TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Det som är nu.

Kategori: Behandlingshem, Vardagen

(null)

Jag hade en vardag. 
Den fungerade inte, men ändå. Jag hade rutiner och en stabilitet i var jag bodde, vem jag levde med, var jag handlade mat, när jag kom hem, hur jag skulle spendera min tid. Det är helt ruckat. Det kommer aldrig bli detsamma. 
Dels för att jag inte är samma men också för att så mycket i mitt liv har förändrats. 

Jag har förlorat mannen jag älskar. När jag flyttar tillbaka till huvudstaden kommer han inte att finnas där för mig. Den smärtan går knappt att vidröra. Så brännande och förgörande. Det här har kostat mig så mycket. Det andra ha gjort mot mig har förstört så otroligt mycket. Vissa saker kan aldrig fullt repareras. 

Där jag bor nu, där jag lever nu, har jag inte tryggheten. Det är meningen att jag ska kunna finnas där för mig själv men vet inte hur det ska fungera när jag knappt vill vara i samma rum som denna person som är jag. Jag är medveten om att det är ett arbete och ett val. Jag måste välja att ta hand om mig själv även när jag inte vill det. Jag måste se till att jag får mat, sover, tar mina mediciner, gör mina hemläxor, går på mina samtal. Och så kommer det fortsätta. Livet ut. Alltid. 

Snart ska jag tillbaka till lägenheten som fick namnet från färgernas Gud. Där balkonger vätter åt norr och visar upp den staden som är min. Där mitt hem är. Även fast det inte är ett hem just nu. Jag kommer vara en främling när jag kliver över tröskeln. Jag kommer inte känna igen mig i det jag kommer tillbaka till för att så mycket är annorlunda. Jag är annorlunda. 

I två år har jag varit på en annan plats. Arbetat med mig själv. Gjort en sån jävla resa och tagit mig igenom svåra strapatser. Det är inte över än. Jag är så smärtsamt medveten om att det alltid går att falla längre ner. Även när man tror att man har kommit på lite stabilare mark så kan allting raseras i ett andetag. 
Det har varit hemskt. Fruktansvärt. För jävligt. 
Jag har så många gånger velat ta slut på allt. 
Hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig hur det här skulle vara. 
Hade jag vetat, hade jag ändå flyttat? 
Hade jag ändå satt mig i bilen med mina tillhörigheter och kört sextio mil söderut? 
Jag tycker inte om hur det är eller hur det har blivit, men jag tror faktiskt att även om jag hade vetat hur det här skulle vara och bli så hade jag ändå flyttat. 
Med förhoppningen på att det kan bli bättre. 
Det jag fortfarande hoppas.


Missöde bland stjärnorna.

Kategori: Behandlingshem

(null)

Ikväll var en bra kväll. Bästa på länge. 
Trots att vi i samklang grät så att vi skakade så var det ändå fint. Vi förenades bland tända ljus och brända pop-corn till en film om perfekt kärlek som ändå går i kras. Vi skrattade över vårt befängda val. Hur kan vi välja sorgen när det enda i vårt liv är tragiskt? 
Ändå satt vi där. Ihopkurade. Hennes huvud mot min axel. Näsdukar i händerna och salta stänk längs med kinderna. Citeringen av titeln kunde inte stämma bättre överens. Förr eller senare exploderar vi också. 
Det finns något så ärligt i det. Så innerligt. 

Jag blir rörd av situationen och i förlängningen rörd av livet. 
Hur det för oss till så underliga platser och låter oss få uppleva de märkligaste sakerna. 
Ett behandlingshem, ute på en åker, bland skrik och elände kan det ändå uppstå harmoni och värme. Det är magiskt. I sig själv. 
Och för ett ögonblick så kan jag ärligt säga att trots att jag hatar varje sekund av vad livet tvingar mig att gå igenom så är jag ändå glad över den stunden. 
För det vackra i det fula. 
Det fantastiska i det fruktansvärda. 



Talet till sanningen.

Kategori: Behandlingshem, Dissociering

(null)

Tiden på behandlingshem. 
Det är snart två år. 
Tiden har rasat samtidigt som den helt stått still. 
Jag har varit medveten i varenda ögonblick och jag har totalt missat allting. 
Det är en märklig kombination av fullständig närvaro och absolut dissociering. 
Jag hamnar i ett ingenmansland där jag vet var jag är, varför jag är där jag är och hur länge jag har varit här och jag har ingen aning. 
Det går visserligen i linje med resten av mitt förhållningssätt till omvärlden och mig själv. Förnekande, ifrågasättande, förminskande. 
Trots att jag snart varit här i sjuhundratrettio dagar så ställer jag mig ändå frågande till om jag faktiskt behöver vara här. Förstår ni naiviteten i det? 
Jag menar, svaret finns ju i frågan;
Om jag inte hade behövt att vara här.
Så hade jag inte varit här. 
Så enkelt är det. 
Så svårt är det.