TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Returnera själen.

Kategori: Anmälan, PTSD

(null)

Prövningarna fortsätter komma i en strid ström. Aldrig är det stiltje. När första vågen har dragit förbi tar nästa vid. Jag blir van vid tumultet. Det är en sorglig sak att behöva vänja sig vid. 
Dagarna passerar och jag är vid liv men osäker på om jag lever. Det är svårt att klara sig igenom timmarna så jag måste försöka hela tiden. 
Prova, testa, eftersträva. 
Vilja
Så mycket handlar om vilja och en naiv övertygelse om att det kommer bli annorlunda. Bara jag gör allt det här så kan jag, en dag, få andas ren luft. 
Bara jag gör det här kommer jag, en dag, vilja andas ren luft. 

Jag reflekterar inte lika mycket över min situation. Har börjat förlika mig med det här. Jag är här, jag mår såhär, livet har varit såhär, livet är såhär. 
Det finns ett lugn i det. Om än ett smärtsamt sådant. 

Veckorna är fyllda av exponering. Alltid exponering, ständigt denna exponering. Skillnaden är att jag väljer det själv. Häromdagen satt jag på samtal och valde att berätta om det ögonblicket då jag förstår att jag inte hade dött. Om den fruktansvärda tyngden som fyllde mig när jag insåg att jag hade överlevt och nu skulle jag behöva kämpa resten av mitt liv med att leva med det här. Leva med vetskapen att det fanns en stund i mitt liv då jag varit övertygad om att tiden var inne och när slutet inte kom var besvikelse det enda jag kände. Ingen lättnad, ingen glädje. Jag var förkrossad över att lungorna återigen kunde dra in luft. 
Uppgiven över att hjärtslagen började kännas i bröstet igen. 
Och mitt i allt det, hans skratt. Han porlande skratt. 
Som i ett annat universum fast ändå i samma rum. 
Samma händelse men kontinenter mellan upplevelserna. 

Snart ska jag till en polisstation och berätta om det. 
Berätta om den stunden. Säga till en polisförhörsledare;
Nej. Jag dog inte. Men jag önskade att jag vore död. 




Omgångar av köld.

Kategori: PTSD, Vardagen

(null)

Stress läcker ut i kroppen. Avslöjas i ett pickande finger eller en vickande fot. Syns i de stirriga ögonen. Gångstilen förändras. Tempot ökar markant. Alltid med riktning, aldrig med ett mål. Lätta fötter, tunga steg. Den inre tickande bomben som väntar på att detonera. Som gör att alla rörelser ter sig ryckiga och sprattliga. Osynkroniserat med resten av omvärlden.

Musklerna är spända trots att det inte finns något hot. Benen är beredda trots att de inte ska användas. Alla celler står som i givakt och bara väntar på signalen att slåss för sin överlevnad. Även i de lugnaste vatten. Även i den mest stillsamma miljön. 
Det är kompenserandet. För de gångerna som kroppen inte skyddat sig och fått utstå livshotande skador. Det ska aldrig få hända igen. 

Minsta ljud kan omkullkasta vardagen. Minsta beröring kan sabba de kommande veckorna. Allt är så skört att kristall blir betong i jämförelse. 
Grundstressnivån ligger alltid lite för högt. Gör att allt kan gå åt helvete för minsta lilla. Det ska inte mycket till. Ibland krävs det inte ens någonting. Kroppen är ändå i uppror. Sinnet är ändå i kaos. 

Det är till och med otryggt bakom en låst dörr i en anonym stad tillsammans med de allra närmaste. Det är i princip omöjligt att befinna sig bland folk utan att känna dödsångesten flåsa i nacken. Varje gång ett steg tas mot ett liv i samklang med resten av världen gör kroppen uppror. Slår på larmsignaler som är så högljudda att förbipasserade hoppar till. De ekar. Hårda, aggressiva uppmaningar om att nu är slutet nära. Och eftersom det var självvalt så måste jag vilja ta död på mig. 

Livet blir odrägligt. För allt handlar om att överleva. Själva upplevandet av själva livet är sekundärt. Fullkomligt nedprioriterat. Vem kan njuta av en solnedgång när undergången kan vara runt hörnet? Vem kan slappna av när nästa övergrepp kan hända när som helst? Vem kan ignorera varningssignalerna när de, hittills, har varit hjälpen att överleva? 

Rädslan tynger. Rädslan tröttar ut. Det finns inte plats för något annat och livet blir smalt. Värdelöst. Innehållningslöst. Då väcks tankarna på evig vila istället. Som den ultimata flykten. Dit och aldrig tillbaka. 
Men någonstans flämtar en livslåga. Sprakar försiktigt i natten, som orolig för att dra till sig för mycket uppmärksamhet. Den vill mer. Den hoppas på mer. Ändå övertygad om att livet kan vara mer än såhär. Det finns en annan sida. 
Hur vi ska ta oss dit är oklart. 
Att vi ska ta oss dit, råder det inga tvivel om. 



Räddningen vid branten.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Jag skickar meddelande till dem i panik. Kräver bekräftelsen. Törstar efter trösten. 
Sänder ut nödsignalen. Behöver assistans nu. Nu. Nu. Krissituationen är ett faktum. 
Jag sjunker. Försvinner ner i värdelöshetens grav. 
Så jag ropar ut till de som hör att jag behöver hjälp.
Jag håller på och dö, jag håller på och ta död på mig själv - Hjälp. Snälla hjälp. 

De kommer till min undsättning. Bekräftar min person. Dementerar de övertygelserna som håller mig fast i ett järngrepp. De klär mitt hjärta med värmande ord om styrka, kraft, överlevnad. De trycker på vad som gör en människa verklig och att allt det jag bär på är förjävligt, men det är inte jag. Jag är så mycket mer och så mycket större än allt det som har försökt ta död på mig. 

För jag känner mig värdelös.
De minnena som avbryter varandra på min hornhinna innehåller alla sekvenser där jag är ett objekt. Ett ting. Ett ingenting. 
Där jag blir behandlad som luft, som skräp, som smuts.
Och det värker lika mycket nu som det gjorde då.
Vetskapen om att det har funnits tillfällen där jag inte varit viktig.
Mina behov, min person, jag, har varit osynlig för deras egoistiska syftens skull.
Det spelade ingen roll vad jag kände, upplevde eller om jag ens överlevde. 
Det är mer smärta än jag klarar av. Det gör för ont. 

Lösningen kommer. Den är alltid likadan. 
Har det hänt - Vill jag inte leva. 
Är det sant - Vill jag inte leva. 
Är det jag - Vill jag inte leva. 

Ändå vill jag leva, jag vill så gärna leva. Jag måste leva. 
Så istället för att agera på allt det som säger åt mig att upphöra att existera så sträcker jag ut handen. Och får den uppfångad. Inlindad i kärlek och hopp. 
Så jag håller mig kvar med deras ord ekande i mitt huvud;
Även de gångerna du är svagare än du vet,
Så är du starkare än du tror.