TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Som ett skämt.

Kategori: Allt det andra

 
 
 Deras njutning var viktigare än mina känslor.
 
Det kan göra mig så äcklad. Så förbannad. De visste att vad de gjorde var enbart för egen njutningsskull men ändå fortsatte dem. Mot ett barn. Hur är det möjligt.
 
 
Mår illa idag.
Vill helst bara försvinna.
 
 
/C.
 

Missade ett ord.

Kategori: Min historia

 
 
Jag sa aldrig nej.
 
Inte nån gång. Inte när han drog ner mig på golvet. Eller när den äldre band mina händer. Eller när den rakade tejpad fast mig i dörrhandtaget. Eller till någon av alla de andra som fann en utsatt tjej och utsatte henne ännu mer. Jag sa aldrig nånting. Tror till och med att jag till någon av dem log för att de inte skulle må dåligt av vad de gjorde mot mig. Det är okej, absolut. Ja jag har ju valt det här själv. Typ. Så hur skulle de kunna veta. De hade väl ingen aning om att den minderåriga tjejen framför dem kanske ändå inte ville. Men hon sa ju aldrig nej.
 
Jag sa aldrig nej.
Inte nån gång. Istället sprang jag en av gångerna till en balkongdörr för att kunna hoppa. Jag försökte skära upp mina handleder. Kräktes. Blundade konstant. Kunde inte prata efteråt. Vände bort mitt huvud så att han inte skulle se mina ögon. Så hur skulle någon kunna veta. Det var inget nej. Det var bara ett rop på hjälp. Det är ångest i sin renaste perfektion. Vissa skulle nog kunna säga att det inte blir mer tydligare än så. De skulle inte säga det. De skulle hävda att de var säkra på att jag ville det trots att jag aldrig gav något som skulle antyda på det. Förutom att jag kom dit frivilligt, det räckte nog.
 
Jag sa aldrig nej.
Det ska inte behövas.
Jag tänker inte argumentera för det ens.
 
/C.

När annat blir viktigt.

Kategori: Vardagen

 
 
 
Det står en obekväm stol i rummet som jag ska sitta på. Där ska jag vara placerad i en timme och blotta det innersta och stolen är obekväm. Det är nästan det enda jag kan tänka på. Hur kunde de inte köpa bättre stolar? Allt annat är inrett för att skapa harmoni och trygghet. Det står levande ljus på bordet och det hänger fina tavlor på väggarna. Sådana som det är meningen att man ska titta på och finna lugn. Men stolarna är outhärdliga. Jag vrider och vänder mig fram och tillbaka. Försöker placera mig på ett bra sätt. Men är tvungen att byta ställning om och om igen. Va i helvete.
 
Hon har en något störig röst. Eller så är det bara jag som hakar upp mig. Hon har en mysig tröja på sig som jag gänra skulle vilja ha. Ja. Alltså inte hennes, men en sån stor och mysig tröja. Jag har alldeles för få sådana. Julen är snart här. Kanske ska satsa allt på mysiga tröjor där.
 
Men jag sitter där och berättar fragment av mitt liv. Det går fort. Jag liksom rabblar allt och efteråt känns det tomt. Efteråt är det som jag har sålt ut mig själv även om hon inte kommer skada mig. Men jag känner mig naken och exponerad. Lite ensam. Det är också som att det inte hänt. Jag kanske bara hittade på allting.
Fast den där bittra eftersmaken ligger kvar..
De där bilderna av deras händer på min kropp finns kvar.
Så det kanske är på riktigt ändå.
Precis som de där obekväma stolarna.