TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

När sanningen är här.

Kategori: Depression, Min historia

(null)

Det enda jag gör är att gråta. Gråter under samtalet, gråter efter, gråter innan, gråter konstant. Tårarna sinar inte. Smärtan avtar inte. 
De säger att det är normalt. En del av processen. Men det gör det inte mindre smärtsamt. Det är svårt att se till det stora hela när här och nu är rätt jävligt. När jag viker mig dubbel och jämrar mig i kudden. Då är det omöjligt att tänka att den här delen är helande. Behövlig. Nödvändig. 

Jag vill bara att det ska avta. Sluta. Upphöra. 
Men det är som att det ligger ett lager av tårar som ska komma ut innan detta är över. Det går inte att hoppa över det här steget. Sorgdelen. Här ska jag sörja för alla de år som har gått mig förbi och lämnat mig trasig, kluven och bruten. Allt ska gås igenom. Brytas ner i detalj, föras upp till ytan och tittas på. Det gör ont. Väldigt, väldigt ont. 
Det är så mycket som har fått konsekvenser. Allt det hemska som ligger i mitt bagage som lett mig fram till idag. Alla dessa år av självförakt. Alla år av hemligheter, av tystnad, av den tärande skammen och den dödliga skulden. 
Självhatet som i förlängningen ledde till att jag förlorade mig till människor inte heller tyckte om mig. 
Övertygad om att det är mig det är fel på. Hela tiden sökandes efter bekräftelse på den värdelösa personen jag ansåg mig vara. 
Jag hade aldrig skadat någon, aldrig gjort någon något ont. Ändå ansåg jag mig vara en ond människa. En fruktansvärd person. En som borde straffs, förnedras. En som förtjänade att blöda, att skadas, att gråta, att lida. 
Ett självförstörande som var byggt på andras lögner. 

Jag sörjer för det. Gråter för det. 
För det gör så in i helvete ont att ha den övertygelsen om sig själv. 
Att man inte är värd mer än smutsen under skon. Att ens person inte är viktig. Ens vilja inte betydelsefull. Att man saknar ett mänskligt, inneboende värde. 
I tjugo år har jag levt med det. Det är många år som ska sörjas för. 
Mycket som tog död på mig men som aldrig fick mig att dö. 


Dömda ord.

Kategori: Depression

(null)

Säg aldrig "Låt det inte få styra dig". 

Ingen människa vill bli styrd. 
Men vissa saker kan vi inte påverka. 
Det hjälper inte att höra "Livet är så kort, fokusera på det positiva". 
Fan, hade jag kunnat hade jag gjort det. Jag vill inte leva i misär. Vill inte vara ledsen. Vill inte vara traumatiserad. 
Men om nu mitt liv blev så. Om nu mitt liv är så. Då hjälper det noll att höra att saker borde vara annorlunda. Som att jag med tankens kraft skulle kunna ändra på det. 
Jag har redan försökt. Oh. Tro mig. Jag har försökt. Jag levde ett tag endast för att försöka intala mig att saker var på ett annat sätt än de faktiskt var. 
Vet du vart det tog mig? 
Till branten. Till kanten. Till en bro. Till en snara. Till rakblad, tabletter, alkohol, onda män, slutenvården och till sist behandlingshem. 

Det är inget man låter få hända, det händer. Det sker mot ens vilja. Och man kan kämpa emot och försöka intala sig att man förvägrar ödet men det är att slåss mot väderkvarnar. Trauman drabbar människor. Att sedan få höra att "Det inte ska få påverka" är som att säga till någon som brutit benen att den inte får halta. 
"Gå som vanligt trots att alla benen är krossade och senorna har slitits av". 
Hör ni hur orimligt det låter? Själens sår fungerar likadant. Det påverkar, hämmar, förstör, förgör, känns, bränner, brinner. De är lika närvarande som luften vi andas och marken vi går på. 
Det styr. Jag är styrd. Jag blir styrd. 
Men jag försöker också styra. Varenda steg jag tar, tar jag i en riktning där jag ska kunna leva, trots att övergreppen har skett. 
Genom att erkänna att detta påverkar mig tar jag också kontrollen över riktningen i mitt liv.
Jag tar mig härifrån genom att först medge att jag ens är här. 


Här är mitt rätade frågetecken.

Kategori: Depression, Min historia

(null)

De verkar så övertygade. Alla säger samma sak. 
Du kommer klara det här. Du måste bara hålla ut ett tag till. Fortsätta kämpa. 
Jag kan inte höra det nog med gånger. Samtidigt är jag oändligt trött på att höra det. 
Jag vill inte veta att jag måste orka lite till, vilja lite till, göra lite till. 
Det är aldrig nog, jag är aldrig färdig, jag kommer aldrig fram. 

När är det klart? 
När kan jag andas ren luft? 
När kan jag känna hur sorgerna lyfter sig från mina axlar och försvinner? 

Mest av allt behöver jag det när jag är längst nere. När det är så mörkt att det inte spelar någon roll om jag blundar eller har öppna ögon. 
Då jag tvivlar. Då jag velar. När den andra sidan ropar efter mig och jag vill svara. 
Jag vill bara få vila. Pusta ut. Ge upp. 
Då behöver jag deras övertygande stämma om att det finns hopp. 
Även om jag inte känner det. 
Det finns mening. Även om jag inte ser det. 

När det känns så behöver jag övertalas att stå ut. Då behöver de påminna mig om vart jag började och hur långt jag har kommit. Vad som har skett längs vägen. Vad som har förändrats och vad jag har offrat för att komma hit. Hur många tårar, hur mycket slit, hur mycket svett som har tagits från mig. Stulits från mig. 

För en sak har de rätt i. 
Jag har inte gått igenom allt det här för att inte få känna på hur det är när det vänder. 
Jag har investerat så mycket i förändringen, det vore för jävligt om jag inte skulle vara där och fick uppleva den.