TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

När det fortsätter rasa.

Kategori: Min historia, PTSD, Självskadebeteende

 


Jag ser rader upp och rader ner fyllas av värderande tankar. Subjektivt elaka tankar. Jag undrar; Är det såhär jag lever? Är det i det här som jag ständigt går runt i? Ett konstant analyserande av varje handling, varje rörelse. Aldrig till min fördel. Alltid med obefogad kritig. Helt orimliga krav.
Inget jag gör är rätt
Inget jag säger är rätt.
Inget jag tänker är rätt.
Inget jag är är rätt.
Fan. Ingenting är rätt.

Hur blev det så? Hur blev detta min övertygande åsikt? Min övergripande agenda. När började min vardags se ut såhär? Alltid jagad av det onda ögat. Som aldrig ser till omständigheter eller kontext utan bara bedömer rätt av – Dåligt – Dåligt sagt. Dåligt gjort. Dåligt. Dåligt. Dåligt.
Jag slår på mig själv hela tiden. Dygnet runt. 24/7. Lever med en inre röst som hela tiden tiden talar om för mig hur fel allt är. Helt obarmhärtigt bara bestämmer att jag är värdelös och borde straffas. Både psykiskt och fysiskt.
Räcker det inte med att jag bor på behandlingshem och hatar livet?

Nej, det räcker inte. Du ska fan få veta, varje sekund, hur du agerar fel. Och du ska också vilja söka dig till människor som bekräftar din självbild – att du bara duger till en sak och borde straffas. Och när den möjligheten tas ifrån dig hittar du andra sätt. Rakblad, glasbitar, knivar, inte äta på en hel dag, isolering, springa tills du kräks. Det kommer aldrig sluta. Kommer driva dig till vansinne. Kommer rubba din självbild och självkänsla så mycket att du en dag inte ser någon annan utväg än att göra slut på det.
Det ultimata straffet.
Döden.

Och då har de vunnit. Då har de äckliga asen som var med och skapade det här hatet, vunnit. Då har de tagit ifrån dig allt. Värmen, hoppet, drömmarna, tryggheten, förtroendet, livslusten. Det tog något så vackert som Liv och gjorde om det till något fult och skamfyllt. Tog bort den inneboende instinkten att överleva till varje pris och ersatte den med ett överhängande mörker törstande efter blod. De skapade bottenlösa hål i själen. Tappade hjärtat på styrka. Drog rep runt lungorna. Orsakade ett inre krig i hjärnan. De tog något så vackert som Liv och gjort om det till död. Slöt cirkeln långt innan den skulle slutas.

Det är oförlåtligt. Det värsta man kan göra mot en annan människa. Och de gjorde det, utan att tveka, flera gånger, utan tillstymmelse till dåligt samvete trots att det var en verklig persons liv de trasade sönder. De såg på när hon brann när den egentligen är den som startat eldarna som borde brinna.


När jag är min.

Kategori: PTSD

 


stulen sömn en stulen natt.
Ältandet har mig i sitt lås. Fast där.
Blir inte kvar länge, men länge nog för att uppleva allt igen.
Hundradelar eller sekunder. Oviktigt.
Forsätter att famla mig igenom den tiden. Bränner upp sår
sprättar upp läkta ärr.
Sluta älta för fan.
Vissa val kan man inte ta tillbaka. Vissa val får man leva med.
Lär mig att leva med det här. Lär mig.

Så jag forsätter att minnas. Vem kan glömma?
Jag forsätter att lida. Vem kan läka?
Fortsätter att hata. Vem kan förlåta?

Lämna mig ensam inatt. Låt mig få sova med slutna lugna ögon igenom
en hel natt av mörker.
Ny morgon. Ny dag. Ny sol. Nya andetag.
Kroppen måste få läkas. Jag vet det.
Men måste jag behöva ta del av det? Varför kan inte mitt undermevetna
jobba själv? Jag vill inte vara med.
Inte de minnena igen. Ta bort dem.

Stark på två ben.
Svag liggandes. Står fast vid en klippa.
Ältar igen. Det gör mig både irriterad och stolt.
Det får ta tid. Det måste det göra.
Jag vet det. Förstår det.
Glömmer det.

Går sönder.

Kategori: PTSD, Självskadebeteende

 


Jag kan inte tillskriva dem epitet ”förövare” för det gör mig till ett offer. Jag kan inte förlika mig med de rollerna. Vägrar innefatta mig med de regionerna. 
Det är inte jag så då kan det inte vara dem. 
Det är inte dem så då kan det inte vara jag. 
Logiken i sitt essä. Förnekandets bravur. Som att knyta in sig själv i argument som läcker. Inget av dem håller tätt.
Alla är förståeliga. Självklara till och med, men de agerar inte i en riktning som gagnar mig. De jobbar baklänges när jag behöver röra mig framlänges. Håller mig i ett stadigt grepp när jag försöker bryta mig loss.

Det är i titlarna som rädslan ligger. 
Om de är förövare så måste jag vara ett offer.
Det krockar med min världsbild, även om det nog aldrig går att komma närmare sanningen än så. Det gör det inte mindre smärtsamt. Men det kanske ger svaret på varför. Varför jag måste namnge oss; just för den enorma rädslan att göra det.
Det enkla i det svåra. Det möjliga i det omöjliga. Min härdsmälta

Jag är livrädd. Så jag spjärnar emot. Undviker in i det sista att prata klarspråk. Försöker febrilt finna svaren fast ställer fel frågor.
För egentligen är det enkelt. Enkelt på det sättet att det är självklart vilka roller vi har. Vilka vi alltid haft. Trots undanflykter.
De utsättare. Jag utsatt.
De aktiva. Jag passiv.
De. Förövare.
Jag. Offer.