TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Farväl för nu.

Kategori: Behandlingshem, Vardagen

(null)

Det är en vacker plats att vila på. Med utsikt över skogen och åkrarna. De gröna gräsmattorna med stenar som har förgyllda bokstäver. Ingraverade datum. 

När allting började. När allting slutade. 

I den lunden ligger hon nu. Tillsammans med andra människor som inte heller vandrar på denna jord. Vissa som gick när tiden var ute, andra som försvann innan den ens hade börjat. 

Hon ska egentligen inte vara här. Det är fel plats för en ung människa. En person som hade hela livet framför sig men som med den korta stunden på jorden fick stå ut med för mycket att det till slut inte fanns något kvar att leva för. 

Jag vet hur det känns. Jag vet exakt hur det känns.  


Jag lämnar platsen och blomman jag hade tagit med mig. Mina ögon är svullna och läpparna smakar salt. Jag går härifrån. Kliver ut genom grinden, bort från kyrkogården, sätter mig i bilen och åker hem. Hon blir kvar. 

Alltid kvar. 


En dag kommer också jag sova under jord. 

Sluta mina ögon och aldrig öppna dem igen. Fylla lungorna med syre och sedan låta det försvinna ur mig med en sista suck. 

Vi är alla påväg dit. Vi går alla samma öde till mötes. 

Så har det alltid varit, för mig också. 

Det enda som har förändrats är att jag idag kommer göra allt jag kan för att stanna kvar i livet, så länge jag kan.

Hon har inte längre det valet.

Men jag har det.



Bland värmen.

Kategori: Behandlingshem

(null)

Jag håller henne så ömt i min famn. Som en bräcklig fågelunge försvinner hon i mina armar. Jag stryker min hand över hennes knotiga rygg. Känner revbenen där under. 
Hon är så liten i mina händer. Försvinner nästan bort. Ändå är hon större än allt det som försöker ta död på henne. Sjukdomen som har borrat sig djupt in i hennes själ och försökt slå rot där. Smittat ner henne tankesätt och hanterandet av sig själv. 
Mycket av hennes liv är präglat av den mörka demonen som anorexi är. 

Hon delar med sig av saker som jag hade kunnat säga. Svårigheterna att hitta sig själv när man så länge levt med ett särskilt tankesätt, ett skadligt tankesätt. Nedbrytande, tärande. Plötsligt ska man utforska sig själv. Börja ett nytt liv. Lära känna sig själv. Det är svåra saker. Inte enkelt att i vuxen ålder reda ut vem man faktiskt är. Särkilt inte när smärta varit en sån frontalfigur i ena liv. 
Vem är jag utan mina symtom? Vem är jag utan min diagnos? 

Jag vill inte släppa taget om hennes sköra axlar. 
Vill hålla kvar tills hela hon är läkt. Tills hela jag är frisk. 
Som att våra armar runt varandra kunde bota allt det eländiga vi bär på. Det funkar inte riktigt så. Men något händer ändå när vi sitter sådär nära i soffan och låter våra kroppar hålla oss upprätta. 
Det är vackert. 
Det botar inget. Men det lindrar.


In i det sista.

Kategori: Behandlingshem, PTSD

(null)

Idag värker hela ansiktet efter gårdagen. De litervis av tårar som lämnade mina kanaler har också lämnat mina ögon svullna och huden stram. Jag är doppad i salt. Huvudvärken vilar som en gloria över min panna. Illamåendet kommer i vågor. Ibland övergår de till tsunamis. 

Det är det fysiska. 
Sedan har vi det psykiska. 
Tröttheten. Ängsligheten. Ledsamheten. Ensamheten. Uppgivenheten. 

Jag tänker inte ens försöka att beskriva vad som hände igår. Hur det upplevdes. Hur det kändes. Vad det gjorde med mig. Det går ändå inte att komma i närheten av verkligheten. Hur det faktiskt var. 
Jag kan bara säga att jag dog litegrann, trots att jag fick mitt liv tillbaka litegrann. 

Det finns inte på världskartan att jag ger upp nu. Det får inte ske. Inte när jag tagit mig såhär långt och slitet såhär hårt. Det får inte sluta i en tragedi. Inte när jag redan gått igenom all den möda och detta helvete som föreställt mitt liv. Ändå finns tankarna där. 
Hur skönt det skulle vara att få vila. Få slappna av. Bli fri. 
Samtidigt. 
Jag vägrar. Jag tänker fortsätta. Det spelar ingen roll hur många dagar som gårdagen jag behöver uppleva. Jag tänker ändå ta mig igenom det. 
Jag ger inte upp. 
Jag ger aldrig upp.