TidsLiv

När kroppen brutit ihop har jag redan lämnat rummet. Redan innan allting brakar samman är jag försvunnen. Flytt. Går ej att finna. Jag har lämnat den själ och kropp som tillhör mig till sitt eget förfogande. Och den har inga verktyg så det slutar aldrig bra. Blir bara en hög av celler som varken kan eller vill göra något. Lemmarna förblir orörda. Andningen är det enda som fortfarande går självmant. Den är ensam, lämnad åt sitt öde. Den är tyst men skriker efter hjälp med allt vad den är värd. 

Jag säger att jag inte kan vara kvar. Att jag måste gå. Att det inte finns på denna jord att jag kan finnas för mig själv när det är som svårast. Det går inte. Jag behöver försvinna då, avlägsna mig, stänga av mig själv. Jag vill inte vara kvar i skalet som lider och som värker. Den som träffas av sanningen och måste ta fallet av verkligheten. Det är olidligt och jag står inte ut. Så jag flyr istället. Och den kropp som behöver mig som mest förlorar mig som allra mest. 

Han säger att när jag har gått sitter han kvar. