TidsLiv

Du skriver vackert men du skriver inte fakta. 

Omskrivningar. Min bästa vän och min värsta fiende. Den som gör att jag kan valsa kring elden utan att bränna mig. Men den som också gör att jag kan valsa kring elden men aldrig behöva närma mig brännpunkten. Den sanna. Den som behöver uttalas, formuleras, klargöras. Jag kan, smidigt, röra mig runt den utan att behöva passera på riktigt. Kan komma undan med att jag beskriver i metaforer det hemska och på så sätt slipper beskriva det bokstavligt. Jag vet att det hjälper mig men jag vet också att det stjälper mig. Jag vet det eftersom när jag tvingas konfronteras med vad mina texter egentligen handlar om så blir jag stum, knäckt, livrädd. Då tar jag till alla medel jag har för att slippa berätta eller förklara, beskriva eller förmedla. 

Jag säger att jag inte har orden. Att jag inte har förmågan att förklara. Trots att det egentligen är det enklaste. Och det svåraste. Det är det svåraste och enklaste på samma gång. Men jag gömmer mig bakom rader upp och rader ner av förlägsna versaler och blyga konsonanter. Tycker att språket inte räcker till och hävdar att oavsett gemener eller vokaler så förblir vokabuläret otillräckligt. Det är inte sant. Inte egentligen. Men sanningen är hård och hemsk och fruktansvärd och hemsk och jävlig och hemsk och jag vill hellre göra tusen oformuleringar än faktiskt skriva ut exakt vad jag var med om, exakt vad som hände mig, exakt vad han gjorde mot mig, exakt vad det heter, exakt vad det är. Ordet finns. Men jag vill inte använda det.