TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Det händer samtidigt.

Kategori: Allt det andra

(null)

Förfallen mening.

Kategori: Allt det andra

(null)

Jag gråter för min skull.
För att jag aldrig mer kommer att få träffa henne. Få krama om henne och få känna hennes genuina värme. Jag kommer aldrig mer få se hennes leende. Det som uppmuntrar till kamp. Som stärker. Den trygghet som hon har utgjort är nu borta. Det är bara minnet kvar. Ett vackert, fantastisk minne av den människa hon var och hur hon såg mig när jag behövde bli sedd. 
Och att hon agerade när jag behövde hjälp. 
Att hon räddade mig, när jag behövde bli räddad. 

Jag gråter för hennes familj skull.
För att hennes barn kommer att växa upp utan deras mamma. Att de bara fick en glimt av den fantastiska människan som varit med och skapat dem. Att de alltid kommer att leta efter henne vid skolavslutningar, högtider, födelsedagar, studenten. Men komma på sig själva att hon kommer inte dyka upp. Hon kommer inte tillbaka. 
De kommer att ha ett hål i hjärtat av saknad till deras mor, hon som rycktes ifrån dem alldeles för tidigt. 
Jag gråter för att hennes man, mannen till deras barn, nu får vandra vidare själv. Att han förlorat sin livskamrat, den människa han valde att spendera livet med. Han kommer alltid att tänka att de fick för lite tid, att livet är orättvist. Han kommer alltid sakna henne. Vid alla framgångar, motgångar kommer han att önska att hon var med. Att hon kunde ge råd, bestämma, hjälpa, finnas. 

Jag gråter för världens skull. 
För att samhället har förlorat en stöttepelare. En eldsjäl som brann för andras rätt till lycka. Den innerliga tron på förändring som hon ville dela med sig av. Hon dedikerade sitt liv till att hjälpa andra. Främlingar, människor hon inte kände, engagerade hon sig i. 
Spenderade tid med att förstå, förbättra, förändra. 
Vår värld behöver fler av henne. 
Den här jorden borde ha låtit henne få vara kvar. 
För hon behövdes. Hon behövs. 




Livets sanna jag.

Kategori: Allt det andra

(null)

Jag tänker sluta prata om rättvisa. Det är ändå helt meningslöst. 
Det finns ingen rättvisa och kommer aldrig finnas. 
Det finns ingen förklaring till varför en mamma med två barn dör i cancer. 
Varför en människa som förgyllt vår jord tvingas lämna den för tidigt. 

Världen är ond. Grym. Orättvis. 
Och så vacker. 
Fylld med eldsjälar som bryr sig. Som engagerar sig. 
Som tar sig an människor när de behöver det som mest. 

När jag var i det allra mörkaste av tomrum så kom hon in i mitt liv och tände ljusen som andra släckt. Jag minns det så tydligt. Samtalet. Hur jag promenerade längs en å och mobilen ringde. I och med det samtalet började jag en ny resa. Den startade där. Med henne. I slutet av det samtalet, när vi hade bestämt tid och var på väg att lägga på, så var hon tyst. Som inväntades det rätta ögonblicket då jag slappnat av och var mottaglig. Hon tog ett andetag. Sedan sa hon mitt namn. 
Allt kommer bli bra, hör du det? Allt kommer att bli bra. 

Julia. 
Du betyder så oerhört mycket för mig. Jag kommer aldrig att kunna visa min tacksamhet. Men jag vill ändå säga det högt. 
Du räddade livet på mig. 
Du vägrade ge upp hoppet om mig och kämpade även när jag inte orkade. 
Du måste veta hur mycket du har hjälpt mig. Hur du förändrat hela mitt liv. 
Jag har så mycket att tacka dig för. 
Mitt hjärta brister över att du inte längre lever. 
Jag vill att du ska veta att du planterade något i mig som för länge sedan hade vissnat. Du sådde ett frö till en ny morgondag. 
Du gav mig det vackraste man kan ge en annan människa. 
Hopp.