TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Fortfarande här.

Kategori: Depression, Vardagen

(null)

Tröttheten vet inga gränser. 
Försöker processa livet i ett andetag men finner mig själv liggandes på ett betonggolv. 
Hur kom jag hit?
Hur kommer jag härifrån?
Går runt som i ett töcken och väntar på nästa katastrof. Tänker att om jag tänker igenom alla möjliga scenarion så hinner jag förbereda mig. 
Ändå är jag aldrig redo.
Ständigt blir jag chockad av hur mycket motvind det blåser på mitt hav. 

Hoppet om en alternativ flyktväg sinar. 
För varje dag som går, för varje tår som faller, kommer jag närmare den brutala sanningen. Den som innefattar våld, blod, ondska och mörker. Den jag försökt undvika i tjugo år men som har gjort allt för att inte undvika mig. 
Trott att jag kan ta mig ur det här genom att sälja allt jag äger och har. 
Har klarat mig, men till vilket pris?
Jag kan inte vara i min hemstad. Jag kan inte träffa min familj. Jag kan inte umgås med mina vänner. Jag kan inte vara med mannen jag älskat. Jag kan inte andas samma syre som mina demoner. Jag kan inte befinna mig i samma land som mina dementorer. 
Det är inte värt det. 
Jag har sluppit att konfronteras med mitt inferno men har skapat ett parallellt helvete istället. Lever som fängslad i en mardröm. 
Där jag inte undkommer något, inte undviker något, men är inte heller delaktigt i något. 
Båda sidorna har krympt. 
Jag står kvar i mitten med en snara i min hand. 


Vandra vidare.

Kategori: Behandlingshem, Depression

(null)

Människor som sörjer kramar varandra på ett särskilt sätt. 
Som att man vill lyfta all sorg ur mottagaren samtidigt som man vill själv vill bli av med allt det tunga. Det är en fin, gripande gest. Precis när armarna omfamnar kroppen i ett försök att skänka någon slags tröst. Ett tillfälligt stöd.
För det är det enda vi kan ge. Vår närvaro. Vår axel att låta någon gråta emot. En stadig hand. För i situationer där en människa är död och aldrig kommer åter så finns det inget annat att göra än att bara finnas där. 
Fysiskt. Geografiskt. Bokstavligen. Metaforiskt. 
Inga ord kan görs något bättre.
Inga meningar är tillräckligt tröstande för att kunna eliminera den tomhet som fyllt kroppen. 
Själen har hål. 
Vissa av dem kommer alltid finnas kvar. 
De läker inte. De såren som rivits så djupt att de inte kan försvinna. 
Men.
Det går att leva med dem. Även om kroppen läcker. Även om själen är trasig så kan man fortsätta leva. Det är svårt. Kämpigt. Motigt. 
Men det går. 
Tro mig.
Det går. 



Aldrig för sent.

Kategori: Depression, Min historia

(null)

Du är på väg mot en avgrund. 
Du ser dig själv på bilen. Var du lycklig där?  I stunden, ja. Kanske. Men inte överlag. Du tror fortfarande att någon timme i veckan kan bota det du bär på, tampas med. Att du ska kunna bearbeta 20 år mellan jobb, plugg, träning och fritid Du är naiv på det sättet. Reflekterar inte över hur jobbiga samtalen är och hur dåligt de får dig att må. Du är redan på väg till nästa sak och har inte tid att känna efter. Kanske är det ett aktivt val också. Du är rädd för att ta in vad det här egentligen gör med dig. Hur påverkad du blir. Hur mycket du måste anstränga dig för att stänga av. 
Hur det blir svårare och svårare att le för att insidan ständigt gråter. 

Du vet att du lever på lånad tid nu. 
Korthuset kommer rasa. Fasaden har redan spricker i kanten. Det gör dig desperat. Får dig att springa ännu snabbare åt motsatt håll trots att det du springer ifrån alltid ligger steget före. Det finns med dig överallt. Kommer pressa dig till ruinens brant där det, till slut, tar stopp. Tvärtsopp. Så jävla mycket stopp. Utbränd, utmattad, utarbetad. Allt kommer ikapp och allt kommer samtidigt. Det är omöjligt att inte bli deprimerad Och du som svor att inte börja med antidepressiva har nu inte längre något val. Det är omöjligt att leva med den konstanta ångesten och dödslängtan, så du börjar knapra piller. Dina tankar består av totalt hopplöshet till att du kanske kan börja bli bättre nu. Och det hade kanske gått om det inte vore för att det var så mycket, så bortglömt och förnekat, så nergrävt i det fördolda, att när det väl kommer upp till ytan hatar du dig själv ännu mer. 

Ett samtal i veckan hjälper inte. Tiden emellan är outhärdlig. Det går ett tag men sedan blir längtan efter döden allt starkare och allting växlar upp. Slutenvården blir tillfällig adress, men de sysslar bara med förvaring och du behöver mer än så, även om det är tryggt att vara på en plats där någon annan har ansvar över ditt liv. Där någon annan söker igenom väskor och kläder efter saker att skada sig på. 

De närmaste letar med lyckta över landet efter en plats där läkning kan få ske, på riktigt. 
Ödet vill dig väl och i mitten av maj 2016 lämnar du ditt hem för att flytta 60 mil söderut. Livrädd. Skräckslagen, men förväntansfull och fylld av nytt hopp. Det känns som att det är nu allt löser sig fast det egentligen nu det tuffa arbetet börjar. För minnena bearbetar inte sig själva Det är ett aktivt, brutalt jobb som måste genomföras av dig och endast dig. Ingen kan göra det åt dig, även om många i din närhet gärna skulle göra det. 

Du måste välja varje gång att berätta om det du absolut inte vill prata om.
Du måste bestämma dig för att gång på gång beskriva det värsta du varit med om.
Det är skoningslöst. Liknande tortyr. 
Din kropp skriker och ditt hjärta gråter.
Du kommer ställa dig fråga Är det värt det? 10 000 gånger.
Och 10 001 gånger komma fram till att; 
- Ja. Det är värt det.