TidsLiv

Jag vaknade upp en morgon av att jag hade sovit. Låter kanske självklart, alternativt befängt. Men så var det. Jag vaknade efter att jag sovit. Alltså sovit, på riktigt. Jag hade varit nere i djupsömnen och det kändes verkligen. Jag vet att jag tänkte "Så det är såhär det kan kännas. Det är såhär det ska kännas."  Mitt huvud var klart. Jag kunde tänka tydliga tankar. Jag kände mig utvilad och pigg. Jag kan inte minnas senaste gången jag kände mig utvilad och pigg. Mina nätter har varit kantade av så mycket mardrömmar och så mycket invecklade a-la-inception-drömmar att varje morgon har det känts som att mitt huvud har varit i full speed hela natten. Jag har haft svårt att skilja på dagar för att jag inte fått något avbrott i sömnen. Allting har bara rullat på och rullat in i varandra. När jag tänker på det nu så är jag förvånad över att jag inte blivit helt galen av det. Sedan blir jag ledsen för jag vet att jag vande mig vid det. Tänkte att livet är väl såhär nu. Ingen sömn, fruktansvärda bilder och hemsökande minnen dygnet runt. Men så kom morgonen där jag vaknade upp. Bokstavligen vaknade upp. På så många sätt. Efter det har jag haft flera sådana mornar där jag märkvärt har sovit bra. En hel natt. Och det har en så enorm betydelse för hur dagen ter sig. För hur mitt mående fungerar. För hur mitt sinne reagerar. För hur jag i allmänhet hanterar min vardag och allt det jag möter i den. Klarheten. Tydligheten. 

Sömn. Jag har saknat dig. Stanna.