TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Till er som bär ansvar.

Kategori: Behandlingshem, Självskadebeteende


Fattar ni vad ni har gjort? Herregud! Begriper ni vad som har hänt?
Hon är död. Fattar ni? Hon finns inte mer. Hon levde och sedan gjorde hon inte det längre. Hon tog sitt eget liv. Inte för att hon ville det. Utan för att hon inte såg någon annan utväg. Ingen vill dö. Men ingen vill leva om det inte längre finns något ljus eller hopp kvar. Fy fan för er. Jag förbannar er alla och era egoistiska handlingar. 
Må ni brinna i helvetet för att ni satte er person framför en annan människas värdighet och gjorde den till ett ingenting. Vet ni hur det är att leva och känna sig vara värd lika mycket som ingenting? Det är outhärdligt. Driver en till självmord.
Dit ni drev henne. 

Jag vet inte vilka ni är. Jag har aldrig träffat er. Men jag hatar er. 
Från djupet av mitt hjärta så avskyr jag er. 
För ni har stulet det vackraste som finns. En människas liv. 
Ni har tagit något dyrbart, ömtåligt och skört och krossat det. 
Ställt er ovanför universums lagar och satt dödens sändebud att hämta upp en oskyldig ung kvinna. En som försökte slåss för sitt liv. För sin överlevnad i en värld som vänt henne ryggen. 

Förstår ni vilket ansvar ni har? Vilken makt ni besitter? Hur enkelt det är att förstöra allt för en människa och genom det förstöra för alla andra runt den människan. Hon hade en mamma, en syster, vänner, ett jobb, drömmar, visioner, förhoppningar. 
Allt är borta nu. Allt är förstört. 

Jag vet inte vilka hennes demoner är. Men jag vet vilka mina är. Jag vet vilka som skulle bli hållna ansvariga om jag inte heller orkar kämpa mig igenom det här. Den listan på män som systematiskt skadat mig. Psykiskt och fysiskt. Enstaka tillfällen och upprepade gånger. Med hänsyn till deras egna behov, i avsaknad av empati för ett barn, en ungdom, tonåring, kvinna. 
Hade jag en sista önskan så skulle det vara att de som skadat mig skulle få veta vad de hade gjort. Vad de bidrog till. Hopplösheten. Självmordet. Döden. 
Jag hoppas att hennes demoner får veta. Att de får höra om den människa som levde på jorden och försökte klara sig igenom de prövningar som livet kastade på henne men som till slut inte orkade mer. Vem kan klandra henne? 
Jag vill att de ska få veta att de är en direkt orsak till varför en kyrka kommer var fylld med gråtande människor och att det kommer stå en vit kista i mitten av rummet. 
De ska veta att de är ansvariga för att de gånger som hennes mor vill besöka sin dotter måste hon gå till en kall, grå granitsten och tala med marken. 
Hon kan aldrig mer vidröra sitt barn. 
Aldrig hålla om henne eller styrka bor hennes tårar. 
Aldrig mer. 

Förstår ni vad ni har gjort?
Fattar ni vad ni har gjort?
Om ni gör det.
Hur kan ni leva med er själva? 


Låt det inte får vara sant.

Kategori: Behandlingshem

Idag kom beskedet. 
Det vi fruktat för. Det vi bävat inför. 
Du är hittad. 
Men inte vid liv. 

Hjärtat slutade slå för alla i det rummet. Tystnaden. Chocken. Och sedan sorgen. Det fullständiga förkrossande av det faktum att du inte längre lever. Du finns inte mer. Du kommer inte kliva in på grusgården och lugna oss med att du bara försvann ett tag. Men nu är du tillbaka. För du kommer aldrig tillbaka. Jag hatar att behöva skriva det men du kommer aldrig tillbaka. 
Det går inte att göra ogjort. 

Allt blivande är borta. Det kommer inte en tid för dig där du får bo utanför behandlingshemmet, skaffa jobb, familj, framtid. Dö som gammal. Du mötte ditt öde alldeles för tidigt. Alldeles för tidigt. Och jag kan inte med ord beskriva hur det skär i mig att tänka på det. Allt som låg framför dig. Trots allt det som låg bakom dig.
Nu är det över. Förbi. 
Går inte att göra ogjort. 

Jag ser din Facebook fyllas av hälsningar. Sorgliga, kärleksfulla farväl. De beskriver hur du var som person och att det är ofattbart att förstå att du är borta. Så mycket kärlek fanns runt dig. Så många älskar dig. Men du tyngdes av annat också. Jag vet det. För vi bodde vägg i vägg och jag har hört din sorg. Förstått din smärta. Känt igen mig i dina tårar. Vet precis hur du har mått, för jag har mått likadant. Oavsett vad du har varit med om och oavsett vad jag har varit med om så delade vi ändå på något fruktansvärt. Det man aldrig vill dela med någon. Och jag är så ledsen för det. För vad du har tvingats genomlida och att det till slut tog ditt liv. 

De människorna som skadat dig kommer inte komma undan. Det gör dem aldrig. Det finns rättvisa i världen och de kommer att få uppleva den. Aldrig i närheten så att det kan väga upp för ett människoliv, men de kommer att få veta. Och sedan ska de leva med, resten av sina liv, med att de tog någon annans tid. 
Bestal en person på det dyrbaraste den har. 
Andetagen. Hjärtslagen. Livet. 

Jag hoppas du får vila nu. 
Att ångesten som fängslade dig har släppt dig fri. Att du kan få andas ut. 
Du är en fantastisk människa och jag är glad och tacksam att jag fick äran att lära känna dig. Få vara en liten del av ditt liv. 
Jag är så ledsen för vad du tvingades genomlida. 
Jag sörjer att du inte orkade mer.
Vila i frid.


Agerar rätt i fel riktning.

Kategori: Depression, Självskadebeteende

  (null)


Idag var natten längre än dagen

Ljuset mörkare än mörkret.
Viljan till självförstörelse var starkare.
Ytterligare kanaler fick ta plats på min hud.
Så nära branten att vinddraget rubbar gravitationen.
Tårarna uteblev.
De frös till is bland förnekelse och förträngning.
Trots upprepade försök till att välja en annan väg slutade det ändå med ett möte på förtröstans trappa.
Bedömning. Beskådning.

Livet går ut på att klara sig.
Överleva, inte leva.
Själsdödande.
Finns ingen kvalité i det.
Jag vill leva. Inte bara överleva.
Så bland ljuset från månen och mörkret från natten tog jag beslutet att backa två steg.
Inte med vilje. Ändå har golvet fått smaka på blod igen.

Trots att mina ögon har ett konstant filter av tårar över sig och mina skrik ständigt ekar mellan väggarna, så ifrågasätter jag mina upplevelser.
Andas jag? Finns jag? Lider jag?
Jag ställer frågorna om och om igen, rakt ut i ingenting.
Svaret finns där, men jag vägrar se det.
Istället skadar jag mig själv för att fastställa att jag fortfarande kan skadas.