TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Skapa mig rätt.

Kategori: Behandlingshem

 


Människa. Fantastiska, underbara människa. Som är fylld av så mycket värme och omtanke. Som ger av sitt inre för att skänka glädje till andra. Som ser allt. Vet allt.
Med ögonen från en örn märker hon av minsta dissonans i tillvaron, varje avvikelse registreras i hennes medvetande. Och det hade kunnat stanna där, men hon bär på så mycket kärlek att hennes observationer blir delegationer. Hennes vetande blir till agerande.

Det finns ingen gräns för vad hennes hjärta klarar av. Hon är ömheten personifierad.
Där hon finner fel vill hon göra rätt.
Där hon ser orättvisa vill hon skipa rättvisa.
Där hon ser problem vill hon skapa lösningar.
Även fast hennes eget sinne är tyngt med allt det hon varit med om, trots det så skulle hon inte tveka en sekund med att hjälpa en medmänniska i nöd.
Hade alla varit som henne hade inga krig härjats, jordens resurser skulle inte urholkas och ordet främling skulle vara ett minne blott.

Jag ser upp till henne, beundrar henne, vill vara som henne. För om jag hade en tiondel av all den värme, ömhet och kärlek som hon har så skulle jag vara rikast på jorden.

Ditt ord betyder mer.

Kategori: Behandlingshem, Självskadebeteende


Den iskalla fasaden rör sig i byggnaden. På väg mot kontoret för att få sig sin avhyvling. Få höra hur sjukt beteendet är. Hur besvikna de är på mig. Att de äcklas av mig och tycker att jag är motbjudande. Jag ser fram emot det. Vill att han ska vara förbannad och skälla på mig. Nästan längtar. 
Ser framför mig hur han ber mig sätta mig ner och sedan börjar talet om avsmak; Hur beter du dig? Vad håller du på med? Är du helt sjuk i huvudet? Vad är det för fel på dig?
Och jag kommer vila i de hårda salvorna. För jag vet att jag förtjänar dem.

Men dörren går upp och jag möts inte av en vägg av vrede. Inte ens ett missnöje. Jag möts av en man, min psykologs ljusa, varma ögon. Hans blick som ser igenom allt. Jag möts av ett lent tonfall, ett öppet kroppsspråk, en förståelse och en vilja till att hjälpa.
Det gör mig ännu mer förbannad. Vad håller han på med? Varför skäller han inte? Varför blir det inga repressalier? Jag sitter kall och hård som sten och väntar på piskrapp av en man som bara vill dela ut värme. Det är nästan provocerande. Så när han försiktigt sträcker ut sin hand och lägger den över min drar jag instinktivt den till mig och säger med sylvassa betoningar ”Gör inte så. Var inte snäll mot mig när jag inte förtjänar det.”

Det syns att han blir sårad. Inte över att han inte få ge mig tröst utan för att jag vägrar ta emot den. I hans huvud bor inga dömande tankar. Han hyser bara medkänsla och förståelse för den trasiga lilla själen som försöker vara stark inför honom. Hon som egentligen är så svag att minsta vindpust får henne på fall. Han kan inte skälla på henne. Finns ingen mening att skrika på en person som tror att den enda lösningen mot smärta är att utsättas för mer smärta. Som vill lösa våld med våld. 
Han vill ge henne verktygen att se det han ser. Och han vill förhindra henne från att skapa nya trauman. Trots hennes livliga protester. För hon kan inte se till sitt bästa.
Men det kan han.
Och det gör han. Alltid.

För han vet att hon förtjänar så mycket mer än våld, förnedring och straff.
Hon förtjänar världen, livet, friheten att kunna göra val som tar hänsyn till henne och inte någon galen man med maktmissbruk.
Och han vet att vägen dit, den går inte genom träffar med dysfunktionella män som älskar övervåld. Vägen leder ut och bort från det. Till ett liv i harmoni med värdighet och respekt för henne. Som person. Som människa.
Ett liv där hon fattar besluten baserat på vad hon vill göra och inte vad andra vill göra mot henne.


När lögnen är utvägen.

Kategori: Behandlingshem, PTSD

 

Jag frågar båda två liknande frågor.
Jag får liknande svar.

”Är jag verkligen traumatiserad?”
Så det smäller om det.

”Har jag verkligen PTSD?”
Du har till och med en ganska svår PTSD.

Det är inte svaren jag vill höra. Absolut inte sakerna jag vill veta om mig själv. Likt förbannat har de ändå synkroniserade uppfattningar om mig om min person. Vad som har hänt och vad jag varit med om och vad det har gjort med mig. Efterföljderna. Konsekvenserna.

Men det är inte det enda de är överens om. De har också, båda två, en stark övertygelse om att det kan bli bättre. De tror på förändringen. Förbättringen. De ser bortom diagnos, symptom och självskador. Ser mig i helt andra situationer. Där det inte alltid regnar på min himmel. Ibland spricker solen fram. Ett porlande skratt hörs. Och det kommer från mig. Personen som inte såg något hopp men som litade på omgivningen och tog sig igenom eldarna och ut ur helvetet.