TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Kravens näste.

Kategori: Behandlingshem, Depression

 

 
Det är okej att ha en lugn kväll. 
Det är verkligen det. Mer än okej. Nödvändigt rättare sagt. 
 
Det är så märkligt. När jag är i smärtan, i lidandet, så vill jag inget hellre än att vara ur det. Men när jag sedan är ur det så tycker jag att jag borde vara i det igen. 
Som att det inte är rätt att bo på behandlingshem och ha en lugn kväll. Att faktiskt till och med skratta lite. Ett par timmar, eller minuter. Som att jag måste vara i konstant misär annars mår jag inte dåligt. Det är så orimligt. Så elakt. Taskigt. 
 
Jag blir trött. Så oerhört trött av det här bannandet jag sysslar med. Att jag aldrig bara kan få vara. Antingen lider jag för mycket eller så lider jag för lite. Och inget av det är bra. Men ändå känns det mer rätt när jag mår dåligt. Då legitimerar det att jag tar upp plats på en institution för människor med svår psykisk ohälsa. 
Ett leende och jag borde flytta. 
Ett skratt och jag förtjänar inte längre hjälp. 
 
Så skulle jag aldrig behandla någon annan. Tvärtom. Jag unnar mina medmänniskor all lycka och medgång som är möjlig. Aldrig skulle jag förneka någon en stund av lättnad. Av lugn. Så varför är jag så hård mot mig själv? 
Det är okej att ha en lugn kväll. 
Jag måste inte vrida mig i plågor jämnt. 
Måste inte ligga raklång på golvet för att jag ska ha rätt till stöd. 
 
Jag är inte glad. Så gråten kommer komma tillbaka. 
Jag mår inte bra. Så smärtan kommer åter. 
Tiden där emellan är allt tillåtet. 
Allt. 
 
 

På vägen mot lågan.

Kategori: Depression, Dissociering

 

En bil står parkerad vid vägkanten. Ljuset är på. Musiken spelar. Men förarsätet är tomt. Natten ligger öde. Fanns det något dramatiskt på himlens stjärnbild så är det borta nu. 
Ingenting här är annorlunda. 
Ingenting här är samma. 

Det är svårt att uttyda i mörkret men en varelse rör sig längs med diket. Följer sakta den nedgrävda ån mot en ljusare morgondag. Stannar med jämna mellanrum och frågar månen om den ser henne lika mycket som hon ser den. Blir lugn av det svaret hon inte får. Det finns ingen reson i tillvaron så varför skulle kommunikationen med mörkrets furste överraska. Hon försöker att leta inåt istället. Är säker på att det finns en mening där, den är bara omöjlig att se på grund av all smärta som kantar hennes vardag. Den smärtan som gjort att hon blivit tvungen att stanna bilen mitt ute i ingenstans och andas ikapp med tiden. 

När hon återvänder ska hon veta något hon inte vetat förut. 
Eller något hon alltid vetat men vägrat inse. 
Det som tidigare har varit onämnbart har blivit något lättare att bära. 
Trots att tyngden inte förändrats. 


Gråt min flod.

Kategori: Depression

 


Jag är en av dem. 
Mina tankar dansar med döden. Vem som för och vem som följer varierar. De flimrar förbi i mitt medvetande och vill så gärna byggs bo. Vill sprida sig likt elakartade tumörer tills de tagit över allt jag äger. Och när de väl stulit allt. När de vält sitt allt. Då finns det inget kvar att beskydda eller vara rädd om. Och då kommer uppgivenheten. Fast denna gången slår den undan benen på mig och jag kommer inte att resa mig igen. För att jag kommer inte vilja resa mig igen. 
Det går till en gräns sedan går det inte mer. 

Jag är rädd för den känslan. Hur den kastar sig över mig och vill dra mig ner i djupet. Dit ingen vill gå och därifrån ingen kommer tillbaka. Ett ställe mörkare än mörkt. Ofta stretar jag emot, men ibland har jag varken orken eller viljan och låter mig få föras med och se den andra sidan. Det kan vara så stilla där. Så lugnt. Tyst.
Det är lätt att bli lurad. Tro att det är lösningen på problemet och inte ett problem i sig. Tanken på att avsluta allt skulle avsluta allt. Då är det svårt att komma ihåg de negativa sidorna. Den lilla detaljen att livet är över. Att man dog i lidandet och aldrig fick chansen att känna på när det vänder. 

Men jag vägrar. Det kan inte få sluta såhär. Jag måste stå emot. Klamra mig fast vid de ljusa sidorna i livet. Som familjen och vännerna, regnet och kärleken. Så det blir ett andetag i taget. Ett smärtsamt, andetag i taget. Blundar. Hoppas på det bästa. Kämpar för att det ska bli annorlunda. Jag stannar kvar. 

För jag vill veta hur det känns.
Jag vill veta hur det känns när det vänder.