TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Den dagen.

Kategori: Min historia

(null)

Så bär huvudstaden mitt namn igen. 
Nu lyser det i fönstret på våning åtta. Trots att staden aldrig sover är det stilla där jag sitter. Jag håller ett glad mousserande i handen och skålar med mig själv. 
Jag funderar över vad. 
Att jag är här? 
Att jag klarade av att flytta hit igen?
Att jag klarade av behandlingen? 
Att jag överlevt? 

Antagligen en kombination. 
Antagligen att jag gjorde det, verkligen gjorde det. Flyttade ifrån min trygghet, min älskade, mitt liv, lämnade allt för en fullständigt outforskad mark där jag skulle ensam befinna mig i en ny stad och påbörja en behandling för att bekämpa mina demoner. I en förhoppning att bli av med dem. Det blev jag inte. De sitter bredvid mig och jag häller upp ett glas till dem också. 
Där har vi skillnaden. Jag har bjudit in min smärta att fira med mig. 
- Kom. Var inte rädd. Du kan sitta bredvid mig. Håll mig i handen eller lägg ditt huvud i mitt knä. Höj ditt glas och säg några ord om vad du innebär. Hur du spridit skräck och rädsla runtomkring dig och se sedan hur jag inte längre stelnar till is. 
För det är just det; När man tillåter den finnas, vill den inte längre finnas till.
 Jag blir ledsen. Jag gråter. Men jag går inte sönder.
De har inte den makten. 
Det har ingen. 

Runt min hals vilar en sista droppe. Helt i svart. Det blir inte mer jag. 
Som ett förevigat minne om vart jag varit. 
Som en ständig påminnelse om vart jag är påväg. 


Bland värmen.

Kategori: Behandlingshem

(null)

Jag håller henne så ömt i min famn. Som en bräcklig fågelunge försvinner hon i mina armar. Jag stryker min hand över hennes knotiga rygg. Känner revbenen där under. 
Hon är så liten i mina händer. Försvinner nästan bort. Ändå är hon större än allt det som försöker ta död på henne. Sjukdomen som har borrat sig djupt in i hennes själ och försökt slå rot där. Smittat ner henne tankesätt och hanterandet av sig själv. 
Mycket av hennes liv är präglat av den mörka demonen som anorexi är. 

Hon delar med sig av saker som jag hade kunnat säga. Svårigheterna att hitta sig själv när man så länge levt med ett särskilt tankesätt, ett skadligt tankesätt. Nedbrytande, tärande. Plötsligt ska man utforska sig själv. Börja ett nytt liv. Lära känna sig själv. Det är svåra saker. Inte enkelt att i vuxen ålder reda ut vem man faktiskt är. Särkilt inte när smärta varit en sån frontalfigur i ena liv. 
Vem är jag utan mina symtom? Vem är jag utan min diagnos? 

Jag vill inte släppa taget om hennes sköra axlar. 
Vill hålla kvar tills hela hon är läkt. Tills hela jag är frisk. 
Som att våra armar runt varandra kunde bota allt det eländiga vi bär på. Det funkar inte riktigt så. Men något händer ändå när vi sitter sådär nära i soffan och låter våra kroppar hålla oss upprätta. 
Det är vackert. 
Det botar inget. Men det lindrar.


Det som ska övervinnas.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Jag närmar mig prinsessans gata. 
Med hjärtat i handen. Bultandes. Slagandes. 
Det är fel. Så fel. 
Här har jag vuxit upp. Fått mitt namn. Lärt mig gå. Spenderat de första tjugo levnadsåren av mitt liv.
Det är min gata. Min trygghet. Mitt barndomshem. 
Men jag är livrädd. 
Skräckslagen. 
Vill inget hellre än att bara vända om trots att hela min familj finns i slutet av vägen. 
Väntandes på mig. De vill ge mig kärlek. Värme. Omtanke. 
Men tillsammans med dem står ångesten. Minnena. Smärtan. 

Han som förstört mitt barndomshem är inte där just nu men hans närvaro är ständigt närvarande. Även när vi inte befinner oss på samma plats. Han är med. Han har smittat denna platsen med massa lidande. Tryckt bort mina lyckliga barndomsminnen och ersatt dem med skam och skuld.
Så jag tvekar. Överväger om det är värt det. Trots att jag inte vill något hellre än att träffa min mamma och pappa, min bror och min syster, så dividerar jag om jag orkar. Vill. Står pall. Står ut. 
Jag vill så gärna kunna befinna mig på den här platsen, där jag fick liv, där jag växte upp. 
Mitt hem som jag flydde ifrån, rymde ifrån, försvann ifrån. 
Nu vill jag ha det tillbaka. 
Nu tänker jag ta det tillbaka.