TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Kunde aldrig leva fritt.

Kategori: PTSD

(null)

Intentioner trumfar aldrig egenupplevda upplevelser. 
De vinner inte kraft för att de är gjorda med ett gott uppsåt eller en ovilja att skada. 
Erfarenhet tar inte hänsyn till efterkonstruktion.
Det som hände, hände. 
Det som kändes, kändes. 
Sedan kan varenda människa i världen berätta för dig att du har fel, minns fel eller känner fel. 
Men din upplevelse ljuger inte. Tvärtom. Den är den navigator du behöver för att förstå var du kommer ifrån. Den är den karta du tar till för att reda ut vart du är på väg. 
Lita på din inre kompassen. Oavsett andras störningar i stratosfären.

Jag har tagit för mycket hänsyn till andras historier. Satt tilltro till andras versioner. Ignorerat mina egna känslor. Varit säker på att andra har rätt - Jag har fel
Jag har tystat ner de rösterna inom mig som har skrikit i smärta. Vägrat ta in hur ont det faktiskt gjort. Förlitat mig helt på andras bortförklaringar.
"Jag ville inte skada dig" har jag hållit som en sanning, även den gångerna jag skadats så mycket att längtan efter döden uppfyllt hela mig.
"Det var inte meningen" har jag försökt att använda som ett bandage och virat in hela  min blödande kropp. Trott att det kan läka såren. Blinkat bort tårarna. Tryckt undan sorgen. 

Fram tills nu.
Jag börjar sakta förstå att det inte spelar någon roll vad intentionerna har varit. 
Utgången blir ändå densamma. 
Om jag kör ihjäl någon på väg till jobbet så spelar det ingen roll hur mycket jag ångrar det, personen kommer ändå vara död. Om jag råkar gå in i dig så att du tappar balansera, ramlar och får ont så kan jag säga förlåt en miljon gången och upprepa att det inte var meningen tills dina öron blöder - det förändrar ändå ingenting. Du kommer att ha lika ont för det. 

Ord kan aldrig slå ut känslan. Det kan dämpa, lindra. Men inte mer än så. Så när jag försöker förminska mina upplevelser genom att hävda deras oskyldiga uppsåt så slår jag bara på mig själv. För ponera att vi skulle fråga någon av mina demoner och den skulle svara "Förlåt", " Det var inte meningen". Vad skulle hända då? 
Skulle mitt måendet, helt magiskt, bara förändras? Depressionen skulle tyna bort och försvinna, PTSD skulle bli ett minne blott? All sorg som har samlats på hög inom mig skulle inte behöva komma ut, det skulle vittra sönder av sig själv. 
Tårarna skulle inte behöva falla. Skriken skulle aldrig behöva ljudas. 
Vad fantastiskt det skulle vara. 

Men så ser det inte ut. 
Smärta är smärta oavsett vad någon annan vill få det till. 
Oavsett var jag försöker få det till. 
Och det är i det här som det svåra ligger. Att ta reda på vad man själv faktiskt kände och upplevde och sedan hålla fast vid det, oavsett yttre påtryckningar. 
Gjorde det ont så gjorde det ont. 
Jag ska söka djupt inom mig, eller så behöver jag bara känna efter på ytan. För svaret finns där. 
Men det är invirat i vånda, ångest, rädsla, sorg, äckel, skuld och skam. 
Men för att slippa behöva ställa mig frågan gång på gång, resten av mitt liv, utan förändring behöver jag göra tvärtemot. 
Ta in. Känna. Uppleva. Uppleva. Känna. Ta in. 


Precis som livet.

Kategori: Min historia

(null)

