TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Sin ti.

Kategori: Vardagen

(null)

Jag gick till vårt indiska ställe och beställde nummer 47, shabi khorma. 
Utan russin. Utan dig. 
Det är mycket som ska göras i den här staden utan dig nu. 
Jag ska handla utan dig, laga mat utan dig, planera utan dig, städa utan dig, andas utan dig, leva utan dig. 
Jag ska ha en vardag för mig själv. Inte dela den med någon. 
Efter att ha fått vara två om det här livet i över fem år ska jag nu bo här själv. Jag ska göra allt själv. 
Vi lever inte ihop längre. Vi bor inte ihop. Vi är inte tillsammans. Jag är själv. Jag är ensam. 
Det smärtar. 

Så mycket har tagits ifrån mig, men du är en av de absolut mest tydliga sakerna. Det mest konkreta. Den lyckan som det innebar att få vara din har stulits ifrån mig. Jag får det aldrig tillbaka. Den tiden vi förlorade för att andra människor gjorde avkall på min existens. 
Du lever ett annat liv nu med en annan person. 
En människa som inte är jag. Du gick vidare medan jag satt fast. 
Jag klandrar dig inte för det. 
Jag sörjer det bara tills min insida blöder och jag måste läggs mig ner med armarna runt kroppen och gråta tills jag går sönder. 
Gråta så pass mycket att jag, förhoppningsvis, blir hel igen. 




Ristar in segern i min rygg.

Kategori: Dissociering, Min historia

(null)

Jag har börjat känna igen signalerna. Efter alla dessa år. Nu har jag börjat lyssna på när kroppen försöker kommunicera något. Jag kan känna i bröstet om det är ledsamhet som måste få komma ut. Jag kan märka i musklerna när rädsla är närvarande. Jag kan se på händerna när ilskan har slagit rot. Allt detta som tidigare varit främmande för mig. 
Jag har vetat att det händer saker inuti mig, men jag har aldrig velat ta reda på vad. Varit för rädd för vad jag skulle hitta. Och efter år av undantryckta förluster och sorger så har jag förstått att berget har vuxit och rädslan har blivit ännu starkare. Övertygad om att ifall jag släpper fram minsta lilla suck nu så kommer helvetet att släppas lös.
På ett sätt är det precis det som har hänt. 
Helvetet har fått härja. Eller, det har fått komma till tals. Jag har lyssnat, hört, tagit in, försökt förstå. Det har gjort så ont många gånger att jag varit säker på att mitt hjärta kommer gå i tusen bitar. Då har de inre rösterna varit där och påmint mig om att det här är farligt, att jag aldrig borde låtit dessa känslorna bli tillkännagivna. Jag borde fortsatt föra ett krig mot mig själv. Dämpa alla de skriken som legat i lä, förhindrat de tårarna ifrån att trilla ner för mina kinder, täppt igen sorgen som har läckt ut ur mina celler. 

Det har varit en oerhört lång resa hit. En sådan overklig, jävlig resa som jag inte önskar den värsta av människa. Samtidigt så kan jag ändå tycka att alla borde få uppleva den. För i detta inferno av mayhem har jag lärt mig något. I detta Gehenna av liv finns det kunskap som går att förvalta.
Allt det som jag trodde skulle döda mig får mig att kunna leva klarare, mer äkta, mer intensivt. 
Tro mig, jag hatar det fortfarande lika mycket. Jag önskar allt ogjort och jag förbannar denna tillvaron och vad den gör med mig. 
Men faktumet kvarstår. Detta är mitt liv. 
Andra har styrt det. Lagt beslag på det. Stulit ifrån det. Försökt släcka det. 
Men jag brinner. Jag finns. Jag känner. Jag andas. Jag existerar. 
Jag har varit så långt nere. 
- Se hur långt jag kan nå. 



Här är mitt rätade frågetecken.

Kategori: Depression, Min historia

(null)

De verkar så övertygade. Alla säger samma sak. 
Du kommer klara det här. Du måste bara hålla ut ett tag till. Fortsätta kämpa. 
Jag kan inte höra det nog med gånger. Samtidigt är jag oändligt trött på att höra det. 
Jag vill inte veta att jag måste orka lite till, vilja lite till, göra lite till. 
Det är aldrig nog, jag är aldrig färdig, jag kommer aldrig fram. 

När är det klart? 
När kan jag andas ren luft? 
När kan jag känna hur sorgerna lyfter sig från mina axlar och försvinner? 

Mest av allt behöver jag det när jag är längst nere. När det är så mörkt att det inte spelar någon roll om jag blundar eller har öppna ögon. 
Då jag tvivlar. Då jag velar. När den andra sidan ropar efter mig och jag vill svara. 
Jag vill bara få vila. Pusta ut. Ge upp. 
Då behöver jag deras övertygande stämma om att det finns hopp. 
Även om jag inte känner det. 
Det finns mening. Även om jag inte ser det. 

När det känns så behöver jag övertalas att stå ut. Då behöver de påminna mig om vart jag började och hur långt jag har kommit. Vad som har skett längs vägen. Vad som har förändrats och vad jag har offrat för att komma hit. Hur många tårar, hur mycket slit, hur mycket svett som har tagits från mig. Stulits från mig. 

För en sak har de rätt i. 
Jag har inte gått igenom allt det här för att inte få känna på hur det är när det vänder. 
Jag har investerat så mycket i förändringen, det vore för jävligt om jag inte skulle vara där och fick uppleva den.