TidsLiv

Det här är bloggen för dig. Och för mig. Här ska vi kunna mötas i det hemska som förenar oss. Det kommer att handla om upprepade övergrepp, sex som självskadebeteende och vägen tillbaka. För dig. Och för mig.

Kunde varit vem som helst.

Kategori: Min historia

Vi sitter i ett tryggt rum och ser tillbaka på en otrygg situation. Det går inte att komma ihåg laddningen som fanns då. Det blir därför helt skevt. Bedömningen som görs nu.
Den fallande domen är inte rättvis. Tar inte hänsyn till yttre faktorer. Ignorerar inre anledningar. Ser bara till handlingar. Vad som gjordes. Och inte gjordes.

Skulden flätar sig sakta in längs ryggraden och letar sig ut i blodomloppet. Fyller snart den unga kvinnas kropp. Tar över sinne och själ. Fläckar ner allt i sin väg. Delar på sig likt en elakartad tumör och sprider metastaser till friska organ och gör dem sjuka.

Utanpå går det inte att läsa den inre kris som utspelar sig. Hon som sitter framför dem rör inte en min. Avslöjar inte att innanmätet vittrar sönder framför deras ögon. Hon är bortom räddning för hon kommer aldrig be om hjälp. Hon går helt på deras linje och lägger sitt huvud under den giljotin som snart ska skilja rätt från fel.
Bra beteende från dåligt beteende. Lägga val i kategorier som är helt världsfrånvända och struntar i den komplexitet som det innebär att vara människa.

Hon låter sig arkebuseras, håller själv i geväret.
Låter toxiner injiceras som ska få henne hjärta att sluta slå.
Sätter igång den elektriska stolen som bränner bort allt hon någonsin varit.
Fängslar de tankarna som tyder på oskuld. Låser in alternativa förklaringar.
Och vi ser på. Applåderar vid slutet. Ingen tillställning drar så mycket folk som den föreställning där en människa avrättas.
Det spelar ingen roll om personen är skyldig eller oskyldig.
Offer eller förövare.
Vi vill se blodet flyta.
Även om det är från en person vars förtroende blev utnyttjat och svikit, ett barn som blev kastat till vargarna, en ung kvinna som fick börja sina väg mot kärleken genom ett svart hål.
Vi bryr oss inte. Vi vill se smärta.
Nu, inget undantag.
Hon är ett utsökt exemplar som kan tillfredsställa den lusten.

Bladet faller. 

.

När tystnaden härjar.

Kategori: Vardagen

Mina texter ändras. Jag ser på hur pronomen går från obestämd till bestämd. Hur tilltalandet skiftar. Hur det går från tredje person till första person. Och det kan ses som något litet men det är enormt. Det är beviset att behandlingen fungerar. Att de två världarna kommer lite närmare varandra hela tiden.
Till slut är de sammanlänkade, blir till en.

Jag läser tillbaka flera månader och ser hur utveckligen går långsamt, men den går.
Blocken flyttar på sig även om det sker så sakta att det inte kan ses med blotta ögat.
Det är först efteråt som vi ser de små undrena som hände varje dag. Som tillsammans bildade det omöjliga som blev möjligt. De las ihop i en gemensam pott och skapade det tankesättet som ska färga det som kommer att bli nuet. Det som kommer efter då och innan efter. Det som är mitt emellan men är det som kommer att kommas ihåg till tidens ände. Det som egentligen spelade någon roll.
Det lilla. Det omärkbara.
Men det fantastiska. Det nödvändiga.
Förändringen som gör att det går att uthärda. Idag. Och imorgon.
Och för alltid efter det.

.

Under min livstid.

Kategori: Allt det andra