TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Det sista jag behöver.

Kategori: Slutenvården

 

Hur är det möjligt att ni alltid lyckas säga fel saker? 
Går ni en kurs i hur man förolämpar på så subtila sätt som möjligt? 
Eller är det en naturbegåvning? 

Vi söker oss till er när vi är som mest sårbara. När vi inte har nån annanstans att ta vägen. När alla andra vägar är testade och vi inte ser något annat alternativ än att lägga våra liv i era händer. Vi är desperata. Förtvivlade. Uppgivna. 
Ingen vill behöva be om hjälp. Alla vill vara självständiga och leva ett liv fritt från sjukdomar och diagnoser. Men sådan ser inte världen ut, så vi beger oss till institutioner och hoppas på räddning och möts av oförstående och förutfattade meningar. 

Ni ser siffror där vi andra ser människor. 
Ni ser problem där vi andra ser lidande. 
Ni ser statistisk där vi andra ser tragedier. 

Jag har aldrig känt mig så ensam som när jag var omringad av er. 
Aldrig känt mig så borttappad som när jag var inskriven hos er för att bli omhändertagen. Vilsen och liten bland personer som skulle få mig att känna mig trygg. Jag var i ett sinnestillstånd av fullkomlig hjälplöshet och misströstan, mådde fruktansvärt och hade svårt att se mening med att fortsätta leva, ändå lyckades ni få mig att må sämre. Det borde vara omöjligt men ni lyckades. Grattis. Ni sänkte någon som redan var på botten. Det är en bedrift. 
När jag behövde er som mest. 
Behandlade ni mig som sämst. 

Jag önskar att jag var den enda. Men ni har krossat så många. Flera av dem ni skulle undsätta lever inte idag. Ni misslyckades. De bar på så mycket tomhet. Var klädda i den utstöttes kappa. Övergivna av den lyckan som ska finnas i varje varelses liv. Genomled en tid då var är en bristvara och leenden var ransonerat. Så de vände sig till er som en sista utväg. Och det var de sista de gjorde. 

Omprioriteringar och nedskärningar i det stora, drabbar den lilla människan. Hon som bara vill få somna lugnt och överleva dagen. Det kan inte vara för mycket begärt. Inte när det handlar om liv. Ändå spiller ni själar omkring er varje dag. De som försökte men inte lyckades, de som lyckades men som inte orkade fortsätta. Vi går sönder framför era ögon, vi bryter ihop framför era fötter, ni har vårt blod på era händer. 

Se oss. Snälla se oss. På riktigt. 
Lyssna på våra böner, hör på våra skrik. 
Vi begär inte mycket. Egentligen bara att ni sköter ert jobb och kanske något så fundamentalt som medlidande. Men jag vet att jag kanske pushar era gränser där. Faktum kvarstår. Sättet ni bemöter människor i nöd är inte acceptabelt. Inte värdigt. 
Olycka kommer att drabba oss, det kan vi inte ändra på, men ni kan ändra på vad som händer därefter. 
Hjälp oss att vända lyckan. 
Hjälp oss vilja leva igen. 
Hjälp oss. 


När ljuset är mörkt.

Kategori: Depression, Slutenvården

För ett år sedan.
Ingen ser mig. Ingen har mig. Ingen tar ansvar över mig. Jag fyller mina dagar med förnekelse och försöker hela tiden hålla huvudet över vattenytan. Jag håller på och dränks i mitt eget sätt att överleva. Mina strategier håller på och bli min död. Det blir för mycket. Slutenvården tappar bort mig. Duschen kan inte dölja något. I varmvattnets strålar blandas mina tårar med blod och jag skriker högt inombords;
Jag överlever inte det här.

För en månad sedan.
Hoppet är en liten strimma av ljus. Syns endast vid totalt mörker. Måste kisa för att se en framtid. Kan inte visualisera mig slutet, måste bara lita blint på att det finns där. Tro på omgivningen när de säger att det kan bli annorlunda. Att det här nattsvarta inte varar för evigt. Men jag kan inte veta säkert. Så tvivlen är många. Avlöser varandra och blandas upp med sorgen, förlusten, förtvivlan och ilskan.
Det gör så ont att jag inte veta vart jag ska ta vägen. Då är tanken tydlig;
Jag överlever inte det här.

Igår.
Ett andetag in. Ett andetag ut. Fokus på att överleva dagen. Timmen. Minuten.
Sätter upp små delmål som egentligen bara går ut på att hålla mig sysselsatt medan omvärlden försöker förgöra mig. Det är svårt hela tiden. Smärtsamt hela tiden.
Ältandet äter upp mig inifrån;
Jag överlever inte det här.

Just nu.
Jag överlever inte det här.
Men lever ändå.

 

Tillsammans bryter vi isen.

Kategori: Behandlingshem, PTSD, Självskadebeteende, Slutenvården

Jag har startat upp ett stafettkonto om självskadebeteende. Tanken är att olika personer får ha kontot i en vecka och skriva om självskadebeteende de har eller har haft. Det behövs fokus på det här ämnet och jag vill försöka bidra till att bryta tabut.

Vill du vara med och gästposta?
Hör av dig till sjalvskadare@hotmail.com
Följ kontot på @sjalvskadebeteende

Din röst behövs ♥