TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Ristar in segern i min rygg.

Kategori: Dissociering, Min historia

(null)

Jag har börjat känna igen signalerna. Efter alla dessa år. Nu har jag börjat lyssna på när kroppen försöker kommunicera något. Jag kan känna i bröstet om det är ledsamhet som måste få komma ut. Jag kan märka i musklerna när rädsla är närvarande. Jag kan se på händerna när ilskan har slagit rot. Allt detta som tidigare varit främmande för mig. 
Jag har vetat att det händer saker inuti mig, men jag har aldrig velat ta reda på vad. Varit för rädd för vad jag skulle hitta. Och efter år av undantryckta förluster och sorger så har jag förstått att berget har vuxit och rädslan har blivit ännu starkare. Övertygad om att ifall jag släpper fram minsta lilla suck nu så kommer helvetet att släppas lös.
På ett sätt är det precis det som har hänt. 
Helvetet har fått härja. Eller, det har fått komma till tals. Jag har lyssnat, hört, tagit in, försökt förstå. Det har gjort så ont många gånger att jag varit säker på att mitt hjärta kommer gå i tusen bitar. Då har de inre rösterna varit där och påmint mig om att det här är farligt, att jag aldrig borde låtit dessa känslorna bli tillkännagivna. Jag borde fortsatt föra ett krig mot mig själv. Dämpa alla de skriken som legat i lä, förhindrat de tårarna ifrån att trilla ner för mina kinder, täppt igen sorgen som har läckt ut ur mina celler. 

Det har varit en oerhört lång resa hit. En sådan overklig, jävlig resa som jag inte önskar den värsta av människa. Samtidigt så kan jag ändå tycka att alla borde få uppleva den. För i detta inferno av mayhem har jag lärt mig något. I detta Gehenna av liv finns det kunskap som går att förvalta.
Allt det som jag trodde skulle döda mig får mig att kunna leva klarare, mer äkta, mer intensivt. 
Tro mig, jag hatar det fortfarande lika mycket. Jag önskar allt ogjort och jag förbannar denna tillvaron och vad den gör med mig. 
Men faktumet kvarstår. Detta är mitt liv. 
Andra har styrt det. Lagt beslag på det. Stulit ifrån det. Försökt släcka det. 
Men jag brinner. Jag finns. Jag känner. Jag andas. Jag existerar. 
Jag har varit så långt nere. 
- Se hur långt jag kan nå. 



Hör mig.

Kategori: Dissociering, PTSD

(null)

Jag har PTSD - Ring inte polisen. 
Jag har en flashback - Ring inte ambulansen. 
Jag skriker för att jag återupplever ett fruktansvärt minne - Jag är inte galen. 
Jag gråter så att jag skakar för att det gör så jäkla ont inombords - Det är inget fel på mig. 
Detta är egentligen det enda son är friskt. Som är rimligt. Legitimt. 
Sorgen, rädslan, skräcken, skriken, tårarna, det förvridna ansiktet, de krampande lederna, de spända musklerna, den rodnade huden, de ytliga andetagen. 
I en värld som gång på gång visat sig från sin värsta sida är denna reaktionen det enda riktiga. Det enda verkliga. 
Det är friskt att bli sjuk i en värld som är sjuk. 
Det är ett tecken på sundhet att bli galen i en värld som är galen.  

Men det ser hemskt ut, jag förstår det. Jag fattar att man drabbas av panik när någon singlar ner framför en och skriker rätt ut. Det är självklart rätt att kalla på hjälp. 
Även om polisen, ambulansen, brandkåren, psykiatrin inte kan göra någonting. 
Ingen kan göra någonting. Problemet är att för mycket redan har gjorts. 
Kroppen har varit utsatt för för många övergrepp. 
Sinnet är tyngt av för många trauman. 

Men det är inget fel på mig. Jag är inte sjuk. Jag har inte problem. Jag är inte galen. 
Jag reagerar på det som är fel, på det som är sjukt, problematiskt och galet. 
På vuxna män som tar sig friheter över barn. Myndiga människor som passerar unga kvinnors gränser.
Det handlar inte om mig, det handlar om vad jag varit med om. 
Det är inte vad jag har gjort, det är vad dem har gjort mot mig. 
Det är inte jag. 
Det är dem. 



För att du ska förstå när det mörknar.

Kategori: Dissociering, PTSD

(null)

För ett år sedan tog jag ett ofrivillig dopp i ån som rinner längs med vägen. 
Det var isande kallt men jag kände ingenting. Min kropp gjorde allt för att försöka fly från det inre helvetet så kylan var sekundärt. Jag svalde vatten och fyllde lungorna med löv. Jag drunknande i ett försök att dränka mina sorger, mina rädslor, min skräck, min uppgivenhet. Jag hade blivit kvar där om inte omgivningen hade brytt sig så himla mycket. Eftersom kroppen slutat lyda fick en barmhärtig personal vada ut i havet och ta tag i mina livlösa armar och släpa mig upp för slänten. Jag överlevde. 

Detta året gick flykten mot en åker istället men hindrades av ett buskage där jag sedan låg i en hög bland grenar och pinnar i en onaturlig ställning och skrek på hjälp. På försoning. På Gud. På nåd. 
Nu haltar jag. Foten vreds om i fallet och svullnade upp och blev blå. Ryggen är öm och benen är sönderrispade. Men mest av allt gör det ont inombords. För där finns bilderna, där finns vetskapen om vad han gjorde med mig den dagen då jag var inlåst på rum trettioett. Allt som sker efter det är bara förstärkare på att det faktiskt skedde. Allt som händer efter är bara symptom på vad det fruktansvärda gjorde med mig. 
Att jag försöker fly ifrån mig själv beskriver intensiteten. 
Att jag försöker ta död på mig själv för att slippa beskriver magnituden. 

Jag var övertygad om att jag skulle dö. Då, för tolv år sedan. 
Precis lika övertygad som nu, att jag kommer dö när minnena återigen gör sig påminda. 
För det gör så ont att det brister inuti mig. Det rasar. Brinner. Skakar. Störtar. 
Jag förintas. Förtärs. Krossas. Ödeläggs. 
Så även om jag nu är vid liv och även om jag nu lever, så är det de enda jag vill slippa. 
Jag vill inte behöva leva med det. 
Jag vill inte vara vid liv och önska att jag vore död.