TidsLiv

Så bär huvudstaden mitt namn igen. 

Nu lyser det i fönstret på våning åtta. Trots att staden aldrig sover är det stilla där jag sitter. Jag håller ett glad mousserande i handen och skålar med mig själv. 

Jag funderar över vad. 

Att jag är här? 

Att jag klarade av att flytta hit igen?

Att jag klarade av behandlingen? 

Att jag överlevt? 

Antagligen en kombination. 

Antagligen att jag gjorde det, verkligen gjorde det. Flyttade ifrån min trygghet, min älskade, mitt liv, lämnade allt för en fullständigt outforskad mark där jag skulle ensam befinna mig i en ny stad och påbörja en behandling för att bekämpa mina demoner. I en förhoppning att bli av med dem. Det blev jag inte. De sitter bredvid mig och jag häller upp ett glas till dem också. 

Där har vi skillnaden. Jag har bjudit in min smärta att fira med mig. 

- Kom. Var inte rädd. Du kan sitta bredvid mig. Håll mig i handen eller lägg ditt huvud i mitt knä. Höj ditt glas och säg några ord om vad du innebär. Hur du spridit skräck och rädsla runtomkring dig och se sedan hur jag inte längre stelnar till is. 

För det är just det; När man tillåter den finnas, vill den inte längre finnas till.

 Jag blir ledsen. Jag gråter. Men jag går inte sönder.

De har inte den makten. 

Det har ingen. 

Runt min hals vilar en sista droppe. Helt i svart. Det blir inte mer jag. 

Som ett förevigat minne om vart jag varit. 

Som en ständig påminnelse om vart jag är påväg.