TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Allting är så vackert här. Tack. Godnatt.

Kategori: Min historia

(null)

Summering. 
Halvdan sådan. 
Ett försök till sammanfatta trots att jag sa att jag inte skulle göra det. 

Tvåtusenarton var det året jag flyttade från behandlingshemmet, efter att ha bott där i två och ett halvt år, tillbaka till huvudstaden.
Det året som jag polisanmälde tennistränaren.
Det året som jag tog mig igenom händelsen på hotellrummet för första gången. Tyvärr inte sista. Långt ifrån sista. 
Det året som vår hund dog. 
Det året jag fick reda på att min första terapeut dött.
Det året då jag halverade min dos på antidepressiva. 
Det året som jag återvände till dödens plats, Hotellet, och försökte möta mina värsta rädslor. 

Tvåtusenarton var också det året jag åkte själv till Öland för att se den artist som jag brinner allra starkast för. 
Det året som jag var på teater själv för första gången på flera år. 
Det året som jag vågade åka tunnelbana själv igen. 
Det året som jag fick vara med när en flicka fick sitt namn och jag fick sjunga hennes sång. 
Det året jag fick se min bästa vän stå på scen med vingar större än all smärta i hela världen. 
Det året jag blev förälskad. 
Det året jag åkte på läger och försökte läka mitt inre jag. 
Det året flickan med namnet fyllde ett år. Jag var där. 

Mycket har hänt. Mycket har skett. Mycket har förändrats. 
Jag har kommit långt på ett år. Och det har varit jäkligt tufft. 
Men värt det. Alltid värt det. 
Jag har drömmar och förhoppningar om nästa år och jag har tankar och funderingar om det året jag lämnar bakom mig. 
Kanske är tvåtusenarton det sista året jag självskadar. Kanske kommer det vara det året då allt vände. Kanske kommer allt bli lättare nu. Kanske kommer Tvåtusenarton vara det sista riktigt tunga året jag går igenom. Kanske. 

Oavsett. 
Tvåtusenarton var det året jag överlevde. 
Jag överlevde Tvåtusenarton. 


Året som blev.

Kategori: Min historia

(null)

Nyårsafton. Nyår. Nytt år. 
Bara några timmar kvar tills vi lämnar 2018 och kliver in i 2019. Jag vill inte summera så mycket. Inte för att jag inte vill tänka tillbaka på det gångna året, utan för att det vore en skymf mot de här dagarna att försöka sammanfatta dem i en mening. 
Den här resan kan inte kläs i ord. Det här livet kan inte beskrivas med bokstäver. 
Så jag tänker inte försöka. Istället ser jag till det som betyder något. 
Jag lever. Det är vad som är viktigast. 

Jag är själv idag. Sitter hemma ensam. Kommer skåla med mig själv på balkongen vid tolvslaget och sedan sova. Jag orkar inget mer än så idag. Vill inte gå på middag, vill inte gå på fest. Vill bara sova. Vila. Återhämta mig. 

Säkert kommer jag gråta ikväll. Säkert kommer jag känna mig ensam och miserabel. 
Men då ska jag försöka tänka tillbaka på tidigare nyårsaftnar. 
2015: Total uppgivelse. Ville dö. 
2016: Total uppgivelse. Ville dö. 
2017: Total uppgivelse. Ville dö. 
2018: Livet är jävligt svårt och gör förbannat ont. Men jag vill leva

Jag vet inte vad 2019 för med sig. 
Men jag vet att jag tänker vara här för att ta reda på det. 



Se ditt ljus.

Kategori: Självskadebeteende

(null)

Det är stapplande försök till någon form av dialog. Om något bredare. Djupare. 
Vi låg båda i ljuset från dagen och jag vet att han betraktade mina armar. Han sa inget, så jag gjorde det istället. Rätt ut i rummet frågade jag vad han tänkte om dem. Att jag vet att han har sett och jag vill veta hur hans tankar sorteras. 
Tystnad. Andetag. 

Hans väntan blev också ett svar på varför han väntat. Inväntat mig. Att jag ska berätta eller säga. Att han tänkt att det kommer komma, och nu gjorde det de. Av respekt. Av vördnad och av rädsla. Berätta så lyssnar jag. Sedan kom frågorna. 
När var senast? Varför gjorde du det? Hur gjorde du det? Ville du inte leva? 

Jag vet inte om vi kom varandra närmare. Kanske. Kanske inte. 
Oavsett har jag återigen låtit hela mig få finns till och det måste alltid vara en seger. 
Armarna med krigsskadorna. Med sår. Med ärr. Min historia inristad i min hud. 

Aldrig mer, viskade han sedan. Tyst. Knappt hörbart. Aldrig mer. 
Mer som en konstaterad förhoppning än som en uppmaning. 
Sedan drog han min arm närmare sin egen kropp.
Du ville inte leva då. 
Men nu lever du.