TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Spela mig rätt.

Kategori: Allt det andra

 


Vädret stämmer överens med mitt inre. Stormar lika mycket. Snöblandat regn. Orkanfylld ångest.
Det matchar hur jag mår.
Det beskriver mina sår.
Vindarna yr lika mycket utomhus som inombords. 
Kan blåsa omkull vilka träd som hest. 
Kan fälla vilken människa som helst. 
Naturen kan vara lika obarmhärtig som ångesten. 
Kan förstöra och lamslå. Lamslå och förstöra.

När man väl hamnat i stormens öga finns det inget annat kvar att göra än att rida ut helvetet. Acceptera att murar kommer raseras. Sinnen kommer översvämmas. Låta tiden få ha sin gång. Vindarna kommer till sist mojna, paniken kommer avta. Alla katastrofer har en kulme för att sedan avta i styrka.
Även de där det känns som att ingen kommer överleva.
Även de där det känns som att jag aldrig kommer överleva.
Där hela marken skakar eller hela sinnet är fyllt av skräck. Även de stunderna kommer fadea ut. Sedan kan de slå till lika snabbt igen. Väderomslag är vanligt. 
Det kan gå från solsken till ösregn på bara några sekunder. 
Det kan gå från skratt till outhärdlig gråt på bara ett ögonblick.
Så nära ligger det. Eller så långt bort.

Men vi har ett lugn efter stormen också. En tid där vi kan se vilka skador som har inträffat. Vad som behövs lagas, repareras eller byggas upp på nytt. För precis som en stad som måste återhämta sig när marken rämnat måste även mitt inre stärkas igen. Göra sig redo för nästa nederbörd. 
Men det går att lära sig att stå emot tromber och tornadors. Man härdas. Aldrig att man vänjer sig men det går att finna sig i eländet. Acceptera att moln kommer hopa sig över min himmel. Förstå att tårar och regndroppar har något gemensamt. 
Båda måste få finnas för att skapa en motpol till ljuset och skrattet. 
Först där kan vi bli fulländade.
Bland fallna träd och flyende leenden.



Lita på allt.

Kategori: Allt det andra

 

På din planhalva.

Kategori: Allt det andra, Vardagen

 


Tid.
Detta eviga pratandet om tiden Inte bara från mitt håll utan från alla andra också. Som att tiden vore konstant och evig.
 ”Det finns alltid tid.” Nej. Tiden är begränsad och endast till låns. Därför blir uppskjutanden helt befängda eftersom vi vet inte när kontraktet löper ut. Idag kan vara den sista dagen. Det här andetaget kan vara det sista andetaget. Vi kan inte veta.
Eller så vet vi och det kan nästan vara ännu värre.

”Saker måst få ta tid” är också återkommande. Att det är svåra saker, djupt rotade, sådant ändrar man inte på en halvtimme, halvår ibland inte ens ett år. Det tar längre tid. Och jag avskyr det. Får panik när jag ser hur dagarna passerar men mitt mående är oförbättrat. Bara försämrat.
Svårt att se fram emot resten av livet då.

Vi vill alltid ha mer av dig. Likt giriga ormar snärjer vi in oss och kräver att du ska stå till vårt förfogande. Men tiden rättar sig inte för någon.
Den ger. Och den tar. Den får inte så mycket
Mer stressade repliker om att den går för fort. Eller despereta tonlägen om att den går för långsamt. Gör de tiden till något subjektivt?
Kanske.
Oavsett.
Vi behöver den.
Den behöver inte oss.
Kanske det som gör det allra svårast att förhålla sig till.