TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Som du har känts.

Kategori: Behandlingshem, Dissociering, PTSD

Hon sitter tyst och gör sig så liten hon bara kan. Till slut kan ingen se henne. Och hon ser ingen. Det är inte förrän hon står mitt ute på åkern med genomblöta kläder och stripigt hår som någon uppmärksammar henne. Där blir hon stående i två hundra dygn. Eller tio minuter. Hon kan inte känna skillnad.

Hur hon kom dit har inte registrerats i hennes minne. Plötsligt står hon bara där. Barfota bland stenar och gräs och regnet vräker ner. Om hon hade gråtit hade det inte märkts. Regndropparna klär hennes ansikte och kyler ner hennes kropp. Lamslår en redan förlamad kropp. Hon vet att hon fryser men kan inte känna av kroppens signaler. Hon kan inte heller förflytta sig. Utan blir stående bland halmstrån och svajar likt dem i vinden.

Det är historien. Den hon ville glömma som drivit henne dit. Hon satt så tyst i soffan men inombords utkämpades ett krig. Hon orkar inte höra på. Vill inte välja sida och beslutade sig istället för att fly. Ut i kylan. Ut i regnet. Ändå blir hon inte lämnad i fred. Det är ett konstant brus och hon kvävs av tyngden. Försöker göra sig hörd men rösten sviker. Benen viker. Det värker enda in i benmärgen och samtidigt känns ingenting alls. Det blir så kluvet att hela hon delas mitt itu.

Dagen efter regnar det inte. Men molnen finns kvar på hennes himmel. De ruvar på hämnd och väntar tills hon är som svagast, sedan slår de till. De ska ha ut henne i ovädret igen och hon har inte mycket att sätta emot. Men för ett par sekunder får hon hinna värma sig.
Torka.
Orka.

Någonsin mer.

Kategori: Allt det andra

En form av kommunikation.
Vi kan kalla det. För vi vet inte vart molnen är på väg. Eller hur de blev till. Så vi ställer oss på sidan av åkern och ser på när himlen färgas till sorg. Och tillbaka igen.
Det finns de saker som vi aldrig går att ta tillbaka. De som aldrig kan göras ogjort. Och så finns det de sakerna som ständigt förändras. Där vi delar erfarenheter som andra delar andetag. Molnen byter skepnad men är beständiga. Är du likadan?

En slokande midsommar.

Kategori: Behandlingshem, Min historia



"Det är midsommar! 
Berätta för dina vänner hur du firar" 

Hej facebookvänner. 
Ni som så gärna grattar mig på min födelsedag men knappt vet mitt efternamn. Ni är bara en chimär. En publik som bara vill ha valuta för sina pengar och struntar i villkoren. Vi är inte vänner. Inte alls. Men vi gillar varandras inlägg så länge de handlar om gyllene leenden och rosa hjärtan. Men jag ska ändå berätta, för kanske är detta vändpunkten för vår relation: 

Jag firar inte midsommar. 
Istället sitter jag på ett behandlingshem och räknar minuter. Inga blommor har klätt mitt hår i stoft. Här sjungs inga sånger och här hissas inga flaggor. Vi försöker agera som vanligt genom att överäta jordgubbar, det är en desperat kompensation men jordgubbar smakar gott så nåt ger det. Men det är inte den midsommar som ni vill höra om. För jag har inga leenden att ge er. Inga rosa hjärtan bankar i mitt bröst. Istället har jag sömnproblem och ångestattacker, jag är sorgsen, konstan rädd och känner mig vilsen. En midsommarmardömsnatt. 

Jag vill vara på tusen andra ställen än där jag befinner mig. Både bokstavligen och metaforiskt. Skulle ge vad som helst för att bara kunna sitta runt ett långbord och sjunga falskt om gamla gärdsgårdar och röda husknutar. Slippa vara ängslig över att ångesten kommer och lamslår mig. Beslagtar mitt humör och jag blir ensam i ett vakuum där inga toner hörs. 

Så älskade facebookvänner, här har ni sanningen om min midsommar. Svart på vitt. Utan inlindaden i skära moln. Det är inte en midsommar jag önskar någon. Jag vill härifrån. Känner konstant hemlängtan. Men om jag någonsin ska kunna fira midsommar lycklig, dansandes runt en svajande midsommarstång är det här jag måste stanna kvar. Det är bara att "gilla"läget.