TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Störtregn från tårkanaler.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Mina ögon är rödsprängda. Huden stram. Lätt saltklädd. Ansiktet är svullet. Mina ögonlock skymmer blicken. Det brinner i varje blinkning. Stämbanden är slitna. Rösten hes. 
Jag har förlorat cirka två miljoner liter vätska i alla tårar som runnit ner för mina kinder.  Tänk att det aldrig slutar forsa. Den brunnen sinar inte. Huvudet är tungt och dunkar hårt. Det värker vid tinningarna och mina käkar sänder små ilningar av spändhet till nacken. Ett stycke paket lidande. 
Så fort jag tonar in i känslolivet så börjar ögonen täckas av ett blött filter. Idag ligger all sorg som ett täcke över mig. Det är så påtagligt att andra kan se det. Andra kan känna det. Höra det. 
Jag har legat ner nästan hela dagen. Det har inte funnits ork till något annat. Efter samtalet idag var jag helt slut och efter det har jag bara gråtit. För min skull. För deras skull. För er skull. Jag har varit så oerhört uppgiven. Så fruktansvärt nedslagen av den orättvisa som härjar på vår jord. 
Hur vi dör, bokstavligen dör, medan förövare går fria. Hur kan det vara så? 
Människor tar livet av sig för att det är för svårt att leva med smärtan av vad andra orsakat. Vi skär oss, super ner oss, säljer oss, svälter oss, gömmer oss, tar långsamt död på oss, tar snabbt död på oss för att slippa det överjävliga som andra har utsatt oss för. 
Jag har velat dö. Så många gånger har jag sett döden som den absolut bästa utvägen för att slippa det helvete det innebär att konfronteras med ren och skär ondska. Jag har hellre sett att min existens upphört än att möta mina minnen. 
Så många gånger har jag velat dö. 
Och ändå lever jag. 
Tacka fan för det. 



Faran att söka i det dolda.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Det är skillnad. 
Även om man inte tror det. Det är en enorm skillnad. 
Att säga det och att förstå det. 

Jag kan rabbla mina diagnoser, jag kan berätta att jag är traumatiserad, jag kan prata om att jag har ett självskadebeteende, jag kan hinta om att övergrepp har förekommit i min barndom. 
Jag kan säga det. 

Men att förstå det. Att tänka på det, ta in det, acceptera det. Det är något helt annat. Det är svårt på en helt annan nivå. Att verkligen begripa vad ens liv bestått av och vad som faktiskt har inträffat. Ja. Jag har inte ord. 
Därför blir jag ibland chockad själv över hur jag kan prata om det, men sedan märker jag skillnaden när orden faktiskt träffar hjärtat. Hur det känns. Vad som händer i mig då. Ibland en nästan chockartad smärta. En plåga som genomborrar huden och tränger sig in i själen. Utifrån och in. Inifrån och ut. 

Det är två olika saker. 
Att säga det. 
Att förstå det. 
Jag vill kunna göra båda sakerna. 



Allt emot allt.

Kategori: PTSD, Slutenvården

(null)

Vad hände, frågar de. Vad var det som hände? 
Ja. Vad var det som hände egentligen. Vet inte vad jag ska svara på det även fast jag vet exakt. 
Jag kunde känna bristningsgränsens passeras. 
Jag kunde se kollapsen komma. 
Jag kunde höra kroppens uppror. 
Och jag ignorerade. 
Och jag hamnade här. 

Vad som hände var att jag pushade mig själv i något som man omöjligt kan pusha sig själv i. Vad som hände var att jag tvingade mig själv att vara redo för något, trots att det aldrig varit upp till mig att bestämma. Vad som hände var att jag gick emot logik, sans och förnuft och rasade. 
Vad som hände är enkelt. Vad som hände är ett resultat av något svårt. 

Nu sitter jag på ruinens kant och dinglar med benen. Tittar ner i den avgrund jag besökt ytterligare en gång och kravlat mig upp ifrån. Det är så mörkt där nere. Jag förstår att jag gör allt jag kan för att inte hamna där. Och ibland innebär det att jag gör exakt alla de sakerna som garanterar mig att hamna där. 
Som att tvinga, pusha, bestämma, kontrollera. 
Som att vägra ta in verkligheten, tillvaron, närvaron, känslorna, upplevelsen. 

Jag bär på en övertygelse om att jag kan rusa mig igenom det här. Att jag kan knipa igen ögonen med all min kraft och bara släpa mig själv igenom det här helvetet. Att jag kan stålsätta mig själv till den grad att inget av det jag passerar kommer kunna röra mig eller beröra mig. 
Jag bär på en övertygelse som är byggda på felaktiga premisser och feldragna slutsatser. 
Allt det som finns där i den eldskulkande avgrunden kommer inte att försvinna bara för att jag passerar det. Inget av det upphör att existera bara för att jag har skymtat det. Det fortsätter vänta på mig. 
För jag måste se det, verkligen se det. Känna det. Ta in det. Uppleva det. 
Jag måste vara där igen. Jag måste tillbaka dit igen.
För de eldar som brinner, som aldrig var menade att brinna, kan bara släckas genom att de får brinna ut. 
Och jag måste vara där. 
Det är bara då det kan hända.