TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Gårdagens sköld.

Kategori: Depression, Min historia

(null)

Jag sitter i duschen och kan inte veta om det är tårar eller vatten som strilar ner i en strid ström och försvinner bort i brunnen. De känns likadant. Faller lika tungt. 
Det är bara inuti som jag faktiskt kan känna att jag gråter. För inuti är det påtagligt. 
Det enda som känns just nu. Det enda som är viktigt just nu. 

När jag slår upp ögonen är blicken suddig. Jag vet att det är ett vattenfall precis framför mig men har svårt ett urskilja det. Det är insidan som påkallar uppmärksamhet. Allt fokus är riktat dit. 
Jag vill inte befinna mig där men har inte något annat val än att sitta där med allt som pågår. 
Vara närvarande i lidandet. 
Delta i upplevelsen av hur insidan värker. 

Jag låter det falla. Alltihop. Tårarna. Vattnet. Tyngden. Regnet. Havet. Sorgen. 
Det blandas ihop och går inte att särskilja från varandra till slut. 
Jag slutar försöka dela upp det. Jag lägger ner att försöka kategorisera det. 
Allt får finnas till på den lilla yta som jag just nu tar upp, sittandes i duschen, ihopkrupen mot kakelväggen, i min lägenhet, placerad i huvudstaden, tillhörande landet Sverige, på planeten jorden, färdandes i ett oändligt universum. 






Korsar Atlanten.

Kategori: Allt det andra, Depression

(null)

Så jag blev en klippa. 
Dit han kallar. Dit han kravlar. 
Dit han kommer för att söka skydd eller för att finna sig själv. 
Oavsett är han där för att något i honom stormar. 
Och han behöver något stadigt att hålla i sig i. 
Jag vet inte om jag är rätt. Han vet inte det heller. 
Därför får tystnaden ibland eka mellan oss.

Nästa våg som slår över kan dränka oss båda. 
Det är viktigt att vi förstår innebörden av att söka stöd hos varandra. 
Att hans skratt blir till min näring och min famn blir till hans hem. 
Vi kan falla lika fort som vi rest oss upp och ingen kommer hinna fatta vad det var som hände innan marken skälver igen. 
Jag är rädd för att vi inte uppfattar den inverkan vi har på den andre. 

Han håller så hårt att det gör ont. 
Jag vill inte behöva bända loss hans händer från min kropp men han ger mig inget val.
Kan inte falla tillsammans. Måste klara oss ensamma. 
Även om vi kan finnas till på samma hav kan vi inte styra åt samma håll. 
Vi har varsin egen resa att bege oss ut på. 

Han kallar igen. Jag svarar. 
Klippan sköljs över. 
Jag vill inte bli någons död. 
Jag vill bli någons liv. 
Jag vill bli mitt liv. 


Bakvänt sorgearbete.

Kategori: Depression, Min historia

(null)

Andra blir till föremål för min sorg. Lättare att gråta över en brusten relation, ett svek, ett krossat hjärta än en barndom i kras. Det blir konkret. Det blir relaterbart för andra. De flesta har upplevt hjärtesorg, få har upplevt att få hjärtat utslitet och sönderstrimlat. Inte många har känt på förnedringens iskalla vindar eller förgörandets tunga hand. 

Så jag söker mig till den enkla sorgen istället. Den som fortfarande gör ont men som jag ändå har ord för. Som andra har ord för. Varje dag skrivs det sånger om den kärlek som gick i kras, varje dag görs det filmer om de älskade som ändå inte fick varandra, varje dag släpps en ny bok om relationens uppbrott. Det finns ett register för den typen av känsla. Det går att få utlopp för den genom att vända sig till omvärlden. Den kommer att svara dig. Den kommer att acceptera dig, förstå dig, återspegla dig, trösta dig, försäkra dig om allt kommer bli bra igen. 

Men jag var ett barn som utnyttjades. Vart vänder jag mig. Vilken sång, film eller bok ska jag läsa för att bli sedd eller hörd eller förstådd eller lyssnad på. Vem tröstar mig. Vem har det vokabulären att kunna tillgodose de ord mitt inre behöver höra för att någonsin kunna få leva normalt. Vem ser till att min läkning fortskrider. Vem garanterar att jag ändå kan få ett liv värt att leva. 

Så jag skapar andra sorger. 
För att mina är för svår att bära. 
För ensamma att bära. 
För helt jävliga fruktansvärd att bära. 
Ändå vet jag att jag inte är ensam. Att du också sitter där och undrar vart i helvete du får plats med dina upplevelser. Var du är representerad och vilken plattform är din att återhämta dig på. För du är, precis som jag, lika trött på att bli undangömd eller bortglömd. Alla vi med våra trauman som också försöker överleva i denna värld som så tidigt visat oss så mycket ondska. Vi vill vara med. 

Vi gråter för andra saker men tårkanaler producerar tårar på samma sätt oavsett bakgrund. Vi signar ner i små högar och har svårt att komma upp vare sig vi blivit lämnade eller antastade. Vi har så mycket gemensamt och vi behöver båda få finnas till. Vi behöver alla få finnas till. 
Jag tänker inte längre ta skydd bakom andra sorger eller sätta upp fasader kring eventuella relationer som krackelerar. 
Jag gråter över smärtan det innebär att bli utsatt för upprepade övergrepp. 
Det är det jag är ledsen över. Det är det jag gråter över. 
Och finns det ingen sång, film, bok om det. 
Ja då tänker jag fan skriva den själv.