TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

På min bekostnad.

Kategori: PTSD

 

Såhär var det för dig:
10 siffror. Ett kvinnonamn upprepade gånger. Förvirring hos mottagaren. Ditt namn och sedan mitt namn igen. Fast inte det namnet jag har utan det namnet jag inte klarar av. Om och om igen. Skratt. Berättandet av återkopplingen till varför du ringde. Sedan kommenterandet av min kropp. 

Såhär blev det för mig:
Alla mina teorier om att jag är iakttagen blev bekräftade. Konspirationen sköt i höjden.   Jag blev ännu mera paranoid. Ännu mera nojig. Gick direkt och drog ner min namnlapp från dörren. Stängde fönstrena. Drog ner persiennerna. Övervägde att byta nummer. Funderade på att ta bort mig från alla internetsidor som finns. 
Sedan kunde jag inte sova. Pulsen gick inte ner och jag fortsatte att fundera på vem du var och vad du ville. Vad syftet var och varför du någon skulle vilja göra så. Varesig på skämt eller inte.
Nu kan jag inte röra mig utanför mitt hem utan att tänka på att någon ser mig. Att du kanske ser mig. Att du vill mig illa eller att någon annan vill mig illa. Allt är ett hot. Det var det innan också men du förstärkte det. 
Tack för det. Tack så jävla mycket. 

Kvar i olyckans näste.

Kategori: Min historia, PTSD

 

In i det sista. 
Jag håller emot in i det sista. Vill så gärna slippa. Vill fly från allt det som väller upp inom mig. Den vulkan som håller på och få ett utbrott. Alla larm ljuder. Alla cylindrar är påslagna. Det blir en fråga om liv eller död. 
Jag kan inte leva om jag tar in det här. 
Jag kommer att dö om jag tar in det här. 
Livrädd för att jag kommer gå sönder. 
Jag klarar inte av att ta in allt det här utan att gå sönder.

Bra, säger han. Gå sönder. Först då kan du få läka på riktigt. Gå sönder med allt du äger och allt du har. Bli till spillror. Jag kommer hjälpa dig att sätta ihop dem sedan. 
Sedan säger han åt mig att andas. Att just nu är det enda jag ska koncentrera mig på, min andning. Se till att lungorna fylls. Att blodet syrsätts. 

Han håller mina händer så varligt i hans stora, fräkniga. Ber mig att se honom i ögonen för det han ska säga nu är viktigt. Något jag ska komma ihåg när jag tvivlar. Något jag ska påminna mig om när jag drar åt motsatt håll. Han tar ett andetag. 
Kramar min hand lite extra. 
Säger sedan;
När du erkänner att smärtan finns,
Först då kan den försvinna. 

Förstår inget samtidigt.

Kategori: PTSD

 

Jag är rädd för att gå på ICA.
Så ser min verklighet ut just nu. Jag är rädd för att besöka en mataffär. Köpa mjölk eller bröd innebär så mycket mer för mig än att bara inhandla det man ska och sedan lämna butiken bakom sig. För mig är det en procedur. För måste jag stålsätta mig. Låta hela min kropp gå in i krigsberedskap, redo för att möta ondskan och undvika döden. Beredd på att skotten kan komma från alla håll från, alla människor, så lita inte på någon. Vänd aldrig ryggen till. Det kan vara det sista du gör.

Det som sker inuti stämmer inte överens med det som händer utanför. För inombords utkämpas ett krig där jag försöker överleva till varje pris. Utanför är det en lugn måndag där endast några enstaka människor befinner sig på samma plats, upptaga med att leta efter kaffet, riset, brödet, något att äta ikväll, något att ha till lunch imorgon. De märker inte av mig. De är inte ute efter mig. De bryr sig inte ens om mig. De vill bara ta sig igenom labyrinterna av hyllor för att kunna betala och sedan ta sig hem. Simpelt. Så långt ifrån verkligheten som jag lever i. Sådana skilda världar. En del av mig avundas dem. Att de slipper rädslan. Skräcken som griper tag i halspulsådern ögonblicket dörrarna går upp. Där varje steg är noga avvägt. Hela golvet ett påhittat minfält. Alla människor är uppdiktade torpeder. Alla handlingar eventuella missiler.

Det är inte konstigt att hela jag är slut efter att ha tillbringat tio minuter på varukedjan. Det är inte konstigt att jag aldrig vill gå tillbaka dit igen. Att jag vill barrikadera mig i garderoben och aldrig komma ut igen. Inget av det är ologiskt. Det enda som egentligen är lite skevt är – För att slipa vara rädd för det man är rädd för, måste man utsätta sig för det man är rädd för tills det att man slutar vara rädd.
Orättvist?
Som in i helvete.