TidsLiv

Det pågår konstant. Som ett flöde. Ett jämnt flöde. Jag kan inte stoppa det eller få det att sluta. Det kräver sin rätt att då finnas och då får jag finna mig i att bli dränkt i mina egna tårar. Jag har inget val. De vill göra sig hörda och jag måste lyssna. De vill bli sedda så jag måste titta. De vill bli bekräftade så jag måste uppmärksamma dem. Varenda en av dem. Se varje tår. Spegla mig i dem och sedan se dem samlas ihop och bli till pölar, hav, sjöar, djup. 

Detta är så det är nu. Detta är så det måste vara. Ingen tycker om det. Ingen trivs. Men jag har inget annat att göra eller välja. Om dessa tårar inte får finnas till nu kommer de fortsätta att ligga och skvalpa inombords och hela tiden sänka mig mot ett djup jag aldrig var menad att träffa. De kan förgöra mig om jag inte låter de ta plats. Jag vill inget hellre än att bara radera dem, lyfta de ur min kropp, ur mitt bröst och hälla ner de i en redan befintlig sjö för att sedan lämna. Men de skulle aldrig lämna mig. Inte genom det sättet. 

Så istället får jag ta mig tid. Jag får ställa in allting annat för att sitta med gråten och stilla den. All tid går åt till det. Inte för alltid, men just nu i denna tid. Det behövs. Som det behövs. 

Det kommer bli annorlunda om jag bara låter det ske. En förändring kommer inträffa. Det kommer att vända. Det kommer att bli tvärtom. 

Det kommer komma en dag när jag kan pausa livet för lite gråt. 

Istället för att pausa gråten för lite liv.