TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Från kylan.

Kategori: Behandlingshem, Min historia

(null)

Vad är det ni ser som jag inte ser?
Ni pratar om styrka. Om värme. Medkänsla. Omtanke. Kärlek. 
Det ter sig främmande för mig. Ovant. Jag vet inte om jag tror på det. Även om ni säger det upprepade gånger. Samtidigt har jag inga argument som skulle bevisa motsatsen. 
Jag har aldrig medvetet skadat någon. 
Jag har aldrig velat någon illa. 
Inte ens de människor som faktiskt förtjänar det. Vilket egentligen inte är något jag är helt nöjd med. Det hade varit skönt att kunna rikta all ilska och hat mot andra personer. 
Istället för att bara rikta det mot mig själv. 
Det kanske kommer. 

Men ni ser något hos mig som jag inte kan se. Eller något som jag vägrar se. Jag gräver hellre ner mig i de dömande tankarna och blir ett med föraktet. Som att vi skulle ha något gemensamt, hatet och jag. Som att vi delade på något storartat, något unikt. Något bara vi kommer åt. 
Det är en märklig relation jag har till det enda i mitt liv, just nu, som vill förgöra mig. Alla runtomkring mig skänker mig värme och visar mig kärlek. Jag skulle kunna bada i deras lovord. 
Det gör jag inte. Istället drunknar jag i mina egna, elaka slutsatser om varför mitt liv ser ut som det gör. 
Varför jag är som jag är. 
Det kommer aldrig något gott ur det. 

Samtidigt. 
Vackra ögon spelar ingen roll när själens spegel är i tusen bitar. Ett vidgat intellekt hjälper föga om det bara används för att dra rationella slutsatser om känslomässiga tillkortakommanden. Humor är överflödigt om skrattet aldrig får lämna läpparna. Empati är en belastning om den bara används för att insupa andras känslor. Kärlek är ett hån mot det inre om det ändå aldrig riktas inåt. 
Inget av det spelar någon roll om det alltid ligger i betraktarens ögon. Insidan kan aldrig finna harmoni om den hela tiden måste ha bekräftelsen utifrån. 
Sökandet blir ett hinder. Letandet blir en belastning. 

Jag vill gärna kunna dela eran blick på mig. Få en glimt av ert perspektiv. 
För i kampen om sanningen så vet jag att min syn är skuggad av det förflutna. 
Jag tvekar i valet om jag förtjänar att andas. Om min existens är berättigad. 
Det göms något i mitt väsen som andra kan ta på men som jag aldrig når fram till. 
Vad är det ni ser i mig som jag inte ser?
Och ännu viktigare.
Kommer jag någonsin att se det?


Svär mig fri.

Kategori: Behandlingshem, Min historia

(null)

Det är diffust, säger jag. 
Det är inte diffust, säger han. 
När du lärde dig att cykla, vad du åt förra veckan, din födelsedag när du var tio, vad ditt favoritplagg kostade, drömmar du hade som barn, det är diffust. 
Vad som hände i gläntan, på hotellrummet, ombord på båten, i lägenheten, bakom caféet, vid spegeln. Det är inte diffust. Du vill att det ska vara det. Du tvingar fram ett tvivel och försöker sudda ut det du ser så tydligt framför dig. 
Det är begripligt. Ingen klandrar dig. 
Du säger att det är oklart för att du så gärna vill att det ska vara det. För att det skulle kunna innebära att du mindes fel, kom ihåg fel, erinrade dig fel. Det hade varit lättare att förhålla sig till. Att allt vore ett misstag. En missuppfattning. 
Innerst inne vet du sanningen. Du har burit den med dig. Det har varit tungt. Så tungt att du ibland inte orkat hålla dig uppe. Det har nästan tagit kål på dig. 
Du måste sluta förneka nu. 
Det är inte otydligt. Du vill att det ska vara det. 
Men det är inte det. Det har aldrig varit det och kommer aldrig att bli det. 

Sedan blir han tyst. 
Granskar mig med blicken. Väntar på ett svar som han vet att jag inte har. 
Jag vet att han har rätt.
Jag hatar att han har det. 


Jag ska ändå försöka.

Kategori: Behandlingshem, PTSD

(null)

Vet ni ens vad det är ni begär av mig? 
När ni säger att jag ska stå ut. Att jag ska orka. Att jag ska fortsätta. Att jag ska våga. 
Vet ni vad det är ni kräver av mig? 
Den dödsångesten som färdas genom mina blodådror till mitt hjärta och tillbaka ut i kroppen. Det fängelse det innebär att stänga in mig med sanningen. 
Jag drunknar i smärtan. Kvävs av plågorna. 
Och ni ber mig hålla ut. 

Jag vet. Jag vet att enda vägen ur det här är igenom det. Tro inte att jag är smärtsamt medveten om det. Det är det enda jag tänker på. Det som hela tiden fyller mitt huvud. 
Jag måste ta mig igenom det här för att komma ur det. 
Det är en så skoningslös lösning på det här problemet. En börda som fäller mig. 
Som får mig att tvivla, vela, vekna, vobbla. 
Det finns en anledning till varför jag fortsätter söka alternativa vägar. Varför jag alltid har sökt efter dem och varför jag antagligen inte kommer att kunna sluta leta efter en mer human väg. 

Forskningen är tydlig. Exponering är svaret. Det har de bästa och mest långvariga resultaten. Att upprepa sitt trauma om och om igen tills det inte längre paralyserar en är nyckeln. 
Men det är en för jävlig teknik. 
Obamhärtig. Tärande. Utplånande. 
Och det som kan ge mig mitt liv tillbaka. 
Varför skulle något någonsin vara enkelt? 

Så jag blir frustrerad. På gränsen till vansinnig, ibland, när det begärs att jag ska stå ut. Jag vet att det är det jag måste. Men vet ni vad det faktiskt är som krävs för att jag ska klara av det här? Att jag måste leva med vad andra har gjort mot mig. Och det är inte något som kan finnas i periferin, lite otydligt och suddigt. Nej. Det måste fram i ljuset. Dissikeras och styckas. Analyseras och granskas. 
För att det någonsin ska få bli ett minne måste det få ha hänt. Och jag vill inte det. 
Inget i mitt väsen vill det. Ingen på den här planeten vill att någon annan ska ha skadat en. 
Ändå händer det. Ändå hände det mig. 

Säg till mig att jag ska våga, men vet vad jag måste våga. 
Säg till mig att jag ska stå ut, men var medvetna om vad det är jag måste stå ut med. 
Säg till mig att jag ska leva, men kom ihåg vad det är jag måste leva med.