TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Vi är en produkt av vårt samhälle.

Kategori: PTSD


Fram till övergångsstället men inte längre. Där blev jag sedan ståendes och stirrade ut i skogen där jag igår traskade så lätt. Enda skillnaden var att jag var själv nu. Det är ingen stor skog, inte en lång promenad och du hör bilvägen nästan hela tiden, ändå kändes det som en omöjlighet att gå in där. Det fanns för många risker och min hjärna gick i högvarv vad som skulle kunna hända mig om jag gick ut i den skogen själv. Jag tittade mig snabbt över axeln, övertygad om att någon kom bakom mig men där fanns bara en tom äng. Tvekandet pågick i några minuter. Tills jag till slut bestämde mig för att om jag går ut i den där skogen så kommer jag att bli överfallen och då kommer det att vara mitt fel. Så jag låter bli. Vände om och gick tillbaka till mitt fönster. 


Och det här hade väl varit okej, - man ska vara rädd om sig själv. Inte utsätta sig för onödiga risker. Men när det beskyddandes övergår i ett paranoid-kaos så är det läge att backa och se med klarhet på situationen;
Vad någon annan gör mot mig - är aldrig mitt fel. 
Jag kan gå klädd hur jag vill. Vara hur full jag vill. Vara hur villig som helst för att sedan ändra mig. 
Det är aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig, aldrig mitt fel. 

Synd bara att jag inte tror på de orden. 

/C. 


Hon målar min tavla.

Kategori: Allt det andra



Det behövdes inte mer än några ord så hade hon lugnat ett hjärta i rusning. Plockat ner mig på jorden och bäddat in mig i en sanning om att livet inte alltid kommer att gå i moll. Det har hon bestämt. Hennes tonläge talade om att det inte var förhandlingsbart. Hon tinar långsamt mina frusna nervbanor som hittills bara sett svart. Hon bygger broar och bränner skogar. Allt för att den kommande natten inte ska vinna över mig. Hennes agerande berättar inte bara om vad hon gör för en människa i nöd utan också om hur hennes själ är pyntad. Jag har alltid älskat julen. Och jag ser julen i hela henne. 

En stillsamhet som inte visat sig förrän nu inger hopp. Hon blir mitt hopp. En tro om att räddning är på väg och att en vändningen är nära nu. Som den där fyren vi seglade förbi en augustinatt när alla andra sov. Som bländade mina ögon men gjorde hennes klara. Och när stjärnfallet skingrade molnen höll hon andan och önskade att ingenting skulle förändras, samtidigt som inget skulle förbli desamma. 

Det är tungt att bära en annan människas smärta. Trots det har hon sprungit före ut på bryggan och kastat sig i ett hav utan att tveka. När allt annat tystades ner klingade hennes stämma starkare än någonsin. Hon tvekade aldrig att demonerna till slut skulle lämna mig ifred, även om jag behövde leva med dem ett tag till. Och när deras skrik ekade ännu högre lade sig hennes sång som ett lock över elden. För det finns inga tvivel hos henne, bara förhoppningar om en kommande förändring. Det är något fantastiskt över hennes sätt att måla mellan sorg och glädje. Hur de små nyansskillnader, i tavlan som är min, blir de allra viktigaste. De som får avgöra. Ingenting ska suddas ut, färgerna ska bara hinna torka i sin egen takt och sedan smälta samman till ett motiv. Jag kommer att behöva backa för att ta in hela mig. Hela min historia. Men om jag skulle drunkna i det hav av intryck som sköljer över mig, blir hon min klippa. Den som står stadigt, som aldrig kommer att försvinna. 
Som blir min räddning. 

En dag ska jag tacka henne för det. 

/C.

Rör inte regnet.

Kategori: Slutenvården



Vem beställde sol?
Ge fan i det.