TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Den dagen.

Kategori: Min historia

(null)

Så bär huvudstaden mitt namn igen. 
Nu lyser det i fönstret på våning åtta. Trots att staden aldrig sover är det stilla där jag sitter. Jag håller ett glad mousserande i handen och skålar med mig själv. 
Jag funderar över vad. 
Att jag är här? 
Att jag klarade av att flytta hit igen?
Att jag klarade av behandlingen? 
Att jag överlevt? 

Antagligen en kombination. 
Antagligen att jag gjorde det, verkligen gjorde det. Flyttade ifrån min trygghet, min älskade, mitt liv, lämnade allt för en fullständigt outforskad mark där jag skulle ensam befinna mig i en ny stad och påbörja en behandling för att bekämpa mina demoner. I en förhoppning att bli av med dem. Det blev jag inte. De sitter bredvid mig och jag häller upp ett glas till dem också. 
Där har vi skillnaden. Jag har bjudit in min smärta att fira med mig. 
- Kom. Var inte rädd. Du kan sitta bredvid mig. Håll mig i handen eller lägg ditt huvud i mitt knä. Höj ditt glas och säg några ord om vad du innebär. Hur du spridit skräck och rädsla runtomkring dig och se sedan hur jag inte längre stelnar till is. 
För det är just det; När man tillåter den finnas, vill den inte längre finnas till.
 Jag blir ledsen. Jag gråter. Men jag går inte sönder.
De har inte den makten. 
Det har ingen. 

Runt min hals vilar en sista droppe. Helt i svart. Det blir inte mer jag. 
Som ett förevigat minne om vart jag varit. 
Som en ständig påminnelse om vart jag är påväg. 


Glimten av framtiden.

Kategori: Behandlingshem, Min historia

(null)

Jag är rädd. 
Jag står vid dörren nu och ska snart gå ut och jag är rädd. 

Allt arbete kommer tillbaka. Det är som att det spelar upp sig framför mig. Hur in i helvete jävla jobbigt det här har varit. Hur fruktansvärt det känts. Hur nära döden jag varit. Hur mycket jag har lidit. Hur katastrofer avlöst varandra. Hur tragedier har fyllts på. 
Det gör ont. 
Nu också. 
Att minnas. 
Men också att känna efter och veta att känslorna är lika närvarande nu. 

Jag lämnar med helt andra perspektiv och en helt annan smärta. Jag är inte botad. Inte befriad från minnena. De är med mig, kvar med mig, ska leva med mig. 
Jag kan ha dem på ett annat sätt än när jag kom hit. 
De är fortfarande inte helt interagerade med mig, ibland förnekar jag dem fullständigt, men oftast får de släpa efter mig. Som ett blodspår. Fotspår. De finns där. Jag vet att de finns där. Ibland är de bara helt enkelt för jävliga att ta in och då kommer gamla strategier tillbaka. Det är väl så resan ser ut. Antar jag. Tänker jag. 

Snart ska jag kliva ut igenom dörren och stänga den bakom mig. En konstant oro bor inuti min kropp, men den delar rum med en spänning. En förväntan. 
För livet kanske kan börja här. Det kanske kan bli annorlunda nu. 
Jag är villig att ge det chansen. 

Det ska bli bra. 
För jag tänker göra det bra. 


Här börjar nästa kapitel.

Kategori: Behandlingshem, Min historia

Jag betraktar staden på avstånd. 
Den jag tillhört. Den jag snart ska lämna. 
Lägger märke till alla de tusen känslorna som uppfyller mig. Förnimmelser som berättar om rädsla, hopp, sorg, lust, vilja, ovilja, mod. 
Så mycket har hänt här. Så mycket har förändrats. Jag är medveten om att den personen som flyttade hit är inte samma person som flyttar härifrån. Tid har passerat och jag är skiftad i grunden. På ett positivt sätt även om jag nästan drunknat i tårar och blivit döv av mitt egna skrik. Det är smärtsamt att tänka tillbaka på all den smärta som inträffat här. Som upplevts här. En tid på två och ett halvt år där varje dag har handlat om att hantera, bearbeta, sortera och på något sätt överleva mitt i det. 

Aldrig hade jag kunnat föreställa mig hur det skulle vara. Inget i mig var beredd på hur fruktansvärt det skulle te sig. Hur liten jag skulle bli, hur vilsen jag skulle känna mig, hur mycket jag skulle komma i kontakt med hatet mot mig själv, de rädslor jag bär på, de minnena som hemsöker mig och de trauman som kantat min vardag. 
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig det. Och det är nog tur. 
Kanske hade jag aldrig vågat då. 

De sista sakerna är packade. Lägenheten är städad. Jag har kramat om personalen och sagt farväl till de andra på boendet. Jag kan inte fatta att jag ska lämna det här stället, samtidigt kan jag knappt fatta att jag ens varit här överhuvudtaget. Har de här åren verkligen inträffat. Och har jag verkligen överlevt? Lever jag? 
Ja. Jag lever. Jag andas och jag lever trots att jag varit på ruinens brant och dansat med döden fler gånger än en. Nu ska jag vidare. 
Till vad vet jag inte. Hur vet jag inte. 
Men nu går flytten. 
Jag är inte redo. 
Men jag är redo.