TidsLiv

Summering. 

Halvdan sådan. 

Ett försök till sammanfatta trots att jag sa att jag inte skulle göra det. 

Tvåtusenarton var det året jag flyttade från behandlingshemmet, efter att ha bott där i två och ett halvt år, tillbaka till huvudstaden.

Det året som jag polisanmälde tennistränaren.

Det året som jag tog mig igenom händelsen på hotellrummet för första gången. Tyvärr inte sista. Långt ifrån sista. 

Det året som vår hund dog. 

Det året jag fick reda på att min första terapeut dött.

Det året då jag halverade min dos på antidepressiva. 

Det året som jag återvände till dödens plats, Hotellet, och försökte möta mina värsta rädslor. 

Tvåtusenarton var också det året jag åkte själv till Öland för att se den artist som jag brinner allra starkast för. 

Det året som jag var på teater själv för första gången på flera år. 

Det året som jag vågade åka tunnelbana själv igen. 

Det året som jag fick vara med när en flicka fick sitt namn och jag fick sjunga hennes sång. 

Det året jag fick se min bästa vän stå på scen med vingar större än all smärta i hela världen. 

Det året jag blev förälskad. 

Det året jag åkte på läger och försökte läka mitt inre jag. 

Det året flickan med namnet fyllde ett år. Jag var där. 

Mycket har hänt. Mycket har skett. Mycket har förändrats. 

Jag har kommit långt på ett år. Och det har varit jäkligt tufft. 

Men värt det. Alltid värt det. 

Jag har drömmar och förhoppningar om nästa år och jag har tankar och funderingar om det året jag lämnar bakom mig. 

Kanske är tvåtusenarton det sista året jag självskadar. Kanske kommer det vara det året då allt vände. Kanske kommer allt bli lättare nu. Kanske kommer Tvåtusenarton vara det sista riktigt tunga året jag går igenom. Kanske. 

Oavsett. 

Tvåtusenarton var det året jag överlevde. 

Jag överlevde Tvåtusenarton.