TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Allt jag bär på.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Det är lätt att tänka att den här sorgen är något jag ska komma över.

Det kommer jag aldrig göra. Däremot kommer jag kunna leva med den. 

Den kommer inte längre diktera villkoren för mitt liv och minnena kommer sluta ta upp all min vakna tid.


Jag hade en vision om hur jag skulle tänka och känna när jag flyttade härifrån och den stämmer inte alls överens med verkligheten. Långt ifrån. 

För det första var jag övertygad om att behandlingen skulle hjälpa mig att bli av med minnena. 

Som om övergreppen aldrig hade hänt. 

Så fel kan man ha.

Så lite kan man veta om hur trauman fungerar att det känns som en lösning på förnekelse - mer förnekelse. 

För det andra trodde jag att jag skulle vara glad och lycklig när mitt flyttlass återvände till huvudstaden. Så fungerar det inte heller. På ett sätt mår jag mycket bättre idag än jag gjorde för två år sedan men på ett annat sätt mår jag mycket sämre.

Jag har dragit upp så mycket smärta till ytan, så mycket hemska minnen och så mycket jobbiga känslor och de försvinner inte i första taget. 

Det är ett arbete som fortsätter långt efter min tid här i Skåne.


Det finns inget som heter "att vara klar".

Det finns inget "nu är jag färdig".

Däremot finns det strategier att hantera och lära sig leva med smärtan.

Med sorgen.

Med minnena.


Jag åkte hit och trodde jag skulle bli av med allt. 

Istället åker jag härifrån med allt och så mycket mer. 

Och det gör mig inte trasig, det gör mig hel.





Det som ska övervinnas.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Jag närmar mig prinsessans gata. 
Med hjärtat i handen. Bultandes. Slagandes. 
Det är fel. Så fel. 
Här har jag vuxit upp. Fått mitt namn. Lärt mig gå. Spenderat de första tjugo levnadsåren av mitt liv.
Det är min gata. Min trygghet. Mitt barndomshem. 
Men jag är livrädd. 
Skräckslagen. 
Vill inget hellre än att bara vända om trots att hela min familj finns i slutet av vägen. 
Väntandes på mig. De vill ge mig kärlek. Värme. Omtanke. 
Men tillsammans med dem står ångesten. Minnena. Smärtan. 

Han som förstört mitt barndomshem är inte där just nu men hans närvaro är ständigt närvarande. Även när vi inte befinner oss på samma plats. Han är med. Han har smittat denna platsen med massa lidande. Tryckt bort mina lyckliga barndomsminnen och ersatt dem med skam och skuld.
Så jag tvekar. Överväger om det är värt det. Trots att jag inte vill något hellre än att träffa min mamma och pappa, min bror och min syster, så dividerar jag om jag orkar. Vill. Står pall. Står ut. 
Jag vill så gärna kunna befinna mig på den här platsen, där jag fick liv, där jag växte upp. 
Mitt hem som jag flydde ifrån, rymde ifrån, försvann ifrån. 
Nu vill jag ha det tillbaka. 
Nu tänker jag ta det tillbaka.  


In i det sista.

Kategori: Behandlingshem, PTSD

(null)

Idag värker hela ansiktet efter gårdagen. De litervis av tårar som lämnade mina kanaler har också lämnat mina ögon svullna och huden stram. Jag är doppad i salt. Huvudvärken vilar som en gloria över min panna. Illamåendet kommer i vågor. Ibland övergår de till tsunamis. 

Det är det fysiska. 
Sedan har vi det psykiska. 
Tröttheten. Ängsligheten. Ledsamheten. Ensamheten. Uppgivenheten. 

Jag tänker inte ens försöka att beskriva vad som hände igår. Hur det upplevdes. Hur det kändes. Vad det gjorde med mig. Det går ändå inte att komma i närheten av verkligheten. Hur det faktiskt var. 
Jag kan bara säga att jag dog litegrann, trots att jag fick mitt liv tillbaka litegrann. 

Det finns inte på världskartan att jag ger upp nu. Det får inte ske. Inte när jag tagit mig såhär långt och slitet såhär hårt. Det får inte sluta i en tragedi. Inte när jag redan gått igenom all den möda och detta helvete som föreställt mitt liv. Ändå finns tankarna där. 
Hur skönt det skulle vara att få vila. Få slappna av. Bli fri. 
Samtidigt. 
Jag vägrar. Jag tänker fortsätta. Det spelar ingen roll hur många dagar som gårdagen jag behöver uppleva. Jag tänker ändå ta mig igenom det. 
Jag ger inte upp. 
Jag ger aldrig upp.