TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Väckt mitt itu.

Kategori: Dissociering, Min historia

 

Kamp, 
Jag ger upp nu. 
Du vinner. Jag orkar inte kämpa emot längre. Jag släpper taget om dig. Släpper taget om allt det du innebär. Lägger ner mitt vapen och min sköld. Hissar den vita fanan högt upp i himlen. 
Jag kapitulerar. Kriget är över. 
För vi kan inte längre hålla på såhär, ständigt ligga i fejd med varandra. Det tar för mycket energi. Stjäl för mycket kraft. Dränerar livslusten. 
Jag har hela tiden trott att du har varit räddningen. Tänkt att så länge vi har varandra så klarar vi oss. När det hela tiden har varit tvärtom. 
Vi har aldrig gett något till varandra. 
Vi har bara tagit tills den ena inte haft något kvar att ge. 

Så där står vi nu. 
Jag har inget kvar att ge. 
Jag är för trött. Orkar inte fortsätta. 

Så jag gör det jag borde gjort för länge sedan. Jag går med dig istället för mot dig. Jag följer med dig istället för att streta emot. Jag söker upp dig istället för att gömma mig. Och plötsligt, kamp, så finns du inte längre. 
Du upphör att existera i samma ögonblick som jag tillåter dig att finnas. 
Det var hela tiden lösningen. 
Det var svaret jag letade efter.
Att när jag slutade behöva dig, så behöver jag dig inte längre.


Vill ha mitt försvarande.

Kategori: Dissociering, PTSD

  

Årets första dopp. Redan i april. Men inte i ett böljande hav eller svalkande sjö. Inte av fri vila och inte i harmoni. Det var i panik som resan bar till en nollgradig å. En smutsig, forsande å. Så långt ifrån idyllen man kan komma. Dels för att det var mer en jävla bäck än en å och dels för att jag nästan drunknande.

Jag skulle bort. 
Fly över fältet men såg inte att vägen tog slut och att flyktvägen bestod i en åker som avslutades med ett stup ner till det iskalla vattnet. Men trots att temperaturen rörde sig runt nollan så kändes det knappt. Kroppen var upptagen med annat. Sinnet var upptaget med annat. Mest att försöka hålla sig vid liv. Försöka reda ut i stormen, hoppas på att det snart ska gå över.
Låt mig va. Snälla låt mig bara vara. Låt mig få drunkna här bland vass och hårda grenar.

Med bortdomnade ben och fingrarna nergrävda i jorden, för att hålla sig över vattenytan, så kom nästa våg. Sköljde över hela den sårbara människan och gjorde så att greppet lossnade och förde ansiktet under vattenytan. Var det panik innan så stegrade den med tusen nu. Läget blev kritiskt. Höll på att spåra ut.
Hon drunknar. Hon drunknar nästan. En barmhärtig själ fick offra sig och vada ut i vattnet, chockad över den troliga kylan som grep tag i benen i samma stuns som vattenytan bröts. Sedan drog de upp kroppen för slänten. Fick ta i. Tvingade henne att ta i. Förstod att hon måste komma in i värmen. Hon har legat i vattnet alldeles för länge. Är fullkomligt nedkyld. Så de släpade henne tillbaka till platsen som hon flytt från, hon orkade inte ens protestera. Förstod nog inte riktigt, lydde bara de starka armarna som höll henne ovanför marken. Litade på att de vill hennes bästa.

När styrkan åter kommit tillbaka till henne stod hon lutad mot kaklet samtidigt som tunna vattenstrålar träffade hennes kropp. Lät försiktigt händerna plocka bort grässtrån från hennes hår. Lät bryende fingrar vandra över henne kropp i ett försök att få bort all smuts. De lugnade orden. Den otroliga vördnaden. Omfamnandet. Inbaddandet i en trygghet, om än uppdiktad sådan, så i alla fall ett försök till lugn. Få hämta andan. Återfå kroppstemperaturen. Få det berättat vad som hände. Ges en möjlighet att första. Ställa frågor. Få tröst. Sörja över att livet är så jäva jobbigt att jag ibland försöker fly ifrån mig själv och mitt liv och att det slutar med att jag nästan tar livet av mig själv. Att jag höll på och drunkna tidigare idag.
Det är min verklighet just nu.


Gör det här fritt från tvivel.

Kategori: Dissociering, Självskadebeteende

 


Nej, jag vill inte skadas. 
Nej, jag vill inte att andra ska skada mig. 
Nej, jag vill inte skada mig själv. 
Det bara känns så. Det bara känns så hela tiden och så innerligt att jag blir övertygad om att det är min vilja. Det är vad jag är född till. Var jag duger till. Mitt värde ligger i andras brutalitet gentemot mig som individ. Jag blir till först när blodet lämnar min kropp. Det är så jag ser på mig själv. Det är så jag tror att andra ser på mig. 
Som ett objekt. Ett föremål. Ett ting. Ett ingenting. 

Och eftersom jag inte är någonting så spelar det ingen roll vad jag känner eller hur jag mår eller hur jag upplever något. Min röst hörs inte. Min röst räknas inte. Andra får göra vad de vill med mig för att jag är ändå inte där. Jag lämnade platsen så fort en antydan från förr gjorde sig påmind. Checkade ut. Försvann. Lämnade mitt skal bakom mig och tänkte att om jag inte var där psykiskt så kunde jag inte skadas fysiskt. Och vise versa. 

När tiden återigen började ticka hade jag besudlat min själ ännu en gång och la all skuld på mig själv. Allt ansvar fick vila på mina axlar. Oavsett vad andra gjort. Oavsett hur andra betett sig så var det alltid mitt fel. Det spelade ingen roll att jag var ett barn och de var vuxna. Att de borde vetat bättre. Jag klädde ändå in mig i skuldens mantel och släpade skammen efter mig som ett skadeskjutet villebråd. 

Så när ett ord nämns är jag där igen. Samma tankar. Samma tro. Samma vilja. Jag vill få det överstökat. Få känna lättnaden efteråt. Vill bara att han ska göra vad han vill göra och sedan gå. Skillnaden är att den här gången är det inte nån kallhjärtad man som sitter framför mig utan min psykolog. Som alltid varit på min sida, som bara velat mig gott. Ändå kommer de tankarna. Ändå stänger systemet ner. Jag blir sittandes med avslöjande meningar som han kan läsa utantill. Han ser allt. Vet allt. Säger med sin lenaste ton att allt är okej. Att han ser funktion och han ser inlärning. Säger åt mig att ställa mig frågan: Vad beror det här på?
Och hitta svaret i min historia. 

Vad beror det här på?
Min historia. 
Vad beror det här på? 
Min historia. 
Jag upprepar det om och om igen och hoppas att jag en dag, slipper ställa mig den frågan.