Jag valde bort mörkret och förlorade ljuset i samma stund. 
Jag sa nej till olyckan och lyckan sa nej till mig. 
Fick veta att balansen inte är förhandlingsbar. 
Vill jag ha det ena måste jag ha det andra. 
Vill jag kunna säga min älskades namn måste jag även kunna uttala den sammansättning av vokaler och konsonanter som ägs av mina demoner. 
Vill jag kunna berätta om den gången jag var så innerligt lycklig måste jag också kunna berätta om den gången jag inte var det. 
Vill jag kunna sjunga, skratta, förklara, skämta måste jag kunna gråta, skrika och prata om det dystra, det svarta. 
Vill jag kunna stå upp för andras rättigheter och argumentera för allas lika värde måste jag stå ut med att prata om den orättvisan som drabbat mig och hur jag blev behandlad som vore jag värdelös. 
Vill jag kunna ropa efter den svarta själsdoktorn på fyra ben kommer jag också behöva ropa på hjälp de gångerna minnet sliter mig itu. 
Vill jag prata om livet, om glädjen, om kärleken, om vänskapen måste jag prata om döden, uppgivenheten, sorgen. 
Vill jag kunna ringa min mamma och berätta om när livet ville mig väl eller ringa min pappa och prata om de äventyr vi delat, eller förklara för min syster att hon är älskad eller få min bror att förstå vad hans stöd betyder så kommer jag behöva berätta om vad tiden på behandlingshemmet gör med mig, hur exponeringen drar all livslust ur mig, att jag blev så rädd en gång att jag inte sa ett ord på en vecka. 

Vi får inte det ena utan det andra. 
Motpolerna håller livet i schakt. 
Kontrasterna agerar riktlinjer. 

Jag vill aldrig mer prata om vad som hände på hotellrummet, vill inte beskriva vad den rakade gjorde med min värdighet eller hur mannen med glittrande ögon stal det värdefullaste jag någonsin ägt. Hur en oskyldig lek vid ringa ålder blev en röd tråd fram till idag. Att mitt liv har kantats av tragedier och olyckor som jag gjort allt för att dölja. Hur jag gått sönder på insidan men fortsatt visa upp en fläckfri fasad. Vill inte förklara vad som drev mig till psyket, vad som får mig att sätta rakblad i mina armar. Vill inte prata om åren i misär. Jag vill inte det. 

Men jag vill kunna prata om allt det ljusa. Det vackra. 
Hur jag stod på scen och fick brinna för andras rättigheter. Vill kunna skratta med min närmaste vän, vill kunna dela minnen med min familj. Vill kunna viska till mannen jag älskar att han får mitt hjärta att självläka. Vill kunna kalla på min själsfrände med yvig man och stolt rygg. 
Jag vill verkligen det. 
Vilket innebär att det andra också behöver få ta plats. 
Det behöver också sägas. 
Jag vill ha ljuset, jag vill ha lyckan. 
Så jag väljer mörkret. 
Jag säger ja till olyckan. 



Rättvisans stilla gång.

Kategori: PTSD

(null)

Det finns ingenting i det här som är okej. 
Inte ens i närheten av att vara någorlunda acceptebelt. Inget. Allt är helt uppåt väggarna åt helvete. Så skevt att det inte känns verkligt. Det borde inte få vara verkligt. 
Men insidan blöder. Det regnar tårar i ett konstant oväder och det finns anledning till det. 
Ansiktet är förvrider av genomgående plågor och huden smälter av ångest. 
Och det finns en anledning till det. 
Det finns en person som kan hållas ytterst ansvarig för att benen viker och talförmågan försvinner. Som finns i varje tår, i varenda kväljning, i varje spänd muskel, i varje kall kår som kryper längs med ryggraden. 

Han. 
Han är anledningen. 
Han är svaret på varför sinnet vill försvinna och kroppen vill ge upp. 
Den direkta länken till allt som gör ont. 
Han bär namnet på alla skrik och hans varelse kopplas samman till varje kollaps.

Det enda som är i närheten av vara rätt är reaktionen. Smärtan
Att själen går i tusen bitar och jaget vill upplösas. 
Det är det enda som är legitimt i allt det här. 
Skräcken. Rädslan. Förtvivlan. Sorgen. 
Uppgivenheten över att det finns monster där ute som är kapabla att göra våld på andra människor för deras egna egoistiska syften. Det är för jävligt. Det är inte okej. 
Men att hata, förbanna, skrika, önska denne en plågsam död för det helvetet den skapat, det uppmuntras. Mer sådant.
Allt agg som är riktat utåt, bort från den sårbara själen, är positivt. 

Inget kan göras ogjort. Det går åt två håll. 
Såren kommer aldrig försvinna. Men det finns en brännmärkning som är mycket värre. 
Den som han bär. Den som han alltid kommer bära. 
Det är en liten tröst i kaoset. 
Men den som avhumaniserar någon annan kan aldrig, igen, bli mänsklig.