TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Vi delar på allt. Så vi delar på varandra.

Kategori: Min historia

(null)

Vart tog dina känslor vägen? Var fick de plats? 
Kunde du gråta bakom stängda dörrar eller sörja i din ensamhet? Fick du utlopp för din oro och fick du dela din ångest med någon. Vad kände du när jag var inlagd för självmordstankar? Hur gick dina tankar när behandlingshem kom på tal? 
Var du lättad? Rädd? 
Vad hände med dig när dörren slog igen och jag befann mig påväg mot ett hem sextio  mil ifrån vårt hem? Trodde du att jag snart skulle bara tillbaka? Förstod du att det skulle ta år? Insåg du redan då att du inte skulle orka och att inom några månader skulle du gått ifrån mig? 

Vet du om att jag såg dig även när tårarna gjord mig blind? Är du medveten om att jag tänkte på dig även när det enda som fanns i mitt huvud var att överleva? 
Du var aldrig ensam trots att du var ensam. 
Jag vet inte vad du gick igenom och du vet inte vad jag gick igenom. På något sätt delade vi på smärtan men ändå led vi båda i varsitt hörn. Det var som att det blev omöjligt att bära på det ihop. Som att vi var tvinga att bryta upp för att kunna fortsätta. Jag vet att du gjorde allt du kunde för att jag skulle må bra. Att du var beredd att offra ditt liv för mitt välmående. 
Och det är vackert men det är fel. Och till slut förstod du det. 
Du fattade det innan jag gjorde det och gjorde det du behövde göra för att själv inte sjunka och fullständigt fallera. 
För du försökte rädda mig men du hade aldrig kunnat lyckas. 

Jag hoppas dina känslor får plats idag. Att någon lyssnar och tröstar. 
Att du blir hörd och sedd för allt du är och allt du förtjänar att vara. 
Jag hoppas att någon älskar dig till månen och tillbaka. 
Att någon gör dig lycklig. 
Det smärtar mig enormt att den personen inte är jag. 


Jag försöker överleva livet.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Täcket ligger kvar i garderoben. Men jag gör inte det. 
Jag har rest mig från golvet, ställt mig på benen, öppnat dörren och gått ut. Det tog ett bra tag. Länge låg jag i en hög och andades i takt med mitt klapprande hjärta. Jag var inte ensam där inne. Ångesten höll mig sällskap, paniken baddade min panna och dödsskräcken höll sina armar runt min arma kropp. 
Jag kan fortfarande höra mitt gråt där inifrån. 
Jag kan höra mitt eget skrik eka mellan väggarna. 

Mina armar blöder inte. Jag trodde verkligen de skulle göra de ikväll. Såg hela scenariot framför mig. Saxen som sprättat upp ett rakblad. En genomdränkt handduk.  Pölarna på golvet. Min tomma blick. Spåret av euforin som infann sig för ett ögonblick men som snabbt försvann bort tillsammans med min livsuppehållande vätska. Jag längtade efter det. Såg det som att jag valde mellan att få ytterligare en flashback och återuppleva mitt övergrepp eller begå övergrepp på mig själv men ändå behålla kontrollen. "Kontrollen". Den alltid inbillade. Den aldrig infinnande. 

Dagen har varit för jävlig och jag längtar efter en ny. Samtidigt kommer varje ny timme innebära att jag närmar mig den 8 december. Dagen då jag ska besöka platsen där jag nästan miste livet. 
Dit ska jag resa. Och sedan resa tillbaka. 
Jag har ingen aning om hur jag ska våga. 

Klockan är snart midnatt och en ny dag nalkas. Jag vet att jag kommer vara kvar här för att se den. 
Med all smärta jag besitter, med all värk jag innehar. 
Natten kan komma. 
Jag kommer vara kvar. 


Bär mig dit.

Kategori: PTSD

(null)

Jag vrider mitt huvud åt höger. Ser ut över kanten. Vrider tillbaka det och säger högt till mig själv "Nej!". Stadig stämma. Fast klang. Det dånar i huvudet. Sedan går blicken tillbaka till höger. Tillbaka till mitten och jag tar återigen i från botten av mitt hjärta "NEJ!". Jag skakar intensivt på huvudet. Som för att skaka bort de tankarna som vill flyga ut över räcket. 

Jag tänker sitta här tills jag inte längre frestas av tanken. 
Jag tänker befinna mig på den här planeten så länge jag bara kan.
 Hålla mig fast med allt jag har. Slåss för allt jag är värd. 

Nej. Nej. Nej. 
Det spelar ingen roll hur rädd jag kommer att bli. Det spelar ingen roll hur ont det kommer göra. 
Jag tar mig igenom det här. Fan om det är så är det sista jag gör så tar jag mig för i helvete igenom det här! 

Tankarna om det motsatta kan få flyga. 
Fara och flyga. 
Jag tänker inte följa med.