TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Se mig lyfta.

Kategori: Dissociering, PTSD

Det står två personer och håller henne i varsin arm. Så oerhört varsamt. Medvetna om att det finns en skör linje mellan att hålla för hårt och inte hålla alls. De är exakta. De är båda hennes livlinor. De hon klamrar sig fast vid när hela världen är i gungning. Vilket den är, nästan hela tiden. Så de är närvarande. Uppmärksamma. Utsätter henne bara för så mycket som de vet att hon klarar av. Hur de kan veta var den gränsen går är omöjligt att säga. Men de ser djupare än andra, de har förmåga att se bortom bönrop och uppgivenhet och ser den inre styrkan.
Livsgnistan som fortfarande sprakar.

Båda två talar i låg stämma om omgivningen och om verkligheten. Påminner henne om att hon är här. På ett kontor, på ett behandlingshem, i södra Sverige. Ingen annanstans. Och ingen här försöker göra henne illa. Även om hela kroppen gör ont. Även om det fortfarande känns som att demonens mörka klor slingrar sig runt hennes hals och stryper syretillförseln. Det är bara förnimmelser. Minnen från en svunnen tid. Hjärnan har svårt att urskilja vad som är sant och vad som är illusion, så de måste hjälpa henne. Lämna över makten till frontalloben igen som kan tänka rationellt och förstå att hennes kropp tillhör henne och ingen annan.

Hon vacklar till och de parerar. Hon staplar och de följer efter. Redo att fånga henne om hon skulle falla. Konstant närvarande i hennes andetag. Allt för att kunna utläsa vad hon behöver, just nu. Vad som kan hjälpa henne att ta sig tillbaka till nuet och lugna kroppens skenande tåg. Hon är kalabalik. De är lugnet. Hon är virrvarret. De är strukturen. Varandra motpoler som en dag ska mötas.

Hon kommer aldrig kunna tacka dem tillräckligt för vad de gör för henne. Hur de sluter upp bakom henne och stöttar henne igenom det här helvetet. Deras innerliga förhoppning om att hon ska kunna få leva ett liv i frid istället för den mardröm som härjar nu. Och även om hon ibland kan bli förbannad på dem för att de använder ord som svider och fakta som skär, så vet hennes tacksamhet inga gränser. För hon vet att de kommer att hålla i henne, precis så länge som det behövs och sedan kommer de släppa taget och se henne ta sina första steg.
Rakt ut i friheten.

 

Vågar du så vågar jag.

Kategori: Dissociering, PTSD

Det är en urladdning. Det skulle gå att alstra ström ur reaktionen och försörja en hel stad med el. Det kan jämföras med en atombomb. Det skövlar skogar, tömmer hav och river byggnader. Men det är inte en naturkatastrof. Det är inte Moder Jord som hämnas. Det är en inre kris. Ett sinne i uppror. En människa i nöd.

Det går att försöka hitta liknelser som ska ge en bild av vad egentligen det är som sker men ingenting kommer i närheten. Det är omöjligt att beskriva det helvete som utspelar sig inom loppet av en minut. Hur all smärta och sorg bestämmer sig för att simultant göra sina röster hörda. Kräver sin rätt till erkännande. Då finns det inget kvar att göra mer än att bara blunda, låta det ske och hoppas att det går över fort.

Det går sällan över fort. Själva toppen berörs ganska omgående men sedan är dalandet tillbaka till utgångsläget ofta lång och utdragen. Fylld med sinnesstämningar som alla fyller sin funktion. Det passiva, det uppgivna, det aggressiva, det hopplösa, det likgiltiga, det ledsna och det tomma. Alla ska gås igenom innan någon slags grundpunkt infinner sig. En upplevd trygghet, om än imaginär. För det går inte att skonas. Det går att böna och be om att slippa men det kommer likt förbannat. Tills dagen då man inte är rädd för att det ska hända. Då man välkomnar ångesten, bjuder in den till att stanna. För då tappar den kontrollen.
Det kan låta omöjligt.
Men det går.
Jag tänker ta mig dit.

 

Håll i dig.

Kategori: Dissociering, PTSD

Ångest är inte mätbart. Finns ingen skala som kan förklara det helvete som ryms inom de skrik som kommer ifrån diket. Ingen enhet kommer ens i närheten av vad som upplevs under ett par minuter men som känns som en hel evighet. De krampaktiga händerna som greppar minsta lilla förankring till den riktiga verkligheten. De fasansfulla ropen på hjälp. Maktlösheten för den som står vid sidan av och bara kan se på men inte ta bort.

Först kommer medvetandet att registrera att kroppen ligger i ett horisontellt läge och inte fatta varför. Sedan kommer den förstå varför men inte kunna ta sig därifrån. Sedan kommer den att kunna ta sig därifrån men inte vilja. Det går i steg. Cykler. Eller vågor. Det är så mycket som ska processernas i ett sinne som redan är utmattat. Andningen får vara i centrum. Styra in samtalet på här och nu. Vi kan prata om upplevelsen sen, nu är det viktigaste att komma tillbaka, helt och hållet.

Små grässtrån återfinns i hårsvallet. Dygn kan passera, det dyker ändå upp små påminnelser om vad skedde när paniken fick härja fritt. Matchen är ojämn redan från början. Det är den lilla människan mot en naturkatastrof. Moder Jord som har siktet inställt på att utplåna. Och för varje gång det sker så förloras en liten del av allt som byggts upp. Halkar tillbaka några steg. Tappar fokuset på målet. Glömmer varför det här är viktigt. Hittar en miljon anledningar till att det inte är värt det. Hittar bara en anledning till att det skulle vara värt det som lyder:
- Det är värt det.