TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Livet på paus.

Kategori: Allt det andra

Tack för att ni bryr er. 

Läget är svårt just nu.
Får ej ha tillgång till dator och mobil. 
Alldeles för destruktiv. 

Återkommer. 
Massa värme till er ♥♥

Jag kan inte stå emot.

Kategori: Självskadebeteende

 

Ögonen. Själens spegel. 
Delar jag obekymrat med mig av. 
Här, se rätt igenom mig. 
Så skör och bräcklig med en fasad av pansar. 
Försöker räta på ryggen men händerna är fastgjutna i golvet. 
Jag kommer inte loss.
Jag kan aldrig komma loss. 

Här är innan stormen.
Här är efter stormen. 
Det naknaste jag har. Bortkastat.
Öppet för beskådning. 
Kom och se trasiga bitar förnedra sig. 

Fjärilsvingarna är brutna. 
Stoftet som kunde trotsa gravitationen är bortblåst. 
Tårarna är räknade. Nu tillhör de någon annan.
Jag skulle hitta mig själv, inte tappa bort mig ytterligare. 
Vem är jag nu?
När allt är offentligt och exploaterat.
Går det ändå att bli hel undrar jag och förstör mig ännu mer. 


Se inåt.

Kategori: Min historia

 


Det väntas ett farväl. Och jag försvann. 
Plötsligt är jag bara borta. Plötsligt är jag kvar där jag varit hela tiden. 
Det går inte att se skillnad på början och slutet. Det är båda lika polariserade att himmel och helvete flyter samman till en grå massa. Det finns svar där i. Absolut. Det är bara det att ingen har lust att dyka ner i det där för du vet inte om du tar dig upp igen. Och om du tar dig upp - vilken människa är du då? 
Risken finns att du är helt förändrad och det vore ju okej så länge du var garanterad att den nya människan är önskvärd och inte tvärtom. Så istället för djupdykning sitter jag med fötterna i vattenbrynet och känner efter. Letar efter en känsla som ska fungera som ett avgörande. 
Det är fint att jag fortfarande tänker att svaret finns utanför mig. 
Det är naivt att jag fortfarande tror att svaret finns utanför mig. 
Men eftersom jag är så rädd för att öppna upp och se vad som finns nere på botten så blir det att jag fortsätter att stirra på vattenytan, precis där ljuset bryter och klyver alla tankar jag har. 
Kanske sitter jag där för alltid. Eller så tar jag mig ner i det hav som en gång försökt dränka mig men som jag nu kan bottna i. Det ligger glasskärvor som jag kliver på. De får rista in små historier som ska hjälpa mig att knyta an till mina demoner. Långsamt, en i taget. När jag sedan tittar ner så är inte havet skräckinjagande utan de små glasbitarna reflekterar solen som glittrar i mitt ansikte. 
Det är paradoxalt. 
Och det är vackert.