TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

När ljuset är mörkt.

Kategori: Depression, Slutenvården

För ett år sedan.
Ingen ser mig. Ingen har mig. Ingen tar ansvar över mig. Jag fyller mina dagar med förnekelse och försöker hela tiden hålla huvudet över vattenytan. Jag håller på och dränks i mitt eget sätt att överleva. Mina strategier håller på och bli min död. Det blir för mycket. Slutenvården tappar bort mig. Duschen kan inte dölja något. I varmvattnets strålar blandas mina tårar med blod och jag skriker högt inombords;
Jag överlever inte det här.

För en månad sedan.
Hoppet är en liten strimma av ljus. Syns endast vid totalt mörker. Måste kisa för att se en framtid. Kan inte visualisera mig slutet, måste bara lita blint på att det finns där. Tro på omgivningen när de säger att det kan bli annorlunda. Att det här nattsvarta inte varar för evigt. Men jag kan inte veta säkert. Så tvivlen är många. Avlöser varandra och blandas upp med sorgen, förlusten, förtvivlan och ilskan.
Det gör så ont att jag inte veta vart jag ska ta vägen. Då är tanken tydlig;
Jag överlever inte det här.

Igår.
Ett andetag in. Ett andetag ut. Fokus på att överleva dagen. Timmen. Minuten.
Sätter upp små delmål som egentligen bara går ut på att hålla mig sysselsatt medan omvärlden försöker förgöra mig. Det är svårt hela tiden. Smärtsamt hela tiden.
Ältandet äter upp mig inifrån;
Jag överlever inte det här.

Just nu.
Jag överlever inte det här.
Men lever ändå.

 

Tillsammans bryter vi isen.

Kategori: Behandlingshem, PTSD, Självskadebeteende, Slutenvården

Jag har startat upp ett stafettkonto om självskadebeteende. Tanken är att olika personer får ha kontot i en vecka och skriva om självskadebeteende de har eller har haft. Det behövs fokus på det här ämnet och jag vill försöka bidra till att bryta tabut.

Vill du vara med och gästposta?
Hör av dig till sjalvskadare@hotmail.com
Följ kontot på @sjalvskadebeteende

Din röst behövs ♥

 

Kärleken till en bror.

Kategori: Depression, Min historia, Slutenvården

Mina armar hänger längs sidorna och det finns ingen kraft i världen som skulle kunna få mig att lyfta dem. Så istället gör min bror det. Han står bredvid mig och krigar för att jag ska finnas kvar. Han säger de hemskaste orden om hur jag inte längre vill leva. Ord du aldrig vill höra din bror säga. Men han förstår att det är på riktigt. Att det måste sägas högt. Han är rädd. Skärrad. Kanske själv förvånad över hur han vågar ta till sådana krafter. Han gör det för kärleken. För att han är övertygad om att om han bara kämpar för sin syster, tror på henne när hon själv inte gör det, så kommer hon överleva. Så han slåss för henne. För att hon ska orka kämpa. Och det spelar igen roll hur lång tid det tar. Han vet. En dag är hon tillbaka, hela hon. Och när han tänker på det så finns det ingen strid i världen han inte skulle ta för henne. Ingenting han inte skulle göra för henne.

Hon känner det.

Han vet inte om det, men långsamt kommer hennes livslust tillbaka. När hon hör sin bror ta fighten i hennes ställe skänker han henne styrka. För hon behöver människor som tror på henne när hon själv inte gör det. Hon behöver kärleken. Kraften.

Och han ger henne allt det.

 

En dag ska hon tacka honom.

För att han kämpade för hennes liv.

Och räddade henne.