TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Svart imorgon.

Kategori: PTSD

(null)

Jag är en dålig kartritare för jag är selektiv. 
Väljer att utesluta vissa delar. Inte ta med vissa områden. 
Jag hindrar kartan från att bli intakt. Fyller den med luckor. 
Viket gör att människor kommer komma till ett vägskäl och inte veta vilket håll de ska ta. 
Vilket gör att jag kommer komma till ett vägskäl och inte veta vilket håll jag ska ta. 
För kartan är min. 
Det är mina delar och mina områden. 
Det är mitt liv som präntas ner på papper. Men jag hoppar över vissa bitar. 
De som gör för ont. 
De som är för svåra att ta in. 

Jag kan tillåta minnet om hur jag börjar skolan att finnas kvar i mitt liv men jag kan inte tillåta att jag bara var ett barn första gången jag fick känna på hur själsliga svek känns. 
Jag kan acceptera att min moror dog när jag var 6 år men jag kan inte acceptera vad min lärare gjorde mot mig när jag var 16 år.
Det gör att kartan aldrig kan bli hel.
Det gör att mitt liv aldrig kan bli helt. 
Det gör också att det blir svårare att navigera sig in i framtiden 
Vi lär oss av våra misstag och vi lär oss av saker som skadat oss. Men om det ena inte får finnas med kommer kartan innehålla grund, ruiner och stup som inte kommer upptäckas förrän vi står mitt i det. Då kommer vi ställa os frågan "Varför i helvete var inte det här utmärkt!?" 
och vi kommer ha svaret i vår hand. 
Vi gjorde en karta med luckor.
Jag gjorde ett liv med luckor. 
Nu måste de fyllas i. Historien ska bli komplett, även med allt det svarta.
Kartan ska bli hel.
Livet ska bli helt. 


Gör min skillnad verklig.

Kategori: Behandlingshem, PTSD

(null)

Han hade lika gärna kunnat slå mig hårt i ansiktet. 
Faktum är att det nog till och med hade varit lindrigare än den meningen som alldeles nyss stannat jordens rotation. 
Den kom helt oväntat också
När garden låg nere och jag inte hade en chans att värja mig mot de orden som träffade mig rakt i bröstet som ett pistolskott. 
När de väl är sagda går de inte att ta tillbaka. De hålls som en sanningen och gör att alla försök till förnekelse blir lönlösa. Slaget mot väderkvarnen. Vinner aldrig den striden men envisas likt förbannat att fortsatta försöka, trots att mina inre organ långsamt börjar stänga ner. 
Min kropp förblöder av sanningen. 
Eller så förblöder den för avsaknaden av den.
I närvaro av lögnen.
I samverkan med undvikandet. 

Jag vill inte ha det bokstavligen.
Vill inte veta exakta termer eller benämningar. Vill ha allt inlindat och dolt bakom broderade meningar och utsmyckade förklaringar. Vill kunna vila i en trygghet att här kommer jag slippa konfronteras med det som skrämmer mig allra mest. I någon slags naiv förhoppning att det går att bearbeta utan att samarbeta. 
Komma till ro utan närvaro. 

Tänk om det är annorlunda med mig?
Att jag faktiskt kan vinna slaget mot vindarna. Hoppet tänds.
Klamrar mig fast vid ett nytt försök att undvika.
Jordens rotation står fortfarande still. 
Det kan vara annorlunda med mig. Fast aldrig fullständigt. 
Jag kan kämpa in i döden men jag kommer ändå dö. 
Det som är sant är sant, oavsett hur lite jag vill det. 


Vårt som är mitt.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

En dag ska jag berätta. 
En dag ska vi sätta oss ner tillsammans och så ska du få veta allt. 
Jag ska förklara. 
Inte mest för att du behöver höra det utan för att jag behöver säga det.

Jag ska berätta om den barndom som är min. Vad som hände och vad det gjorde med mig. Hur det rubbade hela min självbild ända in i märgen. Att inget någonsin skulle bli sig likt efter att den första tornadon dragit förbi. Men att jag inte förstod det då. Eller snarare vägrade förstå det. 
Jag gjorde det jag trodde jag behövde göra för att överleva. 

Jag ska berätta varför jag skar i mitt eget skinn. Varför blodet lugnade mitt kaos. 
Jag ska berätta varför jag ville dö. Att det kändes som enda utvägen. 
Jag ska berätta om hur det var för mig att flytta till behandlingshem. Hur det kändes att behöva lämna sitt hem för att bo nån annanstans och påbörja en behandling som mest känt som den vill ta död på mig än rädda mig. 
Jag ska berätta om mina mardrömmar, mina panikattacker och mina suicidtankar. Mitt självhat och mitt självförakt. De dömande, tärande tankarna som drivit mig till att skada mig själv ännu mer. Skulden. Skammen. Varför jag stängt av alla känslor. Hur jag inte kunnat hantera det inferno som virvlat inuti mig. Den sorg och smärta som byggt bo i mig och svärtat ner allt i min omgivning. 
Vilket helvete det har varit.

Jag ska berätta allt. 
Sanningen. 
Svart på vitt. Så jävligt som det varit. 
Du ska få veta.
Jag ska berätta.