TidsLiv

Jag har gråtit bort all mascara. De fransar som var klädda i svart är nu tyngda i genomskinliga droppar istället. Av salt. Jag ser knappt min hand framför mina ögon. Det är dimmigt, flimrig, simmigt. Det gör ingenting. Jag skulle ändå sova snart och sminket skulle behöva tvättas bort. Nu tvättades det bort på annat sätt istället. Min egen sminkborttagning: Ångest. Funkar varje gång. 

Jag gjorde bergövningen igen efteråt. Försökte föreställa mig mitt inuti-Fuji. Det grundar mig och gör mig lite stadigare på jorden. Vilket passar extra bra när den skälver. 

Jag somnade i kuddar som var blöta. Det var okej att de var det. Jag var ledsen och kuddarna fick finnas till som tröst och torka. På ett sätt kändes det mer som att jag somnade i mig själv på grund av det. Ledsamheten kändes inte så främmande eller påstridig. Mer som att jag själv bjudit in den och sedan lagt mig ner för att vila i den. Med den. På den. 

När jag vaknade var sorgen kvar men påslaget var inte det. Jag ser det lite som en vinst. Ganska mycket som en vinst. För att hantera sorg kan jag. Det är när ångest övergår i panik som övergår i flashback som jag är livrädd för. Att det förblev på en nivå jag klarade av nu kändes stort. Jag tror det händer saker med mig. Jag tror jag vuxit. Jag tror jag fortsätter växa.