TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

När jag berättar.

Kategori: Depression, PTSD


Jag dök inte upp på jobbet den dagen.
Istället åkte jag med blåljus mot akuten. Skrikandes i takt med sirenernas höga läten. Försökte överrösta varandra. Ett tumult ögonblick där varenda del i kroppen ville ge upp. Som fast i ett limbo mellan panik och dödsångest.

Dagen efter. När chocken lagt sig och jag fått komma hem igen, med ett par dagars sjukskrivning, så var det svårt att komma ihåg vad som hänt. Allt tedde sig overkligt. Jag hade svårt att få ihop bilden av mig på ett golv, mig i en ambulans, mig på psyket. Och eftersom jag kände mig helt okej bara ett par timmar efteråt så hävdade jag bestämt att det inte var så farligt. Alla kollapsar då och då och måste få lugnande för att de håller på och kryper ur sitt eget skinn. Alla rusar in i väggen och glömmer sedan av att det hände. Alla får minnesförluster. Alla blir utbrända för ett par timmar men kan sedan återgå till det normala. Allt är okej. Jag är undantaget som bekräftar regeln.

Så var det inte.
Jag hoppades, bönade och bad att på måndag skulle allt vara som vanligt igen. Att det här bara var något tillfälligt och med en helgs vila så skulle jag vara som vanligt igen. Botad på något mirakulöst sätt. Men 72 timmar kan inte reparera tio år av trasighet. Det kan inte ens lindra. Det handlar inte om att vilja tillräckligt utan det handlar om fakta. Såhär är det. Det som inte bearbetas kommer, förr eller senare, ikapp. Det är inte en fråga "om" utan "när". Jag lyckades ett tag. Det gick tills det inte längre gick.

Jag var inte en av dem som klarade att gå tillbaka till mitt förgående liv. Och det är det inte många som är. Det är inte meningen att man ska jobba ihjäl sig. Om man inte fattar det själv så kommer till slut kroppen att säga ifrån. Och lyssnar man inte då. Ja.
Jag vill inte tänka på vad som händer då.
Men det är svårt att acceptera läget. Det är fruktansvärt att bli sjukskriven om man är livrädd för vad som ska hända när allt blir tyst. Och det kändes som att allt rasa. Nu är livet slut. Jag tar mig inte ur det här.

När jag ser tillbaka på det så var det nog inte så att allt föll isär.
Kanske var det så att saker faktiskt föll på plats.

 

Kom inte tillbaka.

Kategori: Depression, PTSD

Hur är det möjligt?
Hur kan kroppen ena stunden vara helt fylld av en känsla. För att i nästa stund fullkomligt förneka och ifrågasätta det som alldeles nyss kändes.

Det är möjligt,
Och det beror på att ett halvt liv har passerat med samma tankar som har fyllt huvudet. De har överröstat alla sanningar. Slagit ut förnuftet.
Det eviga ältandet ger resultat;
Det har inte hänt.
Jag bara överdriver.
Jag överreagerar.
Jag hittar på.
Det är ett missförstånd.
Ett misstag.

Och när det väl brustit så tänker jag att det måste vara något fel på mig.
Men min reaktion är normal på en onormal reaktion.
Det vore konstigt om jag var totalt likgiltighet inför det här. Om jag bara kunde gå vidare i livet som om inget hade hänt. Precis så som jag försökte men som inte funkade, även om jag ihärdigt i tio år försökte göra allt för att inte konfronteras med det onda. Intalade mig att det fungerar. Jag fungerar. Jag behöver inte hjälp, ingen terapi, ingen bearbetning. Jag löser det här på mitt sätt. Kanske något destruktiva sätt men ändå. Jag löser det.

Jag trodde inte att mina problem syntes. Jag trodde ingen annan kunde märka vad jag bar på. Att jag blivit en mästare på att maskera mina känslor så ingen i världen skulle kunna genomskåda det. Men i slutändan krävdes det inte mycket. Små vindpustar och mitt luftslott rasade. Och där stod jag med alla de provisoriska skydd jag byggt upp och undrade varför varenda cell i min kropp givit upp.
När det egentligen var jag som givit upp dem.
Jag borde ha lyssnat för länge sedan och sett till att ta en ny riktning i livet. Det blev inte riktig så även om det var precis så det blev.
I slutändan.
Men inget är slut.
Tvärtom.

 

Håll ut.

Kategori: Depression, Vardagen

Havets vågor dränker orden. Längs strandkanten hörs bara sorlet från ett trasigt inre och hopplöshetens rop på hjälp. Hjärtat är i tusen bitar. Ligger utspritt längs med stigen där vi går och väntar på att få tillhöra. Få sammansvetsas med resten av eländet och tillsammans bilda en framtid. En ny start. En morgondag.

Regnet formar känslan. Lägger sig som en dov stämma bakom skrattet och påminner om den andra sidan. Där leenden inte kantar vardagen. Där lycka inte ställer krav på tillvaron. Den eviga dragkamp mellan det onda och det goda. Den ändlösa striden som aldrig kommer ha någon vinnare. Men inte heller någon förlorare. Där livet är svaret på frågan som aldrig vågas ställa. Där orken är lågan. Där förhoppningen är glöden. Res dig sakta ur askan.

Vinden piskar men det går ändå att utröna vissa stavelser. Ett axplock av vokaler och konsonanter som varken är hårda eller mjuka. De är. De bara är.
Försök att vara likadan.
Rätta dig aldrig in i det led som rustar för strid. Verkligheten finns tills i sig själv.

Det blir bättre.
Det är värt det.
Det blir bättre.
Det är värt det.
Det blir bättre.
Det är värt det.