TidsLiv

Det var bara i någon kort sekund, men jag hann tänka det. Jag hann göra ett överslag i huvudet om hur svårt det skulle vara att få bort tennisboll-emojin från mitt skrivbord. Om det ens skulle gå, hur jag skulle gå till väga, hur jag skulle fixa det. För jag skrev ordet "boll" och skrivbordet föreslog en emoji till det, en tennisboll. Och jag vill inte se det, aldrig se det, så i mitt huvud förekom en snabb uträkning om hur jag skulle kunna få bort den. 

På den nivån. 

Jag ställde frågan till min psykolog. Seriöst fast också med en vetskap att det här är helt galet. Jag frågade "Går det att få bort sporten från jordens yta?" och jag menade det. Genuint. Jag undrade det även fast jag vet att det är omöjligt. Jag ville att hon skulle svara ja. Att min skräck och mitt förflutna får diktera villkoren för resten av jordens befolkning som faktiskt tycker om sporten, kanske till och med älskar den.. Sjuk tanke.. Hur kan någon älska något som jag hatar så mycket? 

På den nivån. 

Jag tar omvägar. Jag kollar kartor innan jag besöker nya områden. Jag förhör mig. Jag försäkrar mig. Jag går inte i vissa butiker. Jag besöker inte vissa sektioner. Jag kollar inte på nya filmer. Jag vill inte höra om det. Jag vill inte se det. Jag vill inte veta att det finns och det enda detta gör med mig är att det finns, hela tiden. 

Jag stänger in mig, jag stänger av mig, jag stänger ute mig. 

På den nivån. På den nivån är det. 

Så nu börjar en ny typ av exponering. Den som ska vidga min frihet rent rymdmässigt. Vi lämnar det inuti ett andetag och närmar oss istället allt det som håller mig fången. Det som har med undvikandet att göra och allt vad det innebär. Verkligen allt vad det innebär, för det innebär så jäkla mycket. Det är så många låsningar och antaganden i detta beteende att jag vet inte ens vart jag ska börja, eller hur det kommer att sluta. Det går bortom förnuftet, har stjälpt all sans och balans. Jag är inte ens på en rimlig nivå, inte ens i närheten. Och allt det där förstår jag, intellektet. Men detta är inte ett sådant problem. Så det spelar ingen roll att jag upprepar i ad infinitum om hur jag är trygg när känslorna skriker något helt annat. Och därför går det inte heller att resonera bort, inte tänkas bort, det måste göras. Fan vad jag hatar att det måste göras.