TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Mitt hjärta brinner.

Kategori: Dissociering, Slutenvården

(null)

Akuten bär mitt namn.
Där har jag hittats och förts till oberörda vitklädda som bara undrar om de kan medicinera bort symptom.
Det är ingen idé.
Jag har redan försökt det. 
Hade det fungerat hade inte främlingar hittat mig i ett parkeringshus helt avtrubbad och oförmögen att kommunicera eller röra på mig. Jag hade inte behövt föras till ett höghus med för många fönster men ändå för lite perspektiv. 

Detta är inte det liv jag hade valt. 
Ändå är det såhär mitt liv är. Jag bor inte där jag vill, jag umgås inte med dem jag vill, jag träffar inte dem jag vill, jag är inte nära dem jag vill, jag rör mig inte på de platserna jag vill, jag pratar inte med de människorna jag vill. 
Det är så mycket jag inte vill göra som jag ändå måste göra. Där listan på negationer kontrar alla måsten. 
Jag kan inte vinna. 
Det är såhär mitt liv ser ut. Oavsett mitt tycke. 
Jag kan inte göra något ogjort. Jag kan inte ta bort något. 
Jag vill.
Men kan inte.
Så därför jag hamna jag här. 
Med ett för snävt spektrum och för lite andrum och undrar om det någonsin kan bli bra igen? 


Viljan att inte vilja.

Kategori: Dissociering, Självskadebeteende

  (null)

En olycka kommer sällan ensam.
Det är som om vi drabbas av en gemensam kollaps.
Inget fungerar. Ingen fungerar.
Är det slumpen? Eller smittar ångest?
Letar den sig igenom våra tunna väggar och får bägaren att rinna över.
Puttar en person som står på ruinens brant över kanten.
Tajmingen är värdelös, om det någonsin fanns en bra tid för kaos. Alla rutiner är ur gängorna, personalen är en blandad kompott av nya och gamla.Tryggheten ruckas. Mönster frångås. Rutiner fallerar.

I synk med att semestern började, slutade jag prata. Jag sa en mening sedan sa jag inge mer.
Hade läpparna hårt hoppressade. Fick inte fram ett ljud.
Jag försatte mig i horisontellt läge och klev sedan inte upp.
Mörkret tätnade.
Det svarta moln som skymt min himmel växte.

Livet har varit svårt att leva men plötsligt blev det omöjligt.
Varje andetag kändes som det sista.
Varje hjärtslag slog som om det var för sista gången.
Jag tar mig inte upp från det här.
Såhär blev mitt liv.
Såhär blev slutet på mitt liv.
Det släcktes ute på en åker i södra Sverige mellan halm och raps.
Hårt. Skoningslöst.
Våren och sommaren har varit för jävliga.
De tar nu ut sin rätt.
Som den värsta av bieffekten.
Inte döden, utan viljan att dö.
Hela tiden.


 

 


Lågan i mig.

Kategori: Dissociering, PTSD

 


Det är som att det slår honom. Som att också han blir medveten om vad i helvete det är vi håller på med. Varför han måste göra det här. Varför han måste tvinga mig gå igenom mina värsta minnen om och om igen. Det är nästan så att han blir lite avslagen efter alla år och alla människor han mött. Inte så att han blir nonchalant, tvärtom. Men han kan märka att det ibland går på rutin och att han inte riktigt är medveten om att det är en människas öde han pratar om. Att detta hände på riktigt. 
Och att det är för jävligt. 

Han sitter på golvet med händerna längs med sidorna och ser sorgsen ut. Besviken på omvärlden. Den värld som lät en sextonårings inre trasas sönder till ljudet av egoismens klara stämma. Som tillät en åttaårings självbild skrivas om för alltid. Hans ögon är klara. Glasartade. Det ser ut som att han lider. Det han visat upp är medkänslan. Den substansen som gör att han kan känna det jag känner. Han kan se det jag set. Uppleva det jag upplever. Det gör att han vet vad för helvete jag tvingas gå igenom. Vad det gör med mig och hur rädd jag är för att möta sanningen. 

Han säger det högt. Att det är okej. Förståeligt. Helt begripligt, att jag stänger av. Att jag vägrar komma i kontakt med dessa minnena för att de är för smärtsamma. Plågsamma. De skär mig i bitar och lämnar mig i en hög på golvet i mitt eget blod. Jag förgörs av det som är sant. Jag går sönder på grund av realiteten. 
Känns det som.
Egentligen är det tvärtom.
Det är nästan alltid tvärtom.
Det jag försöker förneka för att kunna leva.
Gör att jag förnekas att försöka leva.