TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Jag må jag leva.

Kategori: Behandlingshem, Min historia, PTSD

(null)

2016: Helt avstängd. Känner ingenting. Vet ingenting. Har noll kontakt med mina känslor och flyter mest omkring i ett grått töcken. Vet inte vad jag gett mig in på och har ingen aning om vart det kommer ta mig. Tror fortfarande att det bara handlar om några månader, max ett halvår, sedan är jag härifrån. Helt omedveten om traumatiseringen som står skriven över hela mig. Ifrågasätter mitt väsen, misstror min kropps signaler. 
Äter tårta, blåser ut ljuset, önskar mig därifrån, öppnar paket, ler på beställning, undrar när allt kommer vara över, vandrar omkring som en zombie, 

2017: Fullkomligt i upplösningstillstånd. Kaos. Panik. En härdsmälta utan dess like. Förvirrad. Allt är i gungning. Har börjat tala om saker som legat dolda i tjugo år och kommer snart sluta prata helt. Förbli stum i en vecka för att det mina läppar har yttrat blir för mycket för mig att hantera. 
Äter tårta, blåser ut ljuset, önskar mig därifrån, vill dö, vill skada mig, vill att andra ska skada mig, kan inte le på beställning, gråter konstant. 
Övertygad om att detta blir min sista födelsedag, jag kommer inte överleva ett år till. 

2018: Jag överlevde ett år till. 
Ett år av kamp, hårt arbete och vilja. Ett för jävligt år av tårar, blod, svett, förvirring, marinerad i äckel och självförakt. I närkant med mina värsta minnen. Stirrat skammen i vitögat och dränerat skulden på blod. 
Det har varit ett fruktansvärt år. Hemska trehundrasextiofem dagar. 
Många av dem där jag önskat mig själv min egen död. 
Många dagar som jag velat ge upp, velat fly, försvinna, rymma, förstöra allt, dö en plågsam död.
Men jag fortsatte. 
Jag överlevde ett år till. 
Grattis till mig. 


På dagen.

Kategori: Behandlingshem, PTSD

(null)

16 maj.
Sextonde maj tvåtusenarton. Idag är det två år. Två år sedan jag packade mina väskor och lämnade huvudstaden för en osäker framtid sextio mil söderut. I två år har denna främmande stad varit min ort. Min adress har tillhört ett behandlingshem. Jag har levt och andats behandling. Kämpat mot en framtid genom att bearbeta min dåtid. Försöka skapa ett nytt liv genom att hantera det gamla. 

Vad ska jag säga om den här resan? Det har varit helt sjukt. Helt fruktansvärt, jäkla, obeskrivligt, för jävligt, sjukt. Hemskt. Fasansfullt. Ett helvete utan dess like. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig det här. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig. Visste inte vad jag burit på så länge som långsamt tagit sönder mig i ifrån, eller så har jag vetat exakt och det har nog skrämt mig ännu mer. 
Jag kan, i backspegeln, fatta varför jag har dragit ut på det. Varför jag har, med all min kraft, försökt att hålla det här borta. Hittat andra sätt att överleva, flytt via olika kanaler, dämpat med olika medel, rymt genom olika strapatser. 
Jag förstår det. Kan verkligen förstå det. 

Det här. Det jag gjort här under mina två år har gjort så ont att jag många gånger önskat mig min egen död. Tänkt på det. Övervägt det. Planerat det. Men varje gång har jag tagit ett djupt andetag och försökt lite till och jag är tacksam för det. 
Idag är jag tacksam för alla de gångerna som jag orkade trots att jag inte orkade mer. Att jag kämpade lite till även när jag inte hade någon kraft kvar. 

Det är fortfarande mörkt. Det är fortfarande svårt och tungt. Men jag ser ljuset. Det skymtar till och ibland lyser det till och med klart. Bländar mig. Det ljuset berättar om att det finns ett liv där framme. Det kallar på mig. Väntar på mig. Jag ska bara klara av den sista biten. Det kommer inte vara enkelt. Det är fortfarande ingenting som försvinner eller går bort, men det går att leva med. Jag kan leva med mina trauman, med mina övergrepp, med mina hemska minnen. Jag kan andas trots att mina armar är fyllda av sår, jag kan finnas till trots att andra har klätt min kropp i skuldens kappa. 
Jag kan ta mig igenom det här och jag kan, till slut, slippa överleva.
Jag kan, till slut, - Äntligen - få börja leva. 
Genom svårigheterna - Mot stjärnorna. 


Där tiden stannar.

Kategori: Behandlingshem, Självskadebeteende

(null)

Folk planerar för sina liv och sin död samtidigt. 
Hon kunde prata om framtiden. Om drömmar. Visioner. Längtan. Förhoppningar. 
Men samma kväll skrev hon ändå ett brev till sina närmaste där hon deklarerade sin uppgivenhet. Ledsamheten som tärde sönder henne. 

Det går att vilja vilja leva men också vara helt övertygad om att döden är den enda utgången. Tänk dig att känna så. Tänk den ensamheten det måste bara att vandra omkring på jorden och hela tiden veta att man inte tillhör. Snart är man borta. 

När jag tänker på hennes självmord så fylls jag av en sorg men också av en egoistisk lättnad att jag ännu är vid liv. Jag tycker inte om att hennes död får mig att vilja leva. Men det blir så himla tydligt där. Hennes avslut, den början hon aldrig fick. Det livet hon aldrig kan ta del av. Den andra sidan. När det vänder. 

Hon avslutade med att skriva att hon inte ville att de, vi, skulle vara ledsna. 
Att hon äntligen hade fått ro. Får nu vila ut. 
Det är ingen tröst. Egentligen inte alls. Bara inbillad, men det känns skönt att veta att lidandet har upphört för henne, även om det egentligen bara ändra form och förts över till de närmaste. 

Snart ska jag flytta från behandlingshemmet. Här, där jag träffade henne. Lärde känna henne, blev hennes vän, fick skratta med henne, fick gråta med henne och till slut fick jag sörja henne. Innan jag reser kommer en ros få pryda hennes viloplats. Jag kommer gå dit med tunga steg och en hel del ilska över det liv som tilldelades henne som var omöjligt för henne att hantera. Det gjorde för ont, var för svårt. 

Älskade själ. 
Var du än är, så hoppas jag att du har det bättre. 
Aldrig glömd.