TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

I hans ögon.

Kategori: PTSD, Självskadebeteende

(null)

Det är något djuriskt över hela situationen. Att han beter sig som ett rovdjur som letar efter ett skadat villebråd. Någon som blöder. Som lider. Som det går att kasta sig över. 
Han letar efter mig. 
Jag är ett skadat villebråd. 
Mitt väsen är skuggat av min historia. Det är som att jag bär min berättelse utanpå huden. Det syns i mina ögon, hörs i min röst. Det går att lukta sig till min osäkerhet kring mina egna gränser. Så de flockas runt mig. Vart jag än går finns det någon som är villig att exploatera på min traumatisering. 
Här är en person som inte kommer att säga nej. 
Som inte kommer skrika. Som inte kommer ett värja sig. 

När han sedan tar på mina armar fryser jag. Jag vill gå därifrån men jag rör mig inte. Jag blir sittandes. I hans andrum. Hans spann. Hans våld. 
I huvudet avfärdar jag alla obehag samtidigt som jag är livrädd. Jag försöker tänka att han är en trevlig man, att det är jag som är dömande, att han bara vill väl, att jag överreagerar. Alla fel ska ligga hos mig. All skuld ska vara min. 
Det krockar. Såklart. Upplevelsen med vad jag försöker projektera. 
Vad det är i förhållande till vad jag försöker göra det till. 
Så det stämmer inte överens vilket gör mig ännu mer förvirrad och ännu mer förstelnad. 
Total kontrollförlust. Fullständig maktlöshet. 

Efter är jag kritisk. Mot mig själv. Vägrar acceptera paralyseringen. Har tusen andra förklaringar än att jag skulle reagera såhär för att jag varit med om samma sak förut. Flera gånger förut. Det måste finnas andra förklaringar. Vad som helst. Allt förutom att det skulle bero på mitt förflutna.
Samtidigt vet jag, någonstans långt där inne, svaret. Jag vet varför jag inte sa emot, varför jag inte gick därifrån, varför mitt huvud började projicera tankar om att detta skulle vara något jag ville, varför jag inte kunde upprätthålla mina gränser. 
Det är egentligen så tydligt. 
Bara det att jag alltid vill se åt ett annat håll. 

Om det är mig det är fel på så kan jag i alla fall ändra på det. 
Men om problemet ligger utanför mig...
Hur ska jag någonsin kunna känna mig säker? 



Mindre lycka.

Kategori: Allt det andra

(null)

Tiden har passerat gårdagen.

Kategori: PTSD, Självskadebeteende

(null)

I och med dissekerandet av situationer väcks funderingar. 
Frågor jag vill ställa. Svar jag måste få höra. 
Men de som bär på förlösningen är inte närvarande. 
Jag hoppas att de aldrig blir de heller. För de hade nog bara återigen bekräftat att jag endast är till för en sak och en sak endast. Och jag behöver inte mer av det vattnet under mina broar. Drunknar redan i andras projektioner på min profil. 

Så jag vänder mig till världen. Ställer retoriska frågor om mitt värde. 
Om ödet och om slumpen. Om riktade handlingar eller misstag. 
Det ger mig ingenting. Jag blir bara ännu mer förvirrad. 
För samhället har lärt mig att jag ska vara tyst. Tacksam. Arbetsam. 
Att min uppgift som kvinna är att tillgodose andras behov före mina. Genom subtila gliringar har skulden alltid lagts på mina axlar. Den har blivit en vikt jag vant mig vid. Som jag till och med argumenterar för att den ska ligga kvar. Jag finner en trygghet i ansvarsfördelningen. Om det är mitt fel, så är det mig det är fel på och då kan jag i alla fall försöka förändra det. 
Alternativet ter sig skrämmande. Har svårt att navigera mig fram bland begrepp som förövare och gärningsmän. Har svårt att förlika mig med att det skulle finnas människor i den här världen som är villiga att orsaka så mycket skada. Det är naivt av mig. Jag vet det. Världen står i lågor och jag blir ändå chockad av att människor har hällt bensin över mig flertalet gånger. 

Det är som ett uppvaknande varje gång. Ett slitsamt, smärtsamt, plågsamt uppvaknande där verkligheten slår emot mig som en betongvägg. 
En tsunami. Ett vulkanutbrott. 
Det golvar mig. För mig till marken och pressar mig mot glöden. Jag kan känna helvetets eldar på min kind. Jag har varit där. Jag vet hur de känns. 
Men nu är det avstånd emellan oss. Även om jag fortfarande kan känna lukten av bränd hud och sönderglödda drömmar. Jag har skapat distans och är på väg bort ifrån det som tar kål på mig. Askan yr fortfarande kring mig och kroppen har blivit brännmärkt. 
Men jag brinner inte. Jag har en låga inuti mig. 
Och den brinner starkare än alla de eldar som någonsin försökt att förgöra mig.