TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Förnuftet härjar.

Kategori: Min historia, Slutenvården

(null)

Utskriven. Tillbaka i lägenheten. Lämnat slutenvården. 
Det känns bra. Faktiskt. Jag vill tillbaka till rutiner. Inte falla för långt ner för jag vet hur jäkla jobbigt det är att ta sig upp. Detta var ett bakslag men jag kan kanske lära mig något av det, förhoppningsvis. 

Såhär i efterhand kändes det som rätt beslut att läggas in. Även om det där och då kändes som ett nederlag. Psykvården är ju faktiskt till för att hjälpa. Och nu behövde jag bli hjälpt med att inte förstöra mig själv och mitt liv fullkomligt. Och jag blev faktiskt hjälpt. Skräll ändå. Men det var bra att få vara i en skyddad miljö utan tillgång till vassa föremål, höga höjder eller skenande tåg. 

Nu försöker jag hitta tillbaka till vardagen igen. Terapin, behandling, träning, lindring, återhämtning. Vi kommer att bromsa i exponeringen. Jag var inte redo för det steget vi tog. Nu behöver vi backa lite och ta det lugnare. Det är svårt, för jag vill gärna jäkta och skynda mig igenom det här. Trots att det inte går. 
Klyscha utav dess nåde men det stämmer faktiskt att det inte är målet som är huvudsaken utan resan. För att komma fram måste jag vara närvarande i upplevelsen. Vilket suger eftersom upplevelsen är fruktansvärd. 
Oavsett. Jag kommer inte undan. 
Vet det. Eftersom jag redan försökt med alla andra genvägar exakt tio tusen gånger. 

Det här året började inte som jag hade tänkt mig. 
Men kanske måste jag börja året med att vara inlagd på slutenvården för att jag i slutet av året inte ska behöva vara det. 
Det är mörkt men hoppfullt 
Det är tungt men meningsfullt. 



Dag för timme.

Kategori: Självskadebeteende, Slutenvården

(null)

Permission. Hemma i lägenheten. Får välja själv om jag vill gå ut, vad jag ska äta, vad jag ska göra. Om jag vill träffa någon, gå och träna, spela gitarr, duscha, ta en promenad, äta take away, handla mat, dricka te mitt i natten, tända ljus, sova hela dagen, kolla på film utan att någon blir störd, ha min hörlurar, ladda när jag behöver ladda och sitta på balkongen tills min hud är alldeles kall. 

Förhoppningsvis blir jag utskriven imorgon. Om allt går bra.
Det känns som att det är rätt att bli det. Jag vill tillbaka till rutinerna och strukturerna. Rädd för bli institutionaliserad. Vet att vägen tillbaka kan bli så jäkla mycket jobbigare om jag bara fortsätter falla tillbaka på vården. Behöver anstränga mig för att komma tillbaka till vardagen för att jag vet att det är det bästa för mig. Och för att jag vill ha den. Jag vill ha min vardag. Min frihet. 

Det finns en rädsla för att jag pushar mig själv. Men jag tror att jag fattar rätt beslut. I värsta fall får jag väl läggas in igen. Men jag ska verkligen försöka att hålla mig därifrån. För att kunna vara hemma i lägenheten. Hantera det som kommer upp och bearbeta det som kommer fram. Hur hemskt och jävligt det än är. 
Det är målet. 

Det är många valmöjligheter som blir påtagliga först när de försvinner. 
Och sedan ännu tydligare när de kommer tillbaka. 
Jag kan välja mycket. 
Jag kan välja att skada mig. 
Jag kan välja att vara snäll mot mig själv. 
Jag vill inte skada mig. 
Jag vill vara snäll. 


Ring styrka, ring.

Kategori: Min historia, Slutenvården

(null)

2019.
Tvåa. Nolla. Etta. Nia. Fyra siffror. 
Alla som tillsammans signalerar att nu går vi in i ett nytt år. 
Första gången jag fick skriva det var på en blankett till psykvården. 
Är det här ditt namn? - Signera
Vilket är dagens datum? - Skriv det här under. 
Så jag skrev siffrorna. På samma papper där jag konstaterat att mitt mående är åt helvete och jag tänker hur jag vill skada mig själv på mest effektivt sätt. 
Ett nytt år ligger framför mig och jag vet inte hur jag genomleva den här dagen ens. 

Det började inte som jag hade tänkt mig. Inte alls. Men jag antar att jag får göra som jag gjorde förra året. Så som jag fick göra under många dagar 2018. 
En dag i taget. En stund i taget. 
Jag får splittra upp det i delar, portioner, sekvenser. Och när de sedan läggs tillsammans så kommer också de fragmenten bilda ett år. Tolv månader. Femtiotvå veckor. Trehundrasextiofem dagar. Femhundratjugofemtusensexhundra minuter. Trettioen miljoner femhundratrettiosextusen sekunder. 
Ett år. 
2019. 
Uppsplittrade fragment. 
Jag ska överleva varenda en av dem.