TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Vem ska orka för mig?

Kategori: PTSD, Vardagen

 

Vi går in på den sjunde dagen och fortfarande inte ett ord. 
Tyst är den som söker. Tyst är den som sökt färdigt. 
Läpparna kan forma men stämbanden kan inte längre ljuda. De vägrar. Det är en kropp som fullständigt gått in i katastrofläge. Högsta prioritet. Totalt krigsberedskap. Ett ljudlöst inferno där varje nederlag är öronbedövande. Där varje förlust ekar över hela världen. 

Munnen har kanske slutat prata, men det talar sitt tydliga språk. Vi måste backa. Påfrestningarna är för stora, för många, för mycket, för ofta. 
När total radioskugga är den enda tryggheten man upplever finns kvar har kämpandet efter frihet dragit åt fel håll. 
Det finns inget fritt i att inte kommunicera. 
Det  finns inget tryggt i att slippa svara på tilltal. 

Istället sluter sig själen likt en mussla och försvinner bort i sitt egna fördärv. Ältar allt det som aldrig sagts. Upprepar allt det som måste sägas. Fångad i sitt egna skal där misären läggs på hög. Kan aldrig komma förbi muren så det enda som blir kvar är cancern i sinnet som sprider sig lika fort som en orkan. Lika brutalt som en tsunami. Lika oberäknelig som elden. Snart finns bara metastaser kvar av det som en gång var en människa av kött och blod med hopp och drömmar. 

Ropen som skulle be om hjälp uteblev. Begäran efter tröst försvann längs vägen. 
Ekvationen är skev och lösningen ännu sämre. 
Allt kommer ikapp. Allt kommer alltid ikapp. Och snart kommer sju dagar av stumhet att knacka på och kräva att få bli hörda. 
Vi närmar oss den sammandrabbningen.
Bryt tystnaden annars kommer den bryta ner dig. 


Skona mig.

Kategori: PTSD, Vardagen


stulen sömn en stulen natt.
Ältandet har mig i sitt lås. Fast där.
Blir inte kvar länge, men länge nog för att uppleva allt igen.
Hundradelar eller sekunder. Oviktigt.
Forsätter att famla mig igenom den tiden. Bränner upp sår
sprättar upp läkta ärr.
Sluta älta för fan.
Vissa val kan man inte ta tillbaka. Vissa val får man leva med.
Lär mig att leva med det här. Lär mig.

Så jag forsätter att minnas. Vem kan glömma?
Jag forsätter att lida. Vem kan läka?
Fortsätter att hata. Vem kan förlåta?

Lämna mig ensam inatt. Låt mig få sova med slutna lugna ögon igenom
en hel natt av mörker.
Ny morgon. Ny dag. Ny sol. Nya andetag.
Kroppen måste få läkas. Jag vet det.
Men måste jag behöva ta del av det? 
Varför kan inte mitt undermevetna jobba själv? 
Jag vill inte vara med.
Inte de minnena igen. Ta bort dem.

Stark på två ben.
Svag liggandes. Står fast vid en klippa.
Ältar igen. Det gör mig både irriterad och stolt.
Det får ta tid. Det måste det göra.
Jag vet det. Förstår det.
Glömmer det.


Idag ser jag allt.

Kategori: Min historia, PTSD

 

Skillnaden är trauma. 
Det är det vi alltid kommer tillbaka till. Det vi jämnt hamnar på i slutet av varje mening. Skillnaden är trauma. Den obarmhärtiga genomborrande sanningen som skaver överallt. Sticker som tusen knivar. Skär igenom vilken självbild som helst. Det går inte att åka igenom en mangel och komma ut hel på andra sidan. Skillnaden är trauma. 

Jag har en lista som vi prickar av. Alla mina alternativ till verkligheten. Ett litet kryphål som jag försöker ta mig igenom. Kanske finns det en annan väg? Har jag verkligen testat allt? Vi tar en vända till: Förnekelser. Undvikanden. Förminskanden. Överdriften.  Överreagerandet. Missförstånden. Misstagen. Bortförklarandet. 
Det finns inga svar där. Inga lösningar går att hitta i lögnerna. Jag kan leta i en evighet. Jag har letat i en evighet. Likt förbannat är jag begränsad. Likt förbannat jagas jag av minnen och är fylld med ångest. Det är något som inte stämmer. Om jag nu inte skulle må dåligt över det här, varför mår jag då dåligt över det här? 
Jag kan inte täta de hålen. Kan inte fylla de luckorna. 

Ändå finns tvivlet där. Jag klarade så länge att hålla emot, kanske kunde jag stått ut ett litet tag till? Bitit ihop. Gjort mer saker, fyllt min tillvaro med ännu fler aktiviteter så att det aldrig blev tyst, aldrig blev stilla. Kanske hade jag kunnat döva känslorna med tabletter, alkohol, slag, knivar, rakblad. Gjorde jag verkligen tillräckligt? Försökte jag verkligen med allt som gick? Jag försöker tänka tillbaka på tiden innan behandlingshemmet. Bilderna som dyker upp är inte vackra. De innefattar slutenvården, självskadande, tårar, vilsna händer, desperation bland anhöriga, maktlösheten hos min älskade, insläpandet i duschen, rädslan för impulserna, en oändlig uppgivenhet, ett turbulensartat kaos. 

Så kanske hade jag testat allt. Förmodligen hade jag testat allt. Ändå gick det inte. Så varför gick det inte? Trauma. Den gemensamma nämnaren är trauma. Diskrepansen ligger i historien. Den smärtsamma mörka historiken som är kantad av alldeles för många händelser för att efterlivet i vuxen ålder ska te sig normalt. 
Skillnaden är trauma. 
Botemedlet är erkännandet.