TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Den lag våra ord bär.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Vill inte att tiden ska gå. Vill stanna upp. Vill bara bromsa allt. 
Låt det inte bli eftermiddag. 
Snälla, låt det inte bli kväll. 
Nej, låt det inte bli natt. 
Nej snälla, låt det inte bli morgon. 

Men tiden går och för varje minut är jag närmare Hotellet. 
För varje andetag är jag närmare att stå utanför Hotellet och inte kunna andas längre. 

Jag brister ut i gråt. Samlar mig. Sedan brister det igen. Tårarna bara rinner. Jag är så jäkla rädd och ledsen. Jag vill verkligen inte. Vill verkligen, verkligen inte. 
Och det spelar ingen roll hur många gånger jag säger det. 
Ska jag sluta säga det? Borde jag försöka omprogrammera mig själv? Stärka mig med bannande ord om att det är förändringen. Detta är milstolpen jag vill ha. Behöver. 
"Jag vill åka dit" kan jag inte säga för det tror inte en jävel på. 
Men kanske "Jag vill inte men kommer göra det."
"Jag är rädd men vågar ändå."
"Jag är ledsen men modig." 

Oavsett hur jag formulerar mig förändrar det inte faktumet att imorgon är dagen. 
Jag vill inte. Men jag vill. 
Jag vill inte. Men jag kommer. 
Jag vill inte. Men jag ska. 


I beredskap för vinst.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Kroppen vill inte. Den säger ifrån. Stretar emot. Är tydlig med sitt språk. Den har ingen lust överhuvudtaget att bege sig till andra sidan kusten och bearbeta trauman. I helvete heller.
Så den gör det enda den känner till för att försöka stoppa allt. 
Avblåsa det. Skjuta upp det. Slippa det. 
Den stänger ner. 

Rösten har nästan helt försvunnit. Mina stämband är svullna och det raspar varje gång jag försöker prata. Febern är där och håller mig varm. Magen skriker. Lederna värker. Illamåendet knackar på med jämna mellanrum. Huvudet dunkar. Hostar konstant. 

Mitt immunförsvar är ett minne blott. Vet inte när det senast försökte försvara mig från inkräktare. Antagligen konstant men vi vinner sällan den striden. Det är så mycket energi som går åt till bearbetning och hantering av det inre kriget att det andra kommer i andra hand. 

Jag borde lyssna på kroppen. Borde ta in dens åsikter och dens perspektiv. 
Ta hänsyn till vad den försöker signalera. Kroppen har rätt. Den känner rätt. 
Men här är det fel. 
Jag vet att den inte vill. Men vi måste ändå. 
Jag vill inte åka och exponera, men jag måste ändå göra det. 
Trots att hela mitt väsen gör motstånd. 
Den vill inte. Jag vill inte. 
Imorgon åker vi. 




I en verklighet av faror.

Kategori: PTSD

(null)

Det är bara en stad, bara en plats, bara ett hotell, bara ett hus, bara en sport, bara ett namn, bara en dialekt, bara en låt. 
Och det är min värsta mardröm. Och det är roten till allt ont. Och det är där jag trodde att jag skulle dö. Och det är där allt hemska började. Och det är där jag började vandra ner för dödstalen. 
Det är bara ting och områden. 
Samtidigt som de är förknippade med all ondska i hela världen.

Jag vet att det är befängt att bli rädd för ett dött ting men det skrämmer mig lika mycket ändå. Jag förstår att min rädsla inte är befogad när jag undviker en hel stad men jag fortsätter göra det ändå. Jag är medveten om att ett namn inte kan skada mig men det känns som att det kan det ändå. Jag är helt på det klara med att en låt inte kan göra mig illa men det känns som att den kan det ändå. 

När omvärlden känns farlig blir detta sättet att skydda sig. 
Jag vidtar åtgärder kring en makt jag aldrig besuttit. 
Inget är rationellt, ändå är allt logiskt. 
Inget är konkret, ändå är allt befogat. 
Jag vet att det är fel, men det känns rätt. 

Bara en rädsla,
Ändå en dödsångest.