TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Se på mig nu.

Kategori: Min historia, PTSD



Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det.
Det hände och jag kan leva med det. 
Det hände.
Och jag kan leva med det. 



Jag må jag leva.

Kategori: Behandlingshem, Min historia, PTSD

(null)

2016: Helt avstängd. Känner ingenting. Vet ingenting. Har noll kontakt med mina känslor och flyter mest omkring i ett grått töcken. Vet inte vad jag gett mig in på och har ingen aning om vart det kommer ta mig. Tror fortfarande att det bara handlar om några månader, max ett halvår, sedan är jag härifrån. Helt omedveten om traumatiseringen som står skriven över hela mig. Ifrågasätter mitt väsen, misstror min kropps signaler. 
Äter tårta, blåser ut ljuset, önskar mig därifrån, öppnar paket, ler på beställning, undrar när allt kommer vara över, vandrar omkring som en zombie, 

2017: Fullkomligt i upplösningstillstånd. Kaos. Panik. En härdsmälta utan dess like. Förvirrad. Allt är i gungning. Har börjat tala om saker som legat dolda i tjugo år och kommer snart sluta prata helt. Förbli stum i en vecka för att det mina läppar har yttrat blir för mycket för mig att hantera. 
Äter tårta, blåser ut ljuset, önskar mig därifrån, vill dö, vill skada mig, vill att andra ska skada mig, kan inte le på beställning, gråter konstant. 
Övertygad om att detta blir min sista födelsedag, jag kommer inte överleva ett år till. 

2018: Jag överlevde ett år till. 
Ett år av kamp, hårt arbete och vilja. Ett för jävligt år av tårar, blod, svett, förvirring, marinerad i äckel och självförakt. I närkant med mina värsta minnen. Stirrat skammen i vitögat och dränerat skulden på blod. 
Det har varit ett fruktansvärt år. Hemska trehundrasextiofem dagar. 
Många av dem där jag önskat mig själv min egen död. 
Många dagar som jag velat ge upp, velat fly, försvinna, rymma, förstöra allt, dö en plågsam död.
Men jag fortsatte. 
Jag överlevde ett år till. 
Grattis till mig. 


Där himmel möter hav.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Till denna dag, seglar hon än. 
Trots tragedin i Stilla Havet sätter hon ändå segel mot horisonten och ger sig ut på öppet hav. 
Det är modigt. Beundransvärt. 
Mycket talar för att hon, efter att ha fått komma på fast mark igen, aldrig mer skulle vilja lämna det. Aldrig mer komma i närheten av vatten. Men så blev det inte. Hon trotsade sina rädslor, hon gick emot den inre stormen och gav sig iväg på nya äventyr trots att det senaste stal hennes fästman. 

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till mitt liv. Se till hennes storhet och jämföra den med min. Försöka överföra det hon gör, det hon vågar till att jag också ska göra det. Att också jag ska gå emot det som skrämmer mig. Mina betingade faror som egentligen är helt ofarliga men som jag ändå undviker. För säkerhetsskull. Jag vill inte besöka nöjesparker, vill inte höra vissa namn, vill inte lyssna på en speciell dialekt, inte närma mig något som liknar delen den sporten. Det finns mycket i mina farhågor som begränsar mig. Platser jag inte vill besöka, ställen jag inte vill befinna mig på. 
På ett sätt kontrollerar dem mig. Fortfarande. Efter så många år. 

Hon älskade havet både innan och efter. Trots att det kostade henne sin kärlek. 
Hon förlorade mycket till det stora blå. Men inte livet. 
Inte heller viljan att korsa Atlanten trots sin sårbarhet som människa mot en oberäknelig ocean. 
Jag tar det till mig. Ska försöka påminna mig själv om det. 
Hon seglar än. Till denna dag så seglar hon än. 
Jag tänker göra detsamma.