TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Underbara fara.

Kategori: PTSD

Kroppen minns. Det är fantastiskt.
En beröring lätt som en fjäder kan väcka känslor från en svunnen tid. En doft och man kan förflyttas tillbaka i tiden. Nostalgin är ett starkt vapen. Ett foto på den man älskar och huden knottrar sig. En blick från hjärtats röst och det porlande skrattet kan fylla ett helt rum. Ett helt tomrum.

Kroppen minns. Det är förjävligt.
En rörelse längs ryggraden och hela sinnet kan förflyttas tillbaka till det värsta i ens liv. En lukt och hela kroppen kan hamna i upplösningstillstånd. En blick från ett par ögon som påminner om förr och paniken är ett faktum. Omöjligt att värja sig mot. Plötsligt är det bara över en.

Kroppen minns. Det är fantastiskt. Det är förjävligt.

 

Det som bränns när det känns.

Kategori: Dissociering, PTSD

Jag lever mitt liv i pansar.
Byggt upp en mur runtomkring mig.
Virat taggtråd kring mina steg.
Vägrat omfamna sårbarheten.
Livrädd för det sköra.
Som inkapslad i ett skal.

Det är ett liv med minerad mark.
Där det kan smälla när som helst och jag skyddar mig med imaginär säkerhet.
Det känns rätt men det är fel.
Det försvårar livet mer än det underlättar.
Gör mer skada än nytta.

En nyckelpiga som vill flyga måste öppna sitt skal.
Hon har sina vingar i tryggt förvar tills de ska användas.
När vindarna ligger rätt bryter hon upp sitt yttersta lager och fäller ut sina genomskinliga drömmar.
Hon blottlägger sitt innersta för att kunna ta sig dit hon helst önskar.
Hon delar på sitt skal för ett större syfte.
Jag måste göra likadant.

 

När tårar brister.

Kategori: PTSD

Det blev tydligt idag. Jag fick känna på hur fruktansvärt livet kan te sig. När det känns som att hela världen kommer rasa. Att historien kommer upprepa sig. Att jag inte lär mig något.
Nu händer det igen.
Och allt på grund av ett par fötter i marken. En svart luva. En blå kudde. Jag förstår hur banalt det kan låta. Att så simpla ting kan ställa till så mycket problem. Men de rymmer så mycket. I ställningen finns en trygghet begravd. I tyget vilar ett löfte om förändring. Bomullsfyrkanten talar om ett evigt skydd. De fyller alla varsin funktion och de är så invanda nu att bara tanken på att frångå dem gör att hela kroppen spänner sig. Min ritual. Mitt obrytbara mönster. Som måste brytas.

Det blev tydligt idag.
Och jag önska så att jag bara fejkade och hittade på alla de tårarna som rann och de skälvningarna som gick igenom min kropp. Men de var äkta. Det var äkta. Det kändes som att jag skulle gå sönder. Att jag svek mig själv och bad om att få bli utsatt igen. Det kändes så fel även om det var rätt. Det var nödvändigt men det gick emot allt. Varenda överlevnadsinstinkt skrek att jag måste tillbaka till ett svart mörker som jag kan försvinna i.

Evolutionen har varit explicit här. Den har försökt att lära mig att fly ifrån situationer som innebär en risk. Den har fått kroppen att dra igång larmet vid minsta lilla antydning till fara. Den har varit så distinkt att jag inte kan sitta i ett samtalsrum, på ett behandlingshem utan att ha benen uppdragna, kroppen klädd i svart tyg med en simpel kudde som skydd. Som livrädd för beröring. Som skräckslagen inför andras närvaro.
Jag har oerhört mycket som gör ont som jag måste jobba med.
Det blev tydligt idag.