TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Det går långsamt.

Kategori: Vardagen

 


Det går inte att ta det vecka för vecka eller ens dag för dag. Jag kan inte se så långt fram för att det värker så fruktansvärt mycket inom mig just nu. Jag måste försöka överleva här och nu. Detta ögonblick. Denna stund. Allt annat får tas om hand om senare. Jag kan helt enkelt inte ta in mer oro inför framtiden eller ens för nästa timme. 
Min kropp klarar inte av det. 
Mitt sinne orkar inte med det. 

Så jag bryter ner mina dagar till timmar och sedan till minuter. Och så försöker jag ta mig igenom dem, en efter en. Klara av den kommande minuten. Andas ett andetag till. Jag säger till mig själv att jag ska göra det bästa av den här situationen. Trots att jag har alla odds emot mig. Det mesta går ut på att inte göra saker värre. Eller att försöka att inte göra något värre. Inte skada mig, inte fly härifrån, inte kontakta någon. Det är svårt. Svårt att stå emot alla de impulserna som fyller min kropp och övertalar mitt logiska tänkande att detta är det enda rätta. Jag faller så lätt dit igen. Och så blir resan ännu längre, ännu jobbigare. De korta lösningarna är bara toppen på det enorma isberget av lidande. Jag vill inte hacka mig fram där. 
Jag vill djupare.

Men inte just nu. Snart är det natt och mina ögon ska få vila. Min själ ska få avlastas. Mitt hjärta ska få arbeta ifred. Förhoppningsvis. För nätterna kan vara lika onda som dagarna. Oavsett. Jag har just nu. Jag gör mitt bästa för att klara av just nu. 

En stund i taget.
Ett steg i taget.
En stund i taget. 


Mycket högre.

Kategori: Allt det andra

 

Inget ska lindas in.

Kategori: Självskadebeteende

 

Igår var det inte någon annan som skada dig. 
Det var du själv. 
Du tog ett vasst blad och satte det i din egen arm och med din egna styrka så drog du upp ett sår över handleden och såg på hur ditt blod färgade golvet rött. 
Det var i kölvattnet av vad andra gjort mot dig, men igår var det bara vindarna som forslade dig i en riktning och du kunde ha valt att falla av men styrde istället skutan rätt upp i vindögt och rakt på grund. 
De gjorde inte det. Du gjorde det. 
Mot dig själv. På grund av andra. Men mot dig själv. 
Ser du skillnaden? 
Att det som de skapade finns kvar för att du upprätthåller det. Du när deras ondska. Du har tagit över deras uppgift att skada dig själv. De finns inte i din närhet längre, ändå skadas du på regelbunden basis. På grund av dem, men av dig själv. 

De kommer alltid att hållas som medskyldiga till din smärta. Till alla dina sår och till alla de sätt du gör våld på din egen person. De finns med. Men du finns ännu mer. Du är ännu mer närvarande i ditt liv och kan välja att göra annorlunda. När du vill skada dig själv för att dem har lärt dig att det är du värd, kan du göra tvärtom. Gå emot dem för din skull. Du kan vända det här. Du har makten till det. Kanske inte alla verktyg och inte all kunskap och framför allt inte erfarenheten. Men du kan lära sig. 
Om du vill lära dig? 
För annars kommer du fortsätta skada dig själv. 
På grund av andra.
Men av dig själv. 
Mot dig själv.