TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Ovädret slår ut. Slår om.

Kategori: PTSD

Piren ligger öde. Klädd av lampor ända ut till slutet för att försvinna ner i ett myller av hav. Eller ett hav av myller. De tusen plankor som leder fram till och förbi evigheten är gamla. Här har människor tagit steg ut över vattnet. För varje steg har de varit lite närmare horisonten. Det är en populär mötesplats för förlorade själar och funna väsen.

Allt ser normalt ut. Stillsamt till och med. Om det inte vore för den lilla figuren som sitter hopkurad och krampaktigt håller fast i trät som om hon skulle flyga iväg om hon inte gjorde det. Hennes andning är lika hetsig som vågorna. Hennes puls lika vild som vinden.

Det är inte första gången någon söker sig ner till den här vägen över Kattegatt för att gråta. Det är inte sista. Det vilar en naiv föreställning om att salta stänk skulle kunna jämna ut de salta stänk som lämnar ögonen. Plus plus blir minus. De tar varandra. Men i verkligheten så gynnar de bara varandra. Ensamheten bränner sig in i huden och gör att den smärta som skär, känns ännu kraftigare. Den piskar. Misshandlar.

Det dröjer innan hennes skälvande kropp lugnar ner sig. Hon hinner uppleva en hel livstid under de minuterna. Hinner bli fjorton igen och förråd, hinner bli femton och dömd, hinner bli sexton och skändad, hinner bli sjutton, arton, nitton och sedan tjugosju igen. Klädd i misär reser hon sig på skakiga ben. Vänder ryggen till landets gräns och börjar sakta gå mot imorgon.
Det är en lång och plågsam väg men det är den enda som finns.

 

Nästa tåg avgår.

Kategori: Behandlingshem, Depression

Det är svårt att kämpa för min skull ibland. Vissa dagar orkar jag inte att se mig själv i spegeln. Jag vill inte höra min röst. Inte kännas vid min kropp. Inte lyssna på mina tankar eller ta hänsyn till min person. Jag klarar inte av det helt enkelt. Jag blir så förbannat less på mitt liv och min situation att jag bara väljer att stänga ner hela systemet. Går runt som en vålnad. Släpar mina steg bakom mig.

De dagarna är plågsamma. De dagarna är dränerande.
Då längtar jag bort. Blundar hårt och hoppas att morgondagen blir bättre. Att livet kan bli annorlunda. Att jag är närmare en förändring.

Men även om hopplösheten är så påtaglig att det värker i varenda cell.
Så kan jag inte ge upp.

Jag har en hel stab bakom mig. En armé som hoppas.
En familj, vänner, en styrka av behandlare och personal.
De hejar på mig. De är på min sida. De tror på mig.
Nu är det dags att jag också börja göra det.

 

När ljudvallen sprängs.

Kategori: Behandlingshem, PTSD

Natten är stjärnklar och stilla. Tystnaden ligger som en filt över tillvaron. Ingen måne syns till så mörkret hopar sig. Kommer närmre och närmre. Det är välkommet. Särskilt efter vad som precis utspelade sig i rummet i den västra flygeln.
Ingen vill höra oväsen nu. Ingen klarar mer ljud.

Hennes kropp är spänd. Hans är avslappnad. Hon hyperventilerar. Han drar långa andetag. Lätt dramatiskt. Som ett försök att påminna henne om att andas. Bara koncentrera dig på andningen. Försök att sänka tempot. Dra ut på intervallen.
Han tar lätta steg, snabba. Hennes är tunga. Ångest väger.

När hon väl börjat promenera skulle hon kunna gå i en evighet, låta morgon få bli till kväll och till natt och sedan morgon till kväll till natt igen. Bara fortsätta gå. Om det nu hade gått att promenera bort sina problem.
Det går inte. Så de vänder. Får karlavagnen i ryggen och tar fäste på Orions bälte. De tre små punkterna som bildar en rät linje. Något rakt i denna värld som annars är helt överjävligtkrokig.

De går tillbaka in på grusplanen. In i det huset där helvetet utspelar sig.
Där alla problem finns.
Men. Paradoxalt nog.
Där också lösningen finns.