TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

En dag i mars.

Kategori: Allt det andra


Livet är så svårt. Så svårt. Så svårt. 





Mot huvudstaden.

Kategori: Min historia

(null)

Idag. Idag lämnar jag, tillfälligt, Södra Sverige för att åka sextio mil norröver.
Mot huvudstaden. Tillbaka till min lägenhet.
Till den platsen jag har bott på de senaste sex åren innan jag hamnade på behandlingshem.
Stockholm. Mitt hem. Min trygghet. Min fasta punkt. 
Innan jag åkte.

Nu.
Nu vet jag inte. Så mycket är förändrat. Så mycket gör ont. Bara det faktumet att jag lämnade huvudstaden för att bo någon annanstans för en behandling gör ont i hjärtat.
Själva vetskapen om vad jag tvingats offra.
Mannen som jag älskar är inte längre min sambo. Det skär ända in i märgen.
Han kommer inte stå vid dörren och ta emot mig, lova mig att allt kommer bli bra, berätta att han saknat mig.

Så mycket kommer vara annorlunda och ännu mera kommer vara sig likt.
Jag vet inte vilket som är värst.
Tid har passerat. Tid har processerat.

Jag är så rädd nu. Så rädd och så ledsen. Så liten och så hjälplös.
Hur kommer det att vara?
Kommer verkligheten slå emot mig som en käftsmäll och få mig att hamna i ett limbo av ångestattacker?
Kommer självmordstankarna komma tillbaka och bli för starka för att kunna hanteras
Jag är rädd. 
Tror ni att jag klarar det?

Har ni lite extra styrka så sänd mig gärna det.
Jag behöver allt jag kan få. 


Dröm större.

Kategori: Dissociering, Självskadebeteende

(null)

Språkets makt är underskattat. 
Vi har fått det bästa av två världar. 
Vår svaghet är också vår styrka. Styrkan är också vår svaghet. Akilleshälen. 

Vår organism vill överleva till varje precis och vårt huvud kommer att tala om för oss hur vi ska gör det. Den kommer peppra oss med värdelösa råd. Allt för att inte komma i kontakt med det äkta. Den sårbarheten som vi alla bär på. Som egentligen är själva definitionen till att vara människa. 
Den kommer att se det som en bättre idé att ta till våld, alkohol, tabletter, sex, spel än att konfronteras med det som kan gömma sig i känsloregistret. 
Vi flyr rädsla, sorg, skam, skuld, äckel.
Den kommer att ladda betydelselösa ting i förhoppning att slippa. 
Den kommer få oss att kunna känna oss otrygga även när vi är i säkerhet. 
Den gör det för att den vill att vi ska klara oss. 
Den är vår hjälte men den kan också ta död på oss. 
För vi kommer springa. Vi kommer fly. Vi kommer göra det den säger åt oss. Oavsett.
Den kommer presentera det som lösningar på problemet. De kommer kännas sanna men det är dem inte. Men vi är redan så upptagna med att hänge oss åt undvikandet att vi missar den egentliga räddningen. 

Vi gör det till varje pris. Vi drar det hela vägen. 
Vi skadar oss för att slippa. 
Vi säljer oss för att slippa. 
Vi svälter oss för att slippa. 
Vi tar i slutändan till och med livet av oss för att slippa. 
Vi gör allt vi kan för att slippa saker som känns jobbiga, men som i realiteten, egentligen, är helt ofarliga.