TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Vem ska orka för mig?

Kategori: PTSD, Vardagen

 

Vi går in på den sjunde dagen och fortfarande inte ett ord. 
Tyst är den som söker. Tyst är den som sökt färdigt. 
Läpparna kan forma men stämbanden kan inte längre ljuda. De vägrar. Det är en kropp som fullständigt gått in i katastrofläge. Högsta prioritet. Totalt krigsberedskap. Ett ljudlöst inferno där varje nederlag är öronbedövande. Där varje förlust ekar över hela världen. 

Munnen har kanske slutat prata, men det talar sitt tydliga språk. Vi måste backa. Påfrestningarna är för stora, för många, för mycket, för ofta. 
När total radioskugga är den enda tryggheten man upplever finns kvar har kämpandet efter frihet dragit åt fel håll. 
Det finns inget fritt i att inte kommunicera. 
Det  finns inget tryggt i att slippa svara på tilltal. 

Istället sluter sig själen likt en mussla och försvinner bort i sitt egna fördärv. Ältar allt det som aldrig sagts. Upprepar allt det som måste sägas. Fångad i sitt egna skal där misären läggs på hög. Kan aldrig komma förbi muren så det enda som blir kvar är cancern i sinnet som sprider sig lika fort som en orkan. Lika brutalt som en tsunami. Lika oberäknelig som elden. Snart finns bara metastaser kvar av det som en gång var en människa av kött och blod med hopp och drömmar. 

Ropen som skulle be om hjälp uteblev. Begäran efter tröst försvann längs vägen. 
Ekvationen är skev och lösningen ännu sämre. 
Allt kommer ikapp. Allt kommer alltid ikapp. Och snart kommer sju dagar av stumhet att knacka på och kräva att få bli hörda. 
Vi närmar oss den sammandrabbningen.
Bryt tystnaden annars kommer den bryta ner dig. 


Himlen hjälp min själ.

Kategori: Självskadebeteende

2017-04-06
Jag sitter och skriver för hand. Ser min handstil präntas ner på linjerat a4. Det är ovant. Både att föreviga ord på ett papper men också rörelsen min hand måste göra för att skapa, något så när begripliga, bokstäver. Dessutom börjar armen värka efter ett tag. Men man kanske vänjer sig. Och jag tro att jag kommer behöva vänja mig för att jag kan inte hantera tillgången till omvärlden just nu. Mitt omdöme går inte att lita på.

Det kändes extremt när de sa det till mig; Du måste lämna in din dator och din mobil. Men nånstans tror jag också att det fanns en lättnad. En suck fylld av trötthet och stillhet. Kapitulerar inför det faktum att jag inte klarar av att stå emot de destruktiva. Har inte kraften. Besitter inte förmågan. Det är så mycket starkare än mig och övermannar mig så att jag står chanslös. Mina strategier sträcker sig inte så långt så jag behöver att någon annan fattar besluten, ovanför mitt huvud. Utan att lyssna till mina protester och mina lögner.

Så nu sitter jag med mitt block och min penna. Får bara använda internet när någon sitter bredvid mig och övervakar. Det känna förnedrande. Men det är också kompromissen som är nödvändig. För viljan att förstöra ännu mer är starkare än viljan att lagas. Vill hellre skadas än läkas. Min egna destruktiva spiral som jag måste räddas från.
Tills jag vill rädda mig själv.

 

Domens fallna verklighet.

Kategori: Självskadebeteende


Inlindade: Svårigheter att manövrera elektroniska föremål då berörandes vilja står i bjärt kontrast till tillfrisknande. Således har tillgången ransonerats drastiskt och all hantering måste ske övervakad. 

Rakt på sak: Så jävla destruktiv. Vill hitta någon som skadar mig.