TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Blott en dag.

Kategori: Depression, Vardagen

(null)

Det är kämpigt.
Jag orkar inte ta mig an något och jag orkar inte höra av mig till någon. Telefonen ringer men jag svarar inte. Klarar inte av att prata. Orkar inte säga att jag mår okej när jag egentligen mår åt helvete. De skulle kanske behöva höra det men jag orkar inte säga det. 

Kreativiteten är död. Initiativen uteblir. Rutinerna är ett minne blott.
Jag vet att jag måste försöka göra saker som förut fått mig att må bra. Att jag behöver avbrotten i vardagen där jag får göra något annat än att bara våndas över mitt liv och min historia. Jag behöver pausen men orkar inte ta den. Blir helt passiv istället. Sittandes i en hög på golvet, oförmögen att ta mig därifrån, med tårarna rinnandes längs med kinderna. Ibland vet jag inte ens hur länge jag sitter så. 
Att i det, att i det här, då försöka göra annat blir nästintill omöjligt. Kan inte begäras av mig att jag ska prestera i livet också, trots att jag vet ett det är för mitt eget bästa. 

Försöker säga till mig själv att det är okej. 
Att den här behandlingen är så tuff och tärande att ibland klarar jag inte av att göra mer om dagarna än att andas. Finnas till är jobbigt nog. Leva är kämpigt som det är. 
Det måste få vara okej att jag bara äter, sover och går i terapi. Att det är nog så svårt som det är. Behöver inte de dömande tankarna där också som påminner mig om hur icke produktiv jag har varit eller att ödet ligger i mina händer men jag ligger bara och stirrar upp i taket. Jag vet att förändringen är min. Att det är jag som måste välja det här. Men det som begärs av mig är också helt omänskligt. 
Och ibland orkar jag inte. 
Ganska ofta orkar jag inte.


Tror på ordens tyngd.

Kategori: Behandlingshem, Min historia

(null)

Jag känner mig ensam i min sorg. 
Känner att ingen förstår och att ingen vet. 
De säger att jag är stark och att jag klarar det här men de har ingen aning. De vet inte en bråkdel av vad jag tampas med om dagarna. De kan aldrig föreställa sig vilka känslor som jag drabbas av. Hur det är att genomgå den här behandlingen. Hur det känns att behöva bearbeta tjugo års förnekade minnen. 

Detta var aldrig något jag valde. Ändå är det i det här jag tvingas leva. 
Med vetskapen av vad andra har gjort mot mig. Och vad det gör med mig. 
I det ska jag försöka finna någon ro. Komma till sans. Hitta en inre frid. 

När allt det här är över kommer det ändå inte vara över. Jag kommer behöva leva med det här resten av mitt liv. Jag ska förhålla mig till det här resten av mitt liv. Målet med behandlingen är självklart att det ska bli lättare och att jag kommer att kunna hantera det på ett annat sätt, men ingenting försvinner. 
Smärtan, lidandet, minnena, allt det finns kvar. 
Det präglar mig. 

Ibland låter det på omgivningen som att allt kommer att lösa sig för att jag är så förbannat stark. 
Jag vet att de säger det i all välmening, och jag behöver också höra det, men ibland vill jag bara skrika rätt ut att jag vill inte behöva vara stark! Jag vill inte behöva klara det här för jag vill inte ens gå igenom det! Alla de tragedierna som drabbat mig har satt så djupa spår att de har påverkat hela mig. Vem jag är som person. Hur jag tänker om mig själv. Allt. Det har påverkat allt. Det gör mig varken till stark eller svag att jag sitter med det. Jag har överlevt det. Men det är också ett helvete att behöva överleva. 
Och att fortsätta leva. 


Nu finns jag.

Kategori: Allt det andra

(null)