TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Bland värmen.

Kategori: Behandlingshem

(null)

Jag håller henne så ömt i min famn. Som en bräcklig fågelunge försvinner hon i mina armar. Jag stryker min hand över hennes knotiga rygg. Känner revbenen där under. 
Hon är så liten i mina händer. Försvinner nästan bort. Ändå är hon större än allt det som försöker ta död på henne. Sjukdomen som har borrat sig djupt in i hennes själ och försökt slå rot där. Smittat ner henne tankesätt och hanterandet av sig själv. 
Mycket av hennes liv är präglat av den mörka demonen som anorexi är. 

Hon delar med sig av saker som jag hade kunnat säga. Svårigheterna att hitta sig själv när man så länge levt med ett särskilt tankesätt, ett skadligt tankesätt. Nedbrytande, tärande. Plötsligt ska man utforska sig själv. Börja ett nytt liv. Lära känna sig själv. Det är svåra saker. Inte enkelt att i vuxen ålder reda ut vem man faktiskt är. Särkilt inte när smärta varit en sån frontalfigur i ena liv. 
Vem är jag utan mina symtom? Vem är jag utan min diagnos? 

Jag vill inte släppa taget om hennes sköra axlar. 
Vill hålla kvar tills hela hon är läkt. Tills hela jag är frisk. 
Som att våra armar runt varandra kunde bota allt det eländiga vi bär på. Det funkar inte riktigt så. Men något händer ändå när vi sitter sådär nära i soffan och låter våra kroppar hålla oss upprätta. 
Det är vackert. 
Det botar inget. Men det lindrar.


In i det sista.

Kategori: Behandlingshem, PTSD

(null)

Idag värker hela ansiktet efter gårdagen. De litervis av tårar som lämnade mina kanaler har också lämnat mina ögon svullna och huden stram. Jag är doppad i salt. Huvudvärken vilar som en gloria över min panna. Illamåendet kommer i vågor. Ibland övergår de till tsunamis. 

Det är det fysiska. 
Sedan har vi det psykiska. 
Tröttheten. Ängsligheten. Ledsamheten. Ensamheten. Uppgivenheten. 

Jag tänker inte ens försöka att beskriva vad som hände igår. Hur det upplevdes. Hur det kändes. Vad det gjorde med mig. Det går ändå inte att komma i närheten av verkligheten. Hur det faktiskt var. 
Jag kan bara säga att jag dog litegrann, trots att jag fick mitt liv tillbaka litegrann. 

Det finns inte på världskartan att jag ger upp nu. Det får inte ske. Inte när jag tagit mig såhär långt och slitet såhär hårt. Det får inte sluta i en tragedi. Inte när jag redan gått igenom all den möda och detta helvete som föreställt mitt liv. Ändå finns tankarna där. 
Hur skönt det skulle vara att få vila. Få slappna av. Bli fri. 
Samtidigt. 
Jag vägrar. Jag tänker fortsätta. Det spelar ingen roll hur många dagar som gårdagen jag behöver uppleva. Jag tänker ändå ta mig igenom det. 
Jag ger inte upp. 
Jag ger aldrig upp. 


Jag må jag leva.

Kategori: Behandlingshem, Min historia, PTSD

(null)

2016: Helt avstängd. Känner ingenting. Vet ingenting. Har noll kontakt med mina känslor och flyter mest omkring i ett grått töcken. Vet inte vad jag gett mig in på och har ingen aning om vart det kommer ta mig. Tror fortfarande att det bara handlar om några månader, max ett halvår, sedan är jag härifrån. Helt omedveten om traumatiseringen som står skriven över hela mig. Ifrågasätter mitt väsen, misstror min kropps signaler. 
Äter tårta, blåser ut ljuset, önskar mig därifrån, öppnar paket, ler på beställning, undrar när allt kommer vara över, vandrar omkring som en zombie, 

2017: Fullkomligt i upplösningstillstånd. Kaos. Panik. En härdsmälta utan dess like. Förvirrad. Allt är i gungning. Har börjat tala om saker som legat dolda i tjugo år och kommer snart sluta prata helt. Förbli stum i en vecka för att det mina läppar har yttrat blir för mycket för mig att hantera. 
Äter tårta, blåser ut ljuset, önskar mig därifrån, vill dö, vill skada mig, vill att andra ska skada mig, kan inte le på beställning, gråter konstant. 
Övertygad om att detta blir min sista födelsedag, jag kommer inte överleva ett år till. 

2018: Jag överlevde ett år till. 
Ett år av kamp, hårt arbete och vilja. Ett för jävligt år av tårar, blod, svett, förvirring, marinerad i äckel och självförakt. I närkant med mina värsta minnen. Stirrat skammen i vitögat och dränerat skulden på blod. 
Det har varit ett fruktansvärt år. Hemska trehundrasextiofem dagar. 
Många av dem där jag önskat mig själv min egen död. 
Många dagar som jag velat ge upp, velat fly, försvinna, rymma, förstöra allt, dö en plågsam död.
Men jag fortsatte. 
Jag överlevde ett år till. 
Grattis till mig.