TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Lämna det bakom.

Kategori: Behandlingshem, Vardagen


Det är här jag måste vara. Det är med den här insikten jag måste fortsätta leva mitt liv. Ett hängivet erkännande. Utan tvivel. Utan störande tankar om påhitt och överdrift. 
Inte vänta på att det kommer infinna sig ett lugn, för det kommer det inte göra. Däremot så går det att finna en frid i att leva med hela sig själv. Ett lättnad i att ha alla sina bitar på plats. Vissa är inte intakta, men de utgör ändå, tillsammans, en större bild. En bild av något större. 

Det tar emot varenda gång att ta sig till det ögonblick av tystnad. Då rösterna inte längre matar hjärnan med undanflykter. Då det faktiskt kan råda ett uns av stillhet i lokalen. Det är så svårt för att det är så ovant. Aldrig förr har jag försökt att förlika mig med vad som hänt. Jag har aldrig satt mig ner och verkligen tagit in vad som skedde under alla de där åren. Och vad det faktiskt gjorde med mig. Vad det gör med mig idag. För det har fått konsekvenser. Enorma konsekvenser. 

Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det var hit jag skulle komma när jag började rota i mitt förflutna. Jag hade en naiv föreställning om att jag behövde gå och prata fem, sex gånger sedan skulle det vara klart. Det är tre och ett halvt år sedan. Och på de åren har jag hunnit med att kollapsa, gå in i väggen, bli utbränd, börjat skada mig igen, varit suicidal, provat flera olika terapiformer, legat inne på slutenvården, blivit dignastoriserad och slutligen - hamnat på ett behandlinghem. För jag hoppas verkligen att det är slutligen, och att det kan få ta slut här. Att jag kan lämna det här stället och inte behöva bearbeta mer. Jag kommer fortfarande vara ledsen och de åren som blev stulna ifrån mig kommer jag aldrig få tillbaka. Men jag kommer kunna gå vidare. 

Så jag tar ett andetag. Fyller lungorna med kraft inför alla de strapatser som väntar mig. Vi börjar här. Nu. Där det gör så jäkla ont att vara komplett ärlig med sig själv. I det tillståndet där inga tvivel finns. 
Det är här det gör som allra ondast att vara.
Men det är här jag måste vara. 


Jag behöver styrka.

Kategori: Behandlingshem, PTSD

Nu finns filen där. Ljudklippet med min röst som pratar om mörka minnen. Den skulle innehålla en kronologisk ordning, från början till slut, men jag kom aldrig så långt. Jag hann berätta att jag kom in på rummet och sedan fick hans röst rycka in istället och fylla i luckorna. Där hans konstaterande hörs blandat med mina panikslagna flämtningar där jag bara kan få fram få ord. Jakande. Eller nekande. Eller velande. Mest velande faktiskt.

Det är de elva minuterna och fyrtiotre sekunderna som jag ska lyssna på nu. Som jag ska försöka genomlida fyra dagar i veckan. Allt för att jag inte ska hinna försvinna bort i mitt förträngande. Allt för att jag inte ska ha tid att förlora mig i undvikandet. Det är ett fruktansvärt smärtsamt sätt, men ska vara väldigt effektivt. Jag försöker att inte tänka på det. Fast jag egentligen borde göra tvärtom. Inte att jag måste vara totalt nergrävd i misären men att jag i alla fall inte totalförnekar det. Det ska vara med mig, alltid, men det behöver inte alltid vara med mig. Mer som ett långsiktigt erkännande.

Det känns så oerhört skevt att något som gör så ont kan vara bra för mig. Kan faktiskt, i längden, vara det som förändrar min vardag. Jag ska bara orka. Fullfölja behandlingen och ta mig igenom hela klippet, sedan ny exponering med nytt klipp och så vidare och så vidare tills det har sjunkit in. På riktigt.

 

Skräckens sanna namn.

Kategori: Behandlingshem, PTSD

Idag börjar en ny vecka. Vi ska testa något nytt.
Vi kommer gå in i en ny fas. Bryta det här destruktiva mönstret där jag bara tränger in mig själv i ett hörn och tänder eld på väggarna. Det är inte hållbart. Det kommer först och främst inte ta mig härifrån utan det kommer snarare föra mig längre ner i depression, självhat och förstörandet av mig själv.

Så de sätter ner foten. Vänligt, men bestämt. Säger mitt namn, väger varje ord. - Det här funkar inte. En kall kår färdas snabbt längs min ryggrad. Livrädd för vad nästa mening kommer innehålla. - Vi måste testa något nytt. Helvete. Kroppen stelnar till som på kommando. Vad är det som kommer att krävas av mig härnäst? - Vi kommer utöka exponeringen. De kunde lika gärna satt en kniv rätt i bröstet, det hade varit mer barmhärtigt. Det absolut värsta som jag redan tvingas göra tre dagar i veckan ska nu utökas till sju dagar i veckan. Varje dag. Exponering varje dag. Det jag hatar mest av allt, varje dag.

Start från och med nu. Nu ska jag berätta om saker jag aldrig velat tänka på tre gånger i veckan och sedan ska jag fyra gånger i veckan lyssna till min inspelade röst som berättar om saker jag aldrig velat tänka på. Det ska ältas. Upprepas. Vareviga dag. Jag har inga argument mot det. Förutom att det är så jävla hemskt och fruktansvärt att jag inte vill. Men inte heller det är giltigt nog. För det stämmer som de säger;

- Det här funkar inte. Vi måste testa något nytt.

Andra andningen.
Hoppas bara den inte tar andan ifrån mig.