TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Det som är nu.

Kategori: Dissociering, PTSD

(null)

Jag är en dålig repris på mig själv.
Allt upprepas.
Mönstret är löjligt tydligt.
Går att följa varje steg nu.
Går att förutspå varje handling.
Med paniken kommer avstängningen, med avstängningen kommer vakuumet, med vakuumet kommer försöken att bryta, självskadandet, destruktiva kontakter, avslutas i ett crescendo av flashbacks, tårar, sönderslaget rum och sår på hela kroppen.

Jag vet ju.
Jag vet hur det kommer sluta.
Jag vet vilket jävla helvete det kommer var att komma tillbaka.
Samtidigt kan jag inte släppa taget om den parallella drömvärlden.
Där ingenting känns men där heller ingenting känns.
Det är ett dubbeleggat svärd.
Jag slipper känna smärta, men kan inte heller känna glädje.
Jag slipper gråta konstant, men jag kan inte heller skratta.

Jag förstår att jag stänger av när jag väl slår på igen.
Då blir det kristallklart var det är jag försöker undvika.
Det gör så ont att insidan brinner. Jag vill skära bort allt. Slita ut hjärtat och kasta det åt helvete.
Smärtan är själsdödande.
Lidandet är öronbedövande.
Så jag flyr till det dissociativa universumet.
Tror att om jag bara stannar tillräckligt länge så hinner allt lösa sig medan jag är borta.
Inget löser sig. Inget blir löst.
När jag väl infinner mig i nuet igen så är det lika jäkligt som när jag försvann.
Då vill jag försvinna ännu mer.
Då blir tankarna att jag vill försvinna helt och hållet.
Som att jag kunde begrava det förflutna utan att själv svälja jord.

Jag blir rädd för vad jag är beredd att offra för att slippa känna.
Livet. Hela livet.
Det väcker mig.
Jag måste ta farväl av flykten för jag är inte redo att ta farväl av er.


När vinden tystnat.

Kategori: Dissociering, Min historia


Jag är tillbaka på sydligare breddgrader. Visiten i huvudstaden var en chock. En ganska väntad sådan ändå golvade den mig fullständig. På vägen upp var jag rätt så lugn, inom mig tändes ett hopp att detta kanske ändå inte kommer bli helt kaosartat. Kanske kommer det bara vara sorgligt och ledsamt? Jag fick lite samma känsla när vi rullade in i på söder som jag brukade få när jag bodde här. Att det här var mitt hem, min trygghet. Hit flyttade jag, flydde jag, för att kunna starta upp något nytt.
Det fungerade förutom den lilla detaljen att man inte kan fly från sitt förflutna, det kommer ikapp. Ändå har jag känt mig lugn här. 

Det ändrades när vi svängde in på min gata. Den jag döpt med hänsyn till regnbågens färger så började det brista. Fogarna började ge vika. Skalet krackelerade. Plötsligt var andningen okontrollerbar och flyktinstinkten slog omkull mig med all kraft. Det var omöjligt att hantera, inte rimligt att kunna parera. Paniken var ett faktum. Ändå kunde vi inte vända nu. Hade vi gjort det visste jag att jag aldrig någonsin skulle kunna återvända. Jag öppnade bildörren. Ramlade ut på trottoaren. Fick stöttning upp mot det hemmet jag skapade här. Där det lös i fönstrena. Så många gånger jag gått på den här vägen och tittat upp på åttonde våningen och sett hur det har lyst och längtat dit. Nu var det smärta personifierat. 

Ett kliv över tröskeln sen gav benen vika. Jag blev liggandes i en hög. 
Det slog mig, när jag låg där och skrek att här har jag legat förut. I den här positionen har jag tidigare befunnit mig och ropat efter hjälp. All sorg är sparad mellan väggarna. Bara väntandes på att mottagaren skulle komma tillbaka så de skulle kunna adressera alla de ogråtna tårarna sin ägare. Och inget portioneras ut. Allt presenteras samtidigt. Som ett slag i ansiktet. Som ett hugg i magen. Som en pil i bröstet. 

Efter att kroppen genomgått exakt alla känslor på den negativa så gav den upp. Gråten tystnade, blev till små väsande andetag istället. Kroppen slutade skaka, förblev stilla. Musklerna slutade krampa, de slutade lyda också. 
Min mamma och min bror, de tappra riddarna vid min sida, fick fatta tag om mina lealösa lemmar och föra mig i säkerhet. Sedan fick de se på hur deras dotter och deras syster försvann in i en dimma av hopplöshet och uppgivenhet. Den dimma som låg kvar som en blöt filt hela helgen. 

Jag var ett vandrande kolli. Ett streck. En oläsbar kod. En olösbar gåta.
Jag ville bara därifrån och slippa fronta detta onda. Sökte efter hjälp men fick bara upprepat det jag absolut inte ville höra; Enda sättet att det ska bli annorlunda är att du stannar kvar och sedan måste du göra det igen och igen och igen. Alltid samma svar. Allt som gör ont ska upprerpas tills det inte gör ont längre. Vad är det för jävla verklighet? Ironin hånskrattar åt mig. Jag har inget att sätta emot. Inga argument. 
Vill jag kunna bo här? 
- Ja...
Då är det enda sättet. 




Dröm större.

Kategori: Dissociering, Självskadebeteende

(null)

Språkets makt är underskattat. 
Vi har fått det bästa av två världar. 
Vår svaghet är också vår styrka. Styrkan är också vår svaghet. Akilleshälen. 

Vår organism vill överleva till varje precis och vårt huvud kommer att tala om för oss hur vi ska gör det. Den kommer peppra oss med värdelösa råd. Allt för att inte komma i kontakt med det äkta. Den sårbarheten som vi alla bär på. Som egentligen är själva definitionen till att vara människa. 
Den kommer att se det som en bättre idé att ta till våld, alkohol, tabletter, sex, spel än att konfronteras med det som kan gömma sig i känsloregistret. 
Vi flyr rädsla, sorg, skam, skuld, äckel.
Den kommer att ladda betydelselösa ting i förhoppning att slippa. 
Den kommer få oss att kunna känna oss otrygga även när vi är i säkerhet. 
Den gör det för att den vill att vi ska klara oss. 
Den är vår hjälte men den kan också ta död på oss. 
För vi kommer springa. Vi kommer fly. Vi kommer göra det den säger åt oss. Oavsett.
Den kommer presentera det som lösningar på problemet. De kommer kännas sanna men det är dem inte. Men vi är redan så upptagna med att hänge oss åt undvikandet att vi missar den egentliga räddningen. 

Vi gör det till varje pris. Vi drar det hela vägen. 
Vi skadar oss för att slippa. 
Vi säljer oss för att slippa. 
Vi svälter oss för att slippa. 
Vi tar i slutändan till och med livet av oss för att slippa. 
Vi gör allt vi kan för att slippa saker som känns jobbiga, men som i realiteten, egentligen, är helt ofarliga.