TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Gott nytt och ta hand om det gamla.

Kategori: Vardagen

Nyår på ett behandlingshem. Det är ungefär lika tragiskt som det låter. Det är ingen trerätters supé som serveras här, ingen är uppklädd till tänderna i glittrande blåsor och svassande kjolar. Det är sista dagen på året men för oss skulle det kunna vara vilken annan dag som helst. Jag tror inte ens jag kommer vara vaken till tolvslaget.

I huvudstaden, i en lägenhet där jag borde befinna mig, har det dukats till fest. De inväntar 2016 sista sekunder. Räknar ner. Gläds, både över tiden som passerat men också inför det kommande året. Obekymrade för ett ögonblick.
Jag är sextio mil därifrån och här firas ingenting, även om drömmar fortfarande vävs.

Det är inte så kul att tänka att det dåliga måendet är närvarande vid högtider också. Tanken på julafton och självmord är helt enkelt motbjudande. Om det är någon gång man ska må bra så är det väl då. Men så är det ju inte. Tvärtom i många fall. Högtider är rena giftet för psykisk ohälsa. Det blir extra tydligt när omvärlden är glad att man själv inte är det.

Så jag sänder en tanke till er. Ni som är ensamma en kväll som denna. Eller ni som känner er ensamma trots att ni är omringade av människor. Till er som tyngs av det förflutna eller känner er pressade av framtiden. Ni som hoppas, men som håller hopplösheten i andra handen. Ni som vill finna mening när allt känns meningslöst.
Jag vet att det är tungt. Jag känner det också.
Håll ut ett litet tag till. Ett steg i taget och plötsligt har vi kommit en bit på vägen.

 

Förtjänar förnyelse.

Kategori: Behandlingshem

Det var med rädsla som jag kom tillbaka hit. Med en klump i magen. Jag visste när jag åkte att jag inte var klar, långt ifrån. Ändå fanns det nånstans en förhoppning att kanske skulle allt vara annorlunda. Att jag skulle på något mirakulöst sätt bara bli fri från mina demoner och aldrig behöva återvända till hemmet på Skånes slätter. Men så blev det inte. Såklart. Det hade ju varit helt otroligt om sju månaders behandling och ett hembesök på en vecka kunde vara kuren för tretton års förnekande och lidande.

Så jag är här igen. I mitt rum. Ute i västra flygeln.
Det var jobbigt. Oerhört jobbigt att kliva över tröskeln. Fick sitta på sägen och hyperventilera ett litet tag med en personals hand i min. Släppa ut alla tårarna. Den uppbyggda förväntningen tillsammans med den krossande verkligheten.

Ändå var kvällen helt okej. Och det berodde helt och håller på de andras välkomnande. Den där kramen med ett "du har varit saknad" gjorde underverk för hopplösheten. Värmde upp det där frusna hjärtat. Tinade rädslan.
Jag är tacksam för det. Både för bemötandet men också för att jag faktiskt är inskriven här för det betyder att jag kan bli utskriven härifrån.
När tiden är mogen.

 

Uthärdandets andetag.

Kategori: Behandlingshem

Det står en bil vid ladan. Ljuset är släckt. Motorn är avstängd. Den är knappt sebar i den mörka natten. Skiftar bara till lite lätt när månen behagar att närvara.
I sätet sitter en ung kvinna. Hon är stilla. Har händerna på ratten. Håller krampaktigt fast i utrustning som om hon skulle flyga iväg om hon inte gjorde det. Ingenting hörs, annat än hennes skälvningar som kommer stötvis.

Hon väntar. Tror att om hon bara står tillräckligt länge vid vägkanten så kommer svaren komma till henne. Att hon behöver inte jaga. Men vindarna kan inte berätta vad hon ska göra, stjärnorna kan inte ge henne vägledning. Hon måste försöka lyssna inåt. Anstränga sig för att höra den där rösten som kallar på henne genom allt sus och brus. Det är nästintill omöjligt. Som att stå bredvid ett järnvägsspår när ett tåg skenar förbi och ändå försöka lyssna till fåglars kvitter. Lönlöst. Men förståeligt.

Hon förmår inte att starta bilen och åka de där sista kilometrarna fram till hennes slutdestination. Vill dra ut på det. Försöka undvika det oundvikliga. Vänta in i det sista på att anlända till hemmet med väggar som skriker. Hon har bävat för den här stunden. Att komma tillbaka till den verklighet som egentligen aldrig upphört att existera, bara pausat. Försvunnit för ett ögonblick för att nu, starkare än någonsin, framträda och bilda hopande moln på himlen. Hon är inte klar. Knappt halvvägs.

Motorn startar. Hon styr ut farkosten på den ojämna grusvägen, den välkända asfalten. Hjärtat bultar och andningen är ansträngd. När hon sedan svänger in på uppfarten kommer alla känslorna tillbaka.
Det är så mycket kvar.
Men hon har kommit oerhört långt.