TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Mitt hjärta brinner.

Kategori: Dissociering, Slutenvården

(null)

Akuten bär mitt namn.
Där har jag hittats och förts till oberörda vitklädda som bara undrar om de kan medicinera bort symptom.
Det är ingen idé.
Jag har redan försökt det. 
Hade det fungerat hade inte främlingar hittat mig i ett parkeringshus helt avtrubbad och oförmögen att kommunicera eller röra på mig. Jag hade inte behövt föras till ett höghus med för många fönster men ändå för lite perspektiv. 

Detta är inte det liv jag hade valt. 
Ändå är det såhär mitt liv är. Jag bor inte där jag vill, jag umgås inte med dem jag vill, jag träffar inte dem jag vill, jag är inte nära dem jag vill, jag rör mig inte på de platserna jag vill, jag pratar inte med de människorna jag vill. 
Det är så mycket jag inte vill göra som jag ändå måste göra. Där listan på negationer kontrar alla måsten. 
Jag kan inte vinna. 
Det är såhär mitt liv ser ut. Oavsett mitt tycke. 
Jag kan inte göra något ogjort. Jag kan inte ta bort något. 
Jag vill.
Men kan inte.
Så därför jag hamna jag här. 
Med ett för snävt spektrum och för lite andrum och undrar om det någonsin kan bli bra igen? 


Fäll mig en tår.

Kategori: Självskadebeteende, Slutenvården

(null)

Vad fan vet du? 

Vad vet du om vad jag går igenom? Vad jag gått igenom? Vad vet du om vad min själ tvingas genomleva? Är du ens intresserad av att ta reda på hur det har kunnat gå så långt att jag ser skapandet som en lösning? Eller nöjer du dig med dina fördomar.

Nonchalanta glider du förbi min olycka utan att ens spela berörd. Fastän du behövde häfta ihop två delar av mitt skinn som delat på sig. Som jag, självmant, delat på.

I panik. Frustration. Desperation.


Du slänger ut frågan "Hade du ångest?" och får det att låta som lite vanlig -ska jag ha mjuka eller hårda tacoskal-vånda.

Det är som en lek. Något roligt. Spännande. Trots att inget i det här är roligt eller spännande. Tvärtom.

Det är bara ett nederlag att jag återigen sitter på en kall brits med bedövningssprutor i armen.

Det är bara en tragedi att jag såg det som en utväg att skada mig.

Och att då tvingas träffa på dig, träffa på honom. En falsk muntergök. Han gör inte situationen bättre. Han gör mig bara irriterad med sin oförmåga. Hans lättvillighet kring den faktiska situationen. Han får det att låta så enkelt. Så banalt.

Jag tror inte han kan förställa sig det infernot som pågår innan, den oerhörda smärtan och uppgivenheten när jag väl gör det och den obarmhärtiga skammen och tomheten sm kommer efteråt.

Det ligger ett helt liv bakom varje sår. En historia bakom varje ärr.

Han vill nog inte lyssna på det. Det vill nog ingen. Ändå är det min vardag

Så vem ska lyssna på mig?


Jag lämnar akuten mer tom och nedbruten än innan jag kom dit. Det är bra jobbat av en läkare som bara träffa mig i tio minuter. Vars enda uppgift är att hjälpa människor med deras problem.

Hjälp till att läka. 

Inte bidra till mer smärta.



Vackra vingklippta.

Kategori: Depression, Slutenvården

(null)
 
Du är på upploppet nu.
Sluttampen. Spurten.
Sista backen. Nära målet.
Ändå läggs jag in på psykakuten för att självmordstankarna ekar i hela huvudet.
Får tillbringa natten i ett rum med alldeles för lite vilja till att ens spela inbjudande. Den stela sängen, den gråa garderoben, fönstren som inte går att öppna, dörren som inte går att låsa.

De serverar lugnande som att det vore något bra för mig. Rent kroppsligt, som en vitamininjektion. Inte alls ett medel som gör att allting i mitt huvud flyter ihop till en förvirrad massa. Det ska hjälpa mig, säger dem, men det hjälper egentligen bara Dem. De slipper hålla koll på mig så att jag inte skadar mig. Eller att jag inte flippar ut i en flashback och skriker så högt att medpatienterna får fantomångest.

Kan inte möta mina föräldrars blick efteråt. Kan inte ta in vad de tvingas bevittna. Vad de är med om. Hur jag utsätter dem för den här smärtan. Detta lidandet. Det gör tankarna på att göra slut på allt, ännu starkare.
Om jag ändå bara är en börda.
Om jag bara är till besvär.
Ett problem. En belastning.
Vad finns det kvar för mig att uträtta?

Skrivs ut. Skickas ner till behandlingshemmet. Dygnet-runt-vård. Ångesten släpper inte. Vägrar ens avta i styrka. Tårarna avlöser varandra. Tröttheten förlamar hela mig. Orkar inte kämpa. Orkar inte försöka. Är så jäkla trött på det här.
Vill bara få må bra men har fan ingen aning om hur jag ska ta mig dit.
Hur mycket ska det begäras av mig?!

Deras förundrade ansikten. Rädslan i deras ögon att jag kanske tappar kontrollen. Att jag gör något förhastat. De vill fråga. De vill inte veta. Egentligen.
Men de frågar:
Hur ofta tänker jag på att jag vill dö?
Mitt svar missar inte ett taktslag;
Varje gång jag märker att jag är vid liv.