TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Det de blödde för.

Kategori: Depression, Självskadebeteende

(null)

Vi hamnar där igen. På botten. Den kallar på mig och jag svarar. 
Kapitulerar fullständigt och begraver mig i misärens alla täcken. 
Blir kvar tills solen gått upp och ner och upp och ner igen. 
Natten och dagen flyter samman när persiennerna bildar barrikaden till omvärlden. 
Jag bryr mig inte om vad som händer där ute. 
Jag bryr mig inte om vad som händer här inne. 
Meningslösheten blir mitt andranamn och jag klär mig vant i hopplöshetens kappa. 
Den blir osynlig på min kropp, följer den så väl att den flyter samman med det som är jag. 
Jag som är det. 

Bakslagen är för svåra, för starka, för ofta.
 De tvingar mig tillbaka till ett skede då jag dividerar om det verkligen är värt det.
Känslan av fullständig fördärv. Förödelsens tunga artilleri mot en som faller vid mina vindpust. 

Var nånstans ska jag finna kraften? 
Den kommer aldrig till mig frivilligt så jag måste leta. Det är nästintill omöjligt när ingenting i mig är intresserad av att finna ljuset. Jag famlar i intet och blir kvar bland misslyckandets hårda salvor och skadornas fördömda bojor. Där ligger jag och undrar om jag någonsin kommer att kunna finnas till utan att vilja förinta mig själv. Det är så svårt att leva i ett vakuum som försöker ta kål på en. 
Jag blir min värsta fiende i ett läge där jag inte behöver något annat än värme, trygghet, kärlek, ömhet, förståelse, tröst. 
Jag blöder efter empati men ser till att jag blöder bokstavligen istället. Borrar ner mina fingrar så djupt i huden att det lämnar stora, röda remsor längs mina armar. Sedan gör varje rörelse ont. 
Som för att påminna mig om det inferno jag lever i, som om jag någonsin skulle kunna glömma. 

Från botten ska jag resa mig. 
Hur, vet jag inte. 
När, vet jag inte.
Varför, vet jag inte. 
Men jag ska resa mig igen. Och igen. Och igen. Och igen. 


Fånga det som flyger.

Kategori: Depression, Dissociering

(null)

Jag har blivit så van vid ångesten att när den är frånvarande blir jag ängslig. 
Min vardag består av misär och om ett leende skulle infinna sig på mina läppar blir jag konfunderad. Hänger inte alls med i sinnesstämningen och börjar ifrågasätta upplevelsen. 
Mitt hjärta har vant sig vid att alltid ticka lite för fort. 
Mina lungor har vant sig vid att de aldrig får fyllas. 
Musklerna har blivit immuna mot att slappna av och ögonens avscannande av omgivningen går numera på rutin. 

Jag blir rädd för att det är kroniskt. 
Stressen, rädslan, ångesten. Detta är min vardag. Det jag lever med tjugofyra/sju, dygnet runt, året om. Det är så inrutat att jag inte ens kan minnas hur det känns att inte leva i det här. Har jag ens gjort det? Kan inte komma ihåg.
Och kanske är det inte viktigt. Det tillhör ju ändå det förflutna och det vet jag har varit hemskt. Ångesten har alltid funnits där men jag har gömt den under massa lager av perfektion och prestation. Fyllt min tid med distraktion, fyllt mina armar med sår, fyllt min själ med hål. Allt för att det kändes lättare än att faktiskt ta in vad andra har gjort. 
Jag har hellre skadat mig själv än att erkänna att jag har skadats. 

Och nu lever jag i sviterna av det. I kölvattnet från gårdagen. 
För nu tillåter jag känslorna att vara närvarande. Det har gått lång tid, det är mycket undantryckta emotioner som har väntat på att få ta plats. Blir ofta överväldigande. Så jag förstår varför jag har väntat, tvekat och tryckt undan. Det här som jag genomgår nu är genomhemskt. Det är så mycket, så ofta, så intensivt. 
Detta jobbiga men ofarliga. Detta jävliga men läkande. 
Det känns fruktansvärt men det kan inte döda mig. 
Däremot att inte tillåta det som känns få kännas kommer, med all säkerhet, förgöra mig.  


Kasta loss.

Kategori: Depression

(null)

Här är mallen. 
Inom de här ramarna kan du röra dig. 
Inom dessa gränser är det fritt spelrum. Öppet för dig att improvisera. 
Utöver det finns det regler och lagar upprättade för att skapa ordning. För att det ska kunna vara enkelt att bedömda. Avgöra. Kunna sätta epitet. 
Det finns kriterier att leva upp till. Stränga. Skeva. Ofta helt tagna ur det blå. Påhittade av en diktator utan insikt i den komplexitet den innebär att vara människa. 
Så det blir fel. Klart som fan det blir fel. De ramarna som är satta är utan verklighetsförankring. 
De är elaka och orättvisa. För att inte tala om vad som händer om man går utanför dem. 
Brann det innan så har det tagit hus i helvete nu. Ingen borde följa de föreskrifterna. 

Som skratt. 
Att det inte är lagligt. Glädje överhuvudtaget är en ransonvara. Kan tillåtas i extrema fall, ges dispens till vid vissa tillfällen men utöver det - tvärtstopp. 
Den som lider skrattar inte. Så står det skrivet. 
Den personen som mår dåligt, som bor på behandlingshem, den får inte åtnjuta privilegiet att vara glad. Den ska sitta i sin ensamhet, dränkt i sina egna tårar och tänka på hur jävligt allting är. Fokusera på mörkret. Bara känna smärta. Bryts detta förlorar personen tillträde till hjälp. Då skall den sparkas ut. 
Kan du göra något för din egen skull? Då får du inte vara kvar. Vi kräver total depravering. Fullkomligt kaos. Sådana ser ramarna ut. Satta för att hålla livet i schack när det egentligen behövde sväva fritt. 

Låt det sväva fritt. 
Skratta när du vill skratta. Känn glädje fullt ut, hänge dig till känslan. 
Det betyder ingenting. Det tar inte bort det onda, men det kan, förhoppningsvis, lindra för stunden. Det finns inga motsättningar i de två tillstånden. 
Skratta. Le. Känn. 
Sudda i ramarna.