TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Vintern vinner alltid.

Kategori: PTSD, Självskadebeteende

De ser till mitt bästa genom att se till mitt sämsta. Vi förstår varandra. Håller med varandra. De tycker också att jag ska behandlas som ett objekt. De uppmuntrar till blåmärken, sprucken hud, demolerad kropp. Och det borde ju egentligen sätta igång alla varningssignaler. Visst är det någon liten lampa som blinkar men drivet att få bekräfta det inneboende hatet är så mycket starkare. Så den ignoreras och snart kommer den att slockna helt.

Att bara läsa deras utförliga, grafiska berättelser om hur de vill binda slå, skära, kväva, tvinga, skada ger ett lugn inombords. Det stillar ångesten. Tanken att bli slagen till medvetslöshet är en betryggande tanke.
Det är tvådelat.
En del av mig vill göra det för att det vore att kapitulera helt. Ge upp den här tuffa behandlingen och förlora mig helt i destruktiviteten. Låta män få förstöra så mycket att jag aldrig kan bli hel igen. Det skulle bli bekräftat att jag är så jävla körd att det här aldrig kommer att kunna lösas.

En annan tänker att det är här är den enda lösningen. Det blir det ultimata sättet att visa att jag inte är traumatiserad sen tidigare – För då hade jag aldrig klarat av att göra det.

Ingen av delarna innebär att jag är kanske är bra som jag är och inte förtjänar att få min kropp misshandlad. Det är lite sorgligt att det är så. Eller mycket sorgligt. Att när min hjärna försöker problemlösa så försöker den lösa problemet genom fler problem. Det faller på sig själv såklart. Krasst sett så hade jag inte klarat det. Även om jag fortfarande skulle ha livet i behåll efteråt så skulle jag inte ändå vilja ha det livet. Hatet skulle inte veta några gränser. Jag skulle aldrig kunna förlåta mig själv.

Jag skulle hata mig själv till döds.
Avsky ihjäl all livsgnista.
Ett tomt skal skulle bli kvar. Ett vandrande ingenting.

Så det får inte hända. Det får inte. Jag kan inte gå med på att träffa någon av dem. Även om det är det är jag vill. Även om det känns som den enda sanna vägen.
För det enda som är sant med den vägen är att den leder rakt ner i helvetet.
Och därifrån tar jag mig inte upp igen.

 

Dagarna är räknande.

Kategori: PTSD

Igår var det en störtandes, rusande, flyende människa som tog sig över den steniga grusvägen. Idag är det en linkande. Förstörd av det panikartade tillstånd som igår infann sig. Skrapade knän och blåslagen höft. Fallet på hård sten har tagit ut sin rätt.

Det är inte mer än 24 timmar sedan en helt annan sinnesstämning rörde sig fram här. Inte ens ett dygn har passerat ändå känns det som en evighet, eller kanske bara några millisekunder. Tidsuppfattningen har luckor. Minnet har hål. Eftersom allt skedde i ett ögonblick av affekt hänger inte riktigt minnesregistreringen med. Det blir fragment av händelseförloppet. Mer en känsla än vad det är fakta.
Men det var fler människor där. Vittnen. De kan berätta.

De kan berätta om dånet från en stängd dörr, hur något krossades och sedan öppnades dörren och ut flög en blind person i nöd. Mot något annat. Mot allt annat. Hastighetens prägel satte sina spår i de famlande, ramlande stegen. En tröskel, ett fall, en stengång, ett fall. Balansen var satt ur spel. De kan berätta om hur de såg en människa fly fältet över ett fält. De såg också ögonblicket när samma varelse förlorade mark. Försvann ut över en kant.

Nästa syn var sorglig. Så långt ifrån värdighet man kan komma. Ju närmare de kom desto mer förstod de att branten och flykten abrupt tagit slut precis vid vattenbrynet. Och där ligger nu en hopkurad, genomblöt, nerkyld, livrädd varelse och krampaktigt håller kvar i den tunna vassen för att inte helt hamna under vattenytan. Kroppen skakar. Det inre stormar. Det är såhär kaos ser ut.

Dissociationer slår in och förlamar kroppen. Den behöver hjälp att dras ur ån och upp på torra land. Det är ett projekt i sig eftersom slänten är brant, kroppen tung och sinnet ännu tyngre. Viljan att bara bli lämnad att drunkna är större än viljan att komma upp till tryggheten. Så det är tur att det finns andra där som vill annorlunda. Som agerar i motsatt riktning. Som tar tag i de båda lealösa lemmarna och sliter upp kroppen från det smutsiga vattnet. Bänder loss de fingrar som febrilt tvingat sig ner i jorden. Sedan lyfter de. Och drar. Lyfter och drar. Tills kroppen äntligen kommit i horisontellt läge bland tisslar och grödor. Där får den landa och försöka kreera ny energi, skapa ny kraft. Det tar ett tag. Men de kan vänta. Hon kan vänta. Även om hela det här spektaklet talar för att läget är kritiskt och är i behov av förändring.

Nu.

 

Den krassa verkligheten.

Kategori: Självskadebeteende

 

Jag önskar att jag kunde säga att de är svåra att hitta. Att man får leta länge och på speciella ställen. Att det är inveckla och komplicerat krångligt och tidskrävande. Men det är det inte. Det är inte svårt att hitta människor som kan gå med på att bruka våld mot en annan individ. Som ,mer än gärna, kan tänka sig att vara en del av det destruktiva beteendet. Det är inte svårt. Det är enkelt. Oerhört enkelt. Alldeles för enkelt. Du behöver inte ens leta, de hittar dig. Kan spotta just den personen som är mest sårbar och skör i en folksamling och sedan utnyttja det.
En jakt med dödlig utgång. Åtminstone själsligt förintande

Leta inte för de finns överallt. I alla yrkesgrupper, alla religioner, alla föreningar, alla städer, byar, länder. Där det finns människor – Där finns de. Du kan inte skilja dem med blotta ögat för de ser ut precis som vem som helst. Just för att de är precis vem som helst. Vännen släktingen, läraren, partner, kollegan, exet, familjemedlemmen. Någon du aldrig träffat eller någon du vuxit upp med. Någon du aldrig pratat med eller någon du pratar med hela tiden.
Finns inga säkra platser. Inget rum är tillräckligt tryggt.

Låter det cyniskt? Hårt kanske? Tycker du jag drar alla över en kam? Om jag låter cynisk så är jag det. Låter det hårt så är det för att det är hårt. Verkligheten ser ut så. Jag har fått lära mig det den hårda vägen, att de finns överallt. Det är konstaterat. Det är min egen personliga erfarenhet.
En erfarenhet som plågar mig dagligen.

Jag pratar från hjärtat. Samma hjärta som har krossat gång på gång på gång. Där i ligger historierna om hur de i min närhet blev mina värsta mardrömmar. Någon jag litat på som förråde mig. Någon jag antytt mig till som valde att tillgodose sina behov för mina. Alltid före mina. Det finns inte ens ett ”efter mina”. När jag väl är förbrukad är jag avfall. Något som måste bort, fort. Jag vet inte om det är deras egna samvete som hinner ikapp. Kanske besitter de också någon form av empati djupt därinne som vet att det här var fel. Så jävla fel. Nykterheten som får dem att inse att det där var ett barn de begick ett brott mot. Och till priset av vad? 10 sekunders njutning som sedan kostar år av terapi, bearbetning, tårar, skräck, besök på psyket, behandlingshem.

Evig fråga: Vad det värt det?

Det kan aldrig ha varit värt det.