TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Liv åt död.

Kategori: Behandlingshem, Min historia, Självskadebeteende

(null)

En dag ska min katastrof bli din begravning.
Vi ska mötas längs mittgången och sedan byta planhalva. 
Du ska få ta över mitt helvete. 
Här. 
Jag ger det till dig. Jag har förvaltat det i tjugo år. 
Nu är det din tur. 
Sedan ska jag följa din utveckling. Din nedbrytning. 
Där du ska få känna på hur det var att som åtta år inte tycka sig vara värd något. 
Den grunden som du byggde. 
Den framtid som du banade väg för. 
Där sedan andra tog vid. 

För du var inte ensam. Och kan inte hållas ensam ansvarig för hur det har gått för mig eller hur jag mår. Men du är en del av det. En stor del. En bidragande faktor till att jag bor på ett behandlingshem. Till att mina dagar mestadels består i att försöka överleva. Ta mig igenom timme för timme. Inte förlora mig i självhatet. Inte skada mig själv. Inte låta andra skada mig. 
Den inre kampen. 
Den utomstående striden. 

Så vi möts vid mitten. Träffas. Konfronteras. 
Sedan byter vi. 
Du får smärtan. Hatet. Lidandet. 
Jag försvinner bort. 
Du blir kvar. 
Jag skulle säga "Lycka till" men du förtjänar det inte. 


Vandra vidare.

Kategori: Behandlingshem, Depression

(null)

Människor som sörjer kramar varandra på ett särskilt sätt. 
Som att man vill lyfta all sorg ur mottagaren samtidigt som man vill själv vill bli av med allt det tunga. Det är en fin, gripande gest. Precis när armarna omfamnar kroppen i ett försök att skänka någon slags tröst. Ett tillfälligt stöd.
För det är det enda vi kan ge. Vår närvaro. Vår axel att låta någon gråta emot. En stadig hand. För i situationer där en människa är död och aldrig kommer åter så finns det inget annat att göra än att bara finnas där. 
Fysiskt. Geografiskt. Bokstavligen. Metaforiskt. 
Inga ord kan görs något bättre.
Inga meningar är tillräckligt tröstande för att kunna eliminera den tomhet som fyllt kroppen. 
Själen har hål. 
Vissa av dem kommer alltid finnas kvar. 
De läker inte. De såren som rivits så djupt att de inte kan försvinna. 
Men.
Det går att leva med dem. Även om kroppen läcker. Även om själen är trasig så kan man fortsätta leva. Det är svårt. Kämpigt. Motigt. 
Men det går. 
Tro mig.
Det går. 



Gör min skillnad verklig.

Kategori: Behandlingshem, PTSD

(null)

Han hade lika gärna kunnat slå mig hårt i ansiktet. 
Faktum är att det nog till och med hade varit lindrigare än den meningen som alldeles nyss stannat jordens rotation. 
Den kom helt oväntat också
När garden låg nere och jag inte hade en chans att värja mig mot de orden som träffade mig rakt i bröstet som ett pistolskott. 
När de väl är sagda går de inte att ta tillbaka. De hålls som en sanningen och gör att alla försök till förnekelse blir lönlösa. Slaget mot väderkvarnen. Vinner aldrig den striden men envisas likt förbannat att fortsatta försöka, trots att mina inre organ långsamt börjar stänga ner. 
Min kropp förblöder av sanningen. 
Eller så förblöder den för avsaknaden av den.
I närvaro av lögnen.
I samverkan med undvikandet. 

Jag vill inte ha det bokstavligen.
Vill inte veta exakta termer eller benämningar. Vill ha allt inlindat och dolt bakom broderade meningar och utsmyckade förklaringar. Vill kunna vila i en trygghet att här kommer jag slippa konfronteras med det som skrämmer mig allra mest. I någon slags naiv förhoppning att det går att bearbeta utan att samarbeta. 
Komma till ro utan närvaro. 

Tänk om det är annorlunda med mig?
Att jag faktiskt kan vinna slaget mot vindarna. Hoppet tänds.
Klamrar mig fast vid ett nytt försök att undvika.
Jordens rotation står fortfarande still. 
Det kan vara annorlunda med mig. Fast aldrig fullständigt. 
Jag kan kämpa in i döden men jag kommer ändå dö. 
Det som är sant är sant, oavsett hur lite jag vill det.