog varv efter varv trots att det egentligen var onödigt. Jag skulle ändå inte röra på mig. Sedan gick du bärsärkargång över min kropp och glömde helt bort att jag var en människa. Att mitt hjärta slog, att min hud kunde känna, att mina ögon kunde se, att jag fortfarande levde. 
Jag fanns inte för dig längre och ärligt talat så fanns jag inte för mig själv heller. 
Du gjorde mig till ett ting och jag gjorde mig till ett ingenting. 

Sedan har du kommit och gått i mitt liv trots att vi egentligen aldrig mötts igen. Ändå har du dykt upp och skrämt livet ur mig. Fått mig att falla till marken, fått mig att krypa  ihop i en liten hög, fått mig att fly över fälten, fått mig att vara övertygad om att jag är tillbaka där igen. 
Och att du är tillbaka där igen. 

Jag glömmer inte. Jag kommer aldrig glömma. 

Dig kommer jag ihåg. 
Dig minns jag. 
Dig kommer jag ihåg. 


Efteråt.

Kategori: Dissociering, Min historia, PTSD

(null)

Hej. 
Ja. Jag lever. Fortfarande. Men fan, fan, fan vad det här var tufft. Jag har velat skrivs tidigare men har inte hittat orden för att ens formulera det. Tror inte jag har förmågan nu heller. 
Att ens förklara det är smärtsamt.
Att beskriva det är en plåga. 

Jag kan sammanfatta det med två meningar: Jag klarade av sorgen. Jag klarade inte av skräcken. 

Sorgen. Jag vågade känna efter och uppleva den bottenlösa smärta det innebar att ha burit den här historien. Jag kunde vara närvarande i det helvete jag levde i. I den ensamhet som jag tvingades andas i. I den vardag som jag försökte överleva. Det gjord så ont att jag var övertygad om att jag skulle gå i bitar. Men jag förblev intakt. Och jag vågade. 

Skräcken. Det gick inte. Hade jag viljan hade jag inte förmågan. Den kastade sig över mig och förlamade varenda muskel i min kropp. Till slut var bara skriket kvar och de krampande lemmarna. För att sedan tappa kontakten med omvärlden helt och försvinna bort i en dimma. Minnena var för svåra att hantera. Bilderna för kraftiga. För brutala. För nära. 

Så var det. Så är det. 
Jag vet inte riktigt vad som händer nu. Jag hade önskat att jag hade kommit dit och lämnat med en känsla att det faktiskt inte tar död på mig att vara i kontakt med det minnet. Men jag är inte övertygad. Inte efter att skräckens paralyserande nerv borrat sig ner i mitt system.
Jag vet att jag måste ta mig dit igen. 
Att delar av mig fortfarande är kvar där. 
Att jag inte blir hel utan dem. 
Jag vet att jag måste. 
Jag har ingen aning om hur. 


Ristar in segern i min rygg.

Kategori: Dissociering, Min historia

(null)

Jag har börjat känna igen signalerna. Efter alla dessa år. Nu har jag börjat lyssna på när kroppen försöker kommunicera något. Jag kan känna i bröstet om det är ledsamhet som måste få komma ut. Jag kan märka i musklerna när rädsla är närvarande. Jag kan se på händerna när ilskan har slagit rot. Allt detta som tidigare varit främmande för mig. 
Jag har vetat att det händer saker inuti mig, men jag har aldrig velat ta reda på vad. Varit för rädd för vad jag skulle hitta. Och efter år av undantryckta förluster och sorger så har jag förstått att berget har vuxit och rädslan har blivit ännu starkare. Övertygad om att ifall jag släpper fram minsta lilla suck nu så kommer helvetet att släppas lös.
På ett sätt är det precis det som har hänt. 
Helvetet har fått härja. Eller, det har fått komma till tals. Jag har lyssnat, hört, tagit in, försökt förstå. Det har gjort så ont många gånger att jag varit säker på att mitt hjärta kommer gå i tusen bitar. Då har de inre rösterna varit där och påmint mig om att det här är farligt, att jag aldrig borde låtit dessa känslorna bli tillkännagivna. Jag borde fortsatt föra ett krig mot mig själv. Dämpa alla de skriken som legat i lä, förhindrat de tårarna ifrån att trilla ner för mina kinder, täppt igen sorgen som har läckt ut ur mina celler. 

Det har varit en oerhört lång resa hit. En sådan overklig, jävlig resa som jag inte önskar den värsta av människa. Samtidigt så kan jag ändå tycka att alla borde få uppleva den. För i detta inferno av mayhem har jag lärt mig något. I detta Gehenna av liv finns det kunskap som går att förvalta.
Allt det som jag trodde skulle döda mig får mig att kunna leva klarare, mer äkta, mer intensivt. 
Tro mig, jag hatar det fortfarande lika mycket. Jag önskar allt ogjort och jag förbannar denna tillvaron och vad den gör med mig. 
Men faktumet kvarstår. Detta är mitt liv. 
Andra har styrt det. Lagt beslag på det. Stulit ifrån det. Försökt släcka det. 
Men jag brinner. Jag finns. Jag känner. Jag andas. Jag existerar. 
Jag har varit så långt nere. 
- Se hur långt jag kan nå.