TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Det som ska övervinnas.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Jag närmar mig prinsessans gata. 
Med hjärtat i handen. Bultandes. Slagandes. 
Det är fel. Så fel. 
Här har jag vuxit upp. Fått mitt namn. Lärt mig gå. Spenderat de första tjugo levnadsåren av mitt liv.
Det är min gata. Min trygghet. Mitt barndomshem. 
Men jag är livrädd. 
Skräckslagen. 
Vill inget hellre än att bara vända om trots att hela min familj finns i slutet av vägen. 
Väntandes på mig. De vill ge mig kärlek. Värme. Omtanke. 
Men tillsammans med dem står ångesten. Minnena. Smärtan. 

Han som förstört mitt barndomshem är inte där just nu men hans närvaro är ständigt närvarande. Även när vi inte befinner oss på samma plats. Han är med. Han har smittat denna platsen med massa lidande. Tryckt bort mina lyckliga barndomsminnen och ersatt dem med skam och skuld.
Så jag tvekar. Överväger om det är värt det. Trots att jag inte vill något hellre än att träffa min mamma och pappa, min bror och min syster, så dividerar jag om jag orkar. Vill. Står pall. Står ut. 
Jag vill så gärna kunna befinna mig på den här platsen, där jag fick liv, där jag växte upp. 
Mitt hem som jag flydde ifrån, rymde ifrån, försvann ifrån. 
Nu vill jag ha det tillbaka. 
Nu tänker jag ta det tillbaka.  


In i det sista.

Kategori: Behandlingshem, PTSD

(null)

Idag värker hela ansiktet efter gårdagen. De litervis av tårar som lämnade mina kanaler har också lämnat mina ögon svullna och huden stram. Jag är doppad i salt. Huvudvärken vilar som en gloria över min panna. Illamåendet kommer i vågor. Ibland övergår de till tsunamis. 

Det är det fysiska. 
Sedan har vi det psykiska. 
Tröttheten. Ängsligheten. Ledsamheten. Ensamheten. Uppgivenheten. 

Jag tänker inte ens försöka att beskriva vad som hände igår. Hur det upplevdes. Hur det kändes. Vad det gjorde med mig. Det går ändå inte att komma i närheten av verkligheten. Hur det faktiskt var. 
Jag kan bara säga att jag dog litegrann, trots att jag fick mitt liv tillbaka litegrann. 

Det finns inte på världskartan att jag ger upp nu. Det får inte ske. Inte när jag tagit mig såhär långt och slitet såhär hårt. Det får inte sluta i en tragedi. Inte när jag redan gått igenom all den möda och detta helvete som föreställt mitt liv. Ändå finns tankarna där. 
Hur skönt det skulle vara att få vila. Få slappna av. Bli fri. 
Samtidigt. 
Jag vägrar. Jag tänker fortsätta. Det spelar ingen roll hur många dagar som gårdagen jag behöver uppleva. Jag tänker ändå ta mig igenom det. 
Jag ger inte upp. 
Jag ger aldrig upp. 


Är det möjligt.

Kategori: Min historia, PTSD

(null)

Okej. 
Det är såhär det går till alltså. Livet. Det bara kastar svårigheter på mig och jag ska stå pall. Ska parera. Överleva. Allting sker samtidigt och jag ska lyckas navigera i denna turbulenta tillvaron. Helvete. 
Finns det inga gränser? Det borde verkligen finnas gränser. 
Torsdag - Besked om datum för förhör. Depraveringstillstånd totalt. 
Fredag - Självvald exponering. Så in i helvete jobbigt. 
Lördag - Närkant med förövare. Kaos. 

Det är så svårt att finnas till och hantera alla känslor som fullkomligt exploderar inuti mig. Att försöka vara lugn i en värld som är helt skakig och ostadig. 
Just nu är allt avstängt. Jag kan liksom inte sortera i allt det här. Det är för mycket, för svårt, för jobbigt, för påfrestande. Och när allt verkligen händer samtidigt så blir det omöjligt att klara av det. Så jag har stängt av. Stängt ner. 
Jag vet att det inom mig fullkomligt viner av rädsla, sorg, skräck, ledsamhet, frustration, uppgivenhet, men jag känner inget av det. 
På ytan är jag lugn. 
Där inne står allt i lågor.