TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Jag tvivlade aldrig.

Kategori: Allt det andra

 
 
Kom du lilla duva.
Lägg din huvud i mitt knä. Låt mig vaka över dig när du vilar.
Och bygga vackra bon i ditt hår.
Var inte rädd, ty jag går med dig. I de drömmar som kallas dina
ska jag stå emot allt ont.
 
Älskade lilla duva.
Ensamheten kan vara så påtaglig att den bränner hål i huden.
Kanske vet du om att det är så? Men kom då också ihåg att
motsatsen till det kan läka. Kan göra det starkare. Kan
få all din smärta att gå.
 
De dagar då du vandrar själv och inte hittar fram.
Vänd då dig bara om för jag försvann aldrig. Jag gick bara
före för att försäkra mig om att vägen var rak. Tänk på att
troheten i vem du är blir sanning i ditt inre.
Du är stark. Du är en duva med en örn inombords.
Med en förbannad drake som kan förgöra. Du är allt du
vill. Allt du kan fantisera.
Vackra, fina duva.
Mod handlar inte bara om att våga. Utan om att de gånger du inte vågar
söka hjälp. Söka efter min famn och finna trygghet i en tvåsamhet.
Det är styrka.
I sin renaste form.
 
/C.
 
 

Som att jag förstod.

Kategori: Allt det andra

 
Skuggor.
Allt är bara skuggor.
Fragment av en spunnen tid.
Spår av det som fanns förut.
Men som är borta idag.
 
Skuggor.
En tid av vad som väntas.
Vi skapar bilder som förändrar.
Förgörs.
Det är inte sant
bara för att vi vill att det ska vara där.
 
Skuggor.
Är vi starkare idag.
Som om det en dag skulle bli så.
En stund av tystnad skapar inget.
Det gör bara att luften skär.
 
Skuggor.
Jag kanske inte orkar.
Men ge inte upp.
Vi ska bara vila.
När tyngden blir för tung att bära.
 
Skuggor.
Vi är bara skuggor.
Men om vi vänder oss om.
Är vi också en del av varann.
Jag hoppas att du vet om
att det du är. Är unikt.
Är fantastiskt.
Är du.
 
/C.
 
 
 
 

Om en liten tid.

Kategori: PTSD

 
Hon frågar gång på gång vad jag känner och jag sitter tyst.
Jag försöker att inte tänka efter och bara känna men vet inte hur.
Så jag försöker istället att intellektuellt föreställa mig vad jag borde känna.
Och så säger jag det. Fast tveksamt.
Det är lätt att genomskåda. Ännu lättare att ifrågasätta.
 
Jag säger att jag känner mig vilsen. Att jag känner mig konstig.
Som om jag inte är mig själv men att det här är jag.
Jag säger att jag inte försöker tänka efter men det enda jag kan göra är att tänka.
Så det kommer inga känslor trots att jag försöker.
Hela min kropp spänner sig och kanske är det en känsla?
Spänd. Kroppen är spänd.
 
Jag sitter hemma och skriver och försöker få ner på papper vad jag känner.
Försöker sortera i mina tankar och finna något slags svar.
Jag tänker att om jag bara sitter här tillräckligt länge så kommer något att kännas.
Trötthet är väl också en känsla?
Tiden går. Det står still. Tiden går. Ingenting händer.
 
Jag skulle så gärna vilja känna. Men jag är också rädd.
Vad finns där nere egentligen?
Inte vågar jag öppna upp till det. Det kanske dödar mig.
Alla de bilderna. Alla de där mardrömmarna.
Allt det som har hänt.
Jag kan inte ta in det.
Jag kan inte känna det.
Jag vill inte gå sönder.
 
Hjälp.
 
/C.