TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

När tiden får stå tillbaka.

Kategori: Vardagen

Det är såhär det känns när ett förtroende klyvs
Det är såhär det känns när personen man litat på sviker
Det är såhär det känns när en närmaste blir ens fiende
Det är såhär det känns när knoppar brister
Det är såhär det känns när tusen tårar stängs in
Det är såhär det känns när alla de tårarna vill ta plats samtidigt
Det är såhär det känns att lida
Det är såhär det känns att vara rädd för varje nytt andetag
Det är såhär det känns att bli fjorton år igen
Det är såhär det känns när makten ligger utanför en själv
Det är såhär det känns när man väljer rätt
Det är såhär det känns när man valt fel allt för länge
Det är såhär.

Jag vill inte att det ska vara så
Men det är såhär det känns.


.

Lär mig om, lär mig rätt.

Kategori: Vardagen

De köper böcker och googlar. Letar efter mirakelmedicin för att laga deras trasiga dotter. Frågar, undersöker, försöker. De vill så gärna förstå. Vill så gärna hitta snabba botemedel så att livet kan fortsätta som vanligt. En kräm mot ångest. Ett piller mot depression. Plåster som snabbverkar.

Jag är rädd för deras smärta. Vill inte känna av deras oro. Kan tänka mig att fejka lycka resten av livet bara jag slipper se deras lidande. Det är inte hållbart i längden, vet jag ju nånstans. Känslor är inte farliga, ändå är jag livrädd. Tårar kan inte skada, ändå är jag skräckslagen. Men det är jag som måste ändras. De kommer inte sluta bry sig och inte sluta vara oroliga. Så jag måste helt enkelt acceptera att mitt mående påverkar andra i min närhet - och det är helt okej.


.

Jag litar på imorgon.

Kategori: Vardagen

Alla förutsättningarna för att lyckas.

Vad betyder det egentligen? Vad ger det? Vad ger det inte?

Och om jag inte lyckas vad innebär det? Hade de bara gjort en felbedömning eller är det så att jag har sjabblat bort den chansen. Jag hade förutsättningarna men tog inte tillvara på dem så jag fort fortsätta att leva i misär. Är det svart eller vitt?
Jag förvirras. Är rädd för att jag lutar mig tillbaka på någon slags grundfunktion i mitt inre där jag egentligen bara hoppas att allt löser sig lite sådär mirakulöst. Egentligen utan mig, jag behövde inte anstränga mig. Plötsligt är det vår och jag är fri, ren, ny.

Sanningen är en annan. I den bittra verkligheten måste jag vara med i varje sekund. I alla de plågsamma stunder ska jag vara där och uppleva. Känna. Må dåligt och sedan kanske må bra, i alla fall för ett ögonblick.

Allt förutsättningar att lyckas. Alla möjlighet att misslyckas.
Och så jag, mitt emellan.
En liten människa som egentligen bara ber om en sak
- få bli lycklig.

.