TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Där vi får lida.

Kategori: PTSD, Vardagen

(null)

Helvete. Helvete. Helvete. 
Hur kan det vara såhär? Hur kan livet vara så utomjordiskt för jävligt. 
Hela dagen har varit en enda lång ångestattack. Jag har gråtit mer än jag inte gråtit. 
Har suttit och skakat och hackat tänder och trott att jag ska dö i timmar. 
Och de stunder jag inte trott att jag ska dö har jag ändå velat dö. 

Allt är skört nu. Som på ruinens brant. 
Min vardag i ömtålig kristall. 
Jag är rädd hela tiden. Som i ständig krigsberedskap. Minsta ljud och jag är i fullständigt upplösningstillstånd. Katastrofen är närvarande. 
Det är ett krig som utkämpas. 
Bara det att kriget är inuti mig och det förs mot mig själv. 
Jag kan aldrig segra. 

Ibland blir jag rädd för att mitt hjärta kommer stanna. Det slår så hårt. 
Varje hjärtslag känns i hela kroppen. Det går att se det utanpå mina kläder. 
Jag tänker att det inte kan vara bra för en muskel att vara så överansträngd. 
Aldrig få vila. 
Att det som pumpas runt bara är massa adrenalin, massa kortisol som gör att hela kroppen stressas upp.  
Jag är rädd att även om jag vill fortsätta så kanske kroppen ger upp. 
Hur mycket mer klarar jag av? 

De säger åt mig att hålla ut. De säger att de ser att jag kämpar och att jag ska fortsätta med det. Att inga genvägar finns utan det är att trampa på den här förbannade stigen tills den leder mig härifrån. De säger att det kan bli bättre. 
Att det inte alltid behöver vara såhär, jag måste bara fortsätta. 
Inte sluta. Inte ge upp. 
Fortsätta. 

Så jag fortsätter. 
Jag pushar mig själv. 
Jag pushar mig själv till helvetet och tillbaka. 



Samma mening. Spritt regn.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Du kom in i mitt liv och satte eld på det. 
Det lidande som du har skapat kommer jag aldrig kunna att omsätta i ord. 
Att säga att jag hatar dig är inte i närheten av verkligheten. Det är inte ens i samma universum. 
För det handlade inte bara om där och då. 
Det är mer vad det gör med mig här och nu. 
Ditt skadande slutade inte bara för att du slutade. Det har levt vidare sedan dess och det lever inom mig. Jag har upprätthållit den tortyr du utsatte mig för. 
Har fortsatt att plåga mig. Sarga mig. Åsamka mig smärta. 

Jag vill dö. När jag tänker på vad du har gjort mot mig så vill jag dö. 
Du har brännmärkt mig för all framtid. Hur mycket jag än försöker så kommer jag aldrig att bli fri. Du kommer alltid att ha rört vid den här kroppen. 
Den har en gång varit i ditt våld. 
Du är ett monster. En demon. 
Du är inte mänsklig. 
Inte en human människa behandlar någon så. Du bär något fel i dig. En defekt. 
Något som aldrig kan tas bort. 
Lika mycket som du brännmärkt mig så har du också brännmärkt dig själv. Din handling går inte att göra ogjord och den kommer alltid att berätta om vad du är för person. Vad du är kapabel till. 
Du är djävulen personifierad. 
Jag hoppas du får allt du förtjänar. 


Du kom in i mitt liv och försökte släcka branden. 
För första gången fick jag känna på hur äkta kärlek kändes. Jag fick lära mig om lugnet som infinner sig när man litar på någon med hela sitt väsen. 
Hur det var att veta att i din närhet skulle jag aldrig uppleva smärta. 
Du skulle aldrig skada mig, aldrig såra mig. 
Jag kunde se in i dina ögon och se hur mycket du älskade mig. 
Vi talade med varandra på ett annat plan. Våra kroppar sammanflätades till en och jag har aldrig varit så till freds med livet som när jag befann mig i dina armar. 

Du ömmade så för min själ och gjorde allt i din makt för att jag skulle vara lycklig. 
Du var motsatsen till allt det jag kände till. Den trygghet som du skapade trodde jag inte fanns. 
Jag ansåg mig inte vara värd dig, inte vara värd att få uppleva förälskelsen.  
Men du motbevisade mig gång på gång. Innerlig i dina försök att övertyga mig om vad jag betydde. 
Det bestående, orubbliga, självklara betydelsen som jag innebar bara genom att finnas till. 
Det du gav mig kan jag aldrig helt beskriva. 
Det är något som har klätt min hud och som fyllt mitt hjärta. 
Du är lycka personifierad.
Jag hoppas du får allt du förtjänar. 


Jag ska ändå försöka.

Kategori: Behandlingshem, PTSD

(null)

Vet ni ens vad det är ni begär av mig? 
När ni säger att jag ska stå ut. Att jag ska orka. Att jag ska fortsätta. Att jag ska våga. 
Vet ni vad det är ni kräver av mig? 
Den dödsångesten som färdas genom mina blodådror till mitt hjärta och tillbaka ut i kroppen. Det fängelse det innebär att stänga in mig med sanningen. 
Jag drunknar i smärtan. Kvävs av plågorna. 
Och ni ber mig hålla ut. 

Jag vet. Jag vet att enda vägen ur det här är igenom det. Tro inte att jag är smärtsamt medveten om det. Det är det enda jag tänker på. Det som hela tiden fyller mitt huvud. 
Jag måste ta mig igenom det här för att komma ur det. 
Det är en så skoningslös lösning på det här problemet. En börda som fäller mig. 
Som får mig att tvivla, vela, vekna, vobbla. 
Det finns en anledning till varför jag fortsätter söka alternativa vägar. Varför jag alltid har sökt efter dem och varför jag antagligen inte kommer att kunna sluta leta efter en mer human väg. 

Forskningen är tydlig. Exponering är svaret. Det har de bästa och mest långvariga resultaten. Att upprepa sitt trauma om och om igen tills det inte längre paralyserar en är nyckeln. 
Men det är en för jävlig teknik. 
Obamhärtig. Tärande. Utplånande. 
Och det som kan ge mig mitt liv tillbaka. 
Varför skulle något någonsin vara enkelt? 

Så jag blir frustrerad. På gränsen till vansinnig, ibland, när det begärs att jag ska stå ut. Jag vet att det är det jag måste. Men vet ni vad det faktiskt är som krävs för att jag ska klara av det här? Att jag måste leva med vad andra har gjort mot mig. Och det är inte något som kan finnas i periferin, lite otydligt och suddigt. Nej. Det måste fram i ljuset. Dissikeras och styckas. Analyseras och granskas. 
För att det någonsin ska få bli ett minne måste det få ha hänt. Och jag vill inte det. 
Inget i mitt väsen vill det. Ingen på den här planeten vill att någon annan ska ha skadat en. 
Ändå händer det. Ändå hände det mig. 

Säg till mig att jag ska våga, men vet vad jag måste våga. 
Säg till mig att jag ska stå ut, men var medvetna om vad det är jag måste stå ut med. 
Säg till mig att jag ska leva, men kom ihåg vad det är jag måste leva med.