TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Stopp på aktivitet.

Kategori: Depression

(null)


Jag är helt svart under ögonen. 
Det ser ut som att jag inte sovit på månader. År. 
På ett sätt har jag nog inte gjort det heller. 
Mina nätter är kantade av mardrömmar. Jag vaknar upp skakandes. Somnar om. Och vaknar sedan upp på exakt samma sätt. Varenda natt är som en deja vú av den förgående. Ofta vill jag bara skrika rätt ut i intet. Ropa så högt att varenda människa hör och kan hjälpa mig ur det här. Men mina läppar är förseglade. Jag ligger istället tyst och håller upp min skakande hand framför mig. Ser konturerna i mörkret. Mina fingrar som är lätt böjda, krokiga, och vägrar sluta röra sig. 

Varje gång någon frågar "Har du sovit gott inatt?" Vill jag skratta. 
Min tomma blick och mina svarta ringar, som slingrar sig likt en utspädd kajalpenna runt min själs spegel, säger tillräckligt. De får bära svaret. 
Ett tag förde jag dagbok över nätterna, någon slags statistik. Men det blev till slut lönlöst eftersom kurvan, eller den väntade kurvan, bara var ett rakt streck hela tiden. 

Att möta mig själv gör ont. Jag ser hur det här påverkar mig, bokstavligen. Inte bara det psykiska tar stryk. Kroppen värker. Allt är stelt. Ögonen svider. Huvudvärk är mer regel än undantag. Illamåendet gör att intag av föda blir ett projekt i sig. 
Det är ett otacksamt arbete det här med att jobba med sig själv. Som att jag måste brytas ner för att kunna byggas upp. Men jag vill så gärna. 
Varje dag är en kamp. 
Mot livet. 
För livet. 


Hjälp mig orka.

Kategori: Depression, Min historia

(null)

Jag behöver er hjälp. 
Jag behöver ert hopp. 
Ni vackra, omtänksamma främlingar. 
Er jag aldrig träffat, men Er som jag ändå sätter tilltro och förtröstan till. Ni har tidigare skickat mig värme och hopp om morgondagen. 
Skrivit om tro på förändringen och den stundade förhoppningen
Övertygat mig om att jag är nära. 
Att jag ska fortsätta, trots att det stormar på mitt hav. 
Ni har lovat stilla vatten och en trygg hamn. 

Jag behöver det nu. Er värme. Ert stöd. 
För jag tvivlar. 
Det känns som att livet hatar mig och kastar motgångar på mig. Att det inte spelar någon roll vad jag gör eller hur mycket jag kämpar, det kommer ändå aldrig bli bättre. Det är prövning efter prövning och jag vet inte hur mycket jag orkar. 
Hur mycket klarar en människa innan hon går i två delar? 
Är jag nära? 
För min hud spricker och mina organ fallerar. 
Mina viljor brister och mina drömmar krackelerar. 
Jag är så trött och vill bara vila. 

Men jag vill också klara mig igenom det här. Vill inte ge efter för de mörka tankarna som så gärna tar plats i mitt inre. 
Jag vill leva, jag vill verkligen det. 
Kommer det att bli bättre? 
Kommer jag klarar det?
Finns det ett liv för mig också som inte ständigt vill ta livet av mig? 
Jag hoppas det.
Jag hoppas så. 


Kom sakta lugn.

Kategori: Depression, Vardagen

(null)

Jag stannade bilen i skogen. 
Ställde mig med träden och andades. 
Jag tror inte på Gud, men tilltalade något större. Sa rätt ut:
- Hör ni mig? Hjälp mig i så fall. Jag behöver stöd nu, jag behöver stöttning, jag behöver medgång, medvind, framgång. Det har varit så fruktansvärt tufft det senaste och jag behöver att det lättar. Bara lite. Jag begär inte mycket. Bara lyft lite av det tunga ifrån min axlar så jag kan få ta ett friskt andetag.
Jag bönfaller den högra makten jag försökte tilltala, var som än händer så ska jag klara av det. Oavsett vad som drabbar mig eller någon i min närhet så tänker jag klara det. Jag ska överleva det här.
Jag ska det. Jag ska det. Jag ska det.
Ni får kasta vad ni vill på mig. Jag kan må ännu sämre (ganska osäker på att det ens går vid det här laget) men kasta det på mig.
Jag ska ändå ta mig igenom det här, 
Men. Snälla. Det jag ber om. Det jag bedjar om. Lite lättnad. Lite andrum. 
Det vore så skönt om det kunde gå lite framåt för mig. Om det kunde bli lite lättare och inte en kamp mellan liv och död hela tiden. 
Är det för mycket begärt? 

Tydligen. 
En timme senare ringde telefonen och jag fick beskedet av vår hund.
Vår älskade, fantastiska hund har dött. 
Ännu en sorg. 
Jag bad om medvind och fick det exakt motsatta. 
En tyfon.