TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Vid andra sidan jorden.

Kategori: Depression, Dissociering

(null)

Det finns ingen jag behöver be om ursäkt till.
Ingen förtjänar mitt förlåt. 
Ingen annan än mig själv. 
För alla de gånger jag ifrågasatt mina tårar när de gjort om mitt golv till ett hav.
För alla de gånger jag har tvingat min hud att dela på sig för att betala något de inte varit skyldiga till. 
För alla de gånger jag skuldbelagt mig själv för något jag aldrig haft en del i. 
För hatet, för bannandet, för föraktet, för skammen, skadandet, förgörandet, förstörandet. 
För flykten, för undvikandet, för rymningsförsöken, förnekandet, personlighetsklyvningen.
Jag behöver förlåta mig själv för det. 

Många gånger har jag velat bryta med alla som står mig nära för att slippa se hur de lider av att jag lider. Deras frustation över att inte kunna lyfta sorgen ur mig. Deras maktlöshet när jag bara fallit längre och längre ner i djupet och de bara kunnat stå bredvid och se på. Jag kan inte föreställa mig hur det känns. Rädslan, ovissheten. Hur deras tankar bygger upp scenarion varje gång jag inte svarar i telefon. Eller hur de förställer sig samtalet som talar om för dem att jag inte längre andas. 
Det är nog hemskt.
Och jag är ledsen över att de behöver uppleva det. 
Men min kontroll över andras känslor tar någonstans slut vid mitt eget ansvar till mitt välbefinnande. 
Även fast de i min närhet har skadats enormt mycket av mitt lidande så är inte det mitt att bära. 
Jag bär redan tillräckligt. 
Står redan i skuld till mig själv. 
Jag är ledsen över att de har påverkats.
Men jag är ännu mer ledsen över hur det har påverkat mig. 


Mitt hjärta brinner.

Kategori: Dissociering, Slutenvården

(null)

Akuten bär mitt namn.
Där har jag hittats och förts till oberörda vitklädda som bara undrar om de kan medicinera bort symptom.
Det är ingen idé.
Jag har redan försökt det. 
Hade det fungerat hade inte främlingar hittat mig i ett parkeringshus helt avtrubbad och oförmögen att kommunicera eller röra på mig. Jag hade inte behövt föras till ett höghus med för många fönster men ändå för lite perspektiv. 

Detta är inte det liv jag hade valt. 
Ändå är det såhär mitt liv är. Jag bor inte där jag vill, jag umgås inte med dem jag vill, jag träffar inte dem jag vill, jag är inte nära dem jag vill, jag rör mig inte på de platserna jag vill, jag pratar inte med de människorna jag vill. 
Det är så mycket jag inte vill göra som jag ändå måste göra. Där listan på negationer kontrar alla måsten. 
Jag kan inte vinna. 
Det är såhär mitt liv ser ut. Oavsett mitt tycke. 
Jag kan inte göra något ogjort. Jag kan inte ta bort något. 
Jag vill.
Men kan inte.
Så därför jag hamna jag här. 
Med ett för snävt spektrum och för lite andrum och undrar om det någonsin kan bli bra igen? 


Viljan att inte vilja.

Kategori: Dissociering, Självskadebeteende

  (null)

En olycka kommer sällan ensam.
Det är som om vi drabbas av en gemensam kollaps.
Inget fungerar. Ingen fungerar.
Är det slumpen? Eller smittar ångest?
Letar den sig igenom våra tunna väggar och får bägaren att rinna över.
Puttar en person som står på ruinens brant över kanten.
Tajmingen är värdelös, om det någonsin fanns en bra tid för kaos. Alla rutiner är ur gängorna, personalen är en blandad kompott av nya och gamla.Tryggheten ruckas. Mönster frångås. Rutiner fallerar.

I synk med att semestern började, slutade jag prata. Jag sa en mening sedan sa jag inge mer.
Hade läpparna hårt hoppressade. Fick inte fram ett ljud.
Jag försatte mig i horisontellt läge och klev sedan inte upp.
Mörkret tätnade.
Det svarta moln som skymt min himmel växte.

Livet har varit svårt att leva men plötsligt blev det omöjligt.
Varje andetag kändes som det sista.
Varje hjärtslag slog som om det var för sista gången.
Jag tar mig inte upp från det här.
Såhär blev mitt liv.
Såhär blev slutet på mitt liv.
Det släcktes ute på en åker i södra Sverige mellan halm och raps.
Hårt. Skoningslöst.
Våren och sommaren har varit för jävliga.
De tar nu ut sin rätt.
Som den värsta av bieffekten.
Inte döden, utan viljan att dö.
Hela tiden.