TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Jag försöker överleva livet.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Täcket ligger kvar i garderoben. Men jag gör inte det. 
Jag har rest mig från golvet, ställt mig på benen, öppnat dörren och gått ut. Det tog ett bra tag. Länge låg jag i en hög och andades i takt med mitt klapprande hjärta. Jag var inte ensam där inne. Ångesten höll mig sällskap, paniken baddade min panna och dödsskräcken höll sina armar runt min arma kropp. 
Jag kan fortfarande höra mitt gråt där inifrån. 
Jag kan höra mitt eget skrik eka mellan väggarna. 

Mina armar blöder inte. Jag trodde verkligen de skulle göra de ikväll. Såg hela scenariot framför mig. Saxen som sprättat upp ett rakblad. En genomdränkt handduk.  Pölarna på golvet. Min tomma blick. Spåret av euforin som infann sig för ett ögonblick men som snabbt försvann bort tillsammans med min livsuppehållande vätska. Jag längtade efter det. Såg det som att jag valde mellan att få ytterligare en flashback och återuppleva mitt övergrepp eller begå övergrepp på mig själv men ändå behålla kontrollen. "Kontrollen". Den alltid inbillade. Den aldrig infinnande. 

Dagen har varit för jävlig och jag längtar efter en ny. Samtidigt kommer varje ny timme innebära att jag närmar mig den 8 december. Dagen då jag ska besöka platsen där jag nästan miste livet. 
Dit ska jag resa. Och sedan resa tillbaka. 
Jag har ingen aning om hur jag ska våga. 

Klockan är snart midnatt och en ny dag nalkas. Jag vet att jag kommer vara kvar här för att se den. 
Med all smärta jag besitter, med all värk jag innehar. 
Natten kan komma. 
Jag kommer vara kvar. 


Bär mig dit.

Kategori: PTSD

(null)

Jag vrider mitt huvud åt höger. Ser ut över kanten. Vrider tillbaka det och säger högt till mig själv "Nej!". Stadig stämma. Fast klang. Det dånar i huvudet. Sedan går blicken tillbaka till höger. Tillbaka till mitten och jag tar återigen i från botten av mitt hjärta "NEJ!". Jag skakar intensivt på huvudet. Som för att skaka bort de tankarna som vill flyga ut över räcket. 

Jag tänker sitta här tills jag inte längre frestas av tanken. 
Jag tänker befinna mig på den här planeten så länge jag bara kan.
 Hålla mig fast med allt jag har. Slåss för allt jag är värd. 

Nej. Nej. Nej. 
Det spelar ingen roll hur rädd jag kommer att bli. Det spelar ingen roll hur ont det kommer göra. 
Jag tar mig igenom det här. Fan om det är så är det sista jag gör så tar jag mig för i helvete igenom det här! 

Tankarna om det motsatta kan få flyga. 
Fara och flyga. 
Jag tänker inte följa med. 


När allt annat faller.

Kategori: Allt det andra

(null)

Det regnar ute på balkongen men jag orkar inte gå dit. Trots att jag älskar det smattrande ljudet. Trots att det brukar skänka mig lugn och ingjuta trygghet. Det finns något rogivande i att allting blir blött. Tycker om att se hur huvudstaden blir renat. Följa de små vattendropparnas färd på glasrutan. Se hur träden blir tyngre av vätan. Känna doften från asfalten som fångat upp regnet och skapat små sjöar på vägen. 

Jag skulle vilja gå ut. 
Istället sitter jag i sängen och hör det på avstånd. Slår ibland blicken ut mot balkongen men kommer inte resa mig upp. Jag orkar inte. Den här dagen har varit fruktansvärd. Värsta på länge och jag har inte kraften. Idag får det bara regna på avstånd. 

Så jag sitter kvar. Längtar ut. Längtar dit. Längtar bort. 
Någonstans måste det finnas ett liv för mig som inte är såhär smärtsamt. Jag har kämpat så hårt för det. Någon gång måste det väl ändå slå in? 
Jag hoppas det. 
Jag hoppas det så mycket att jag...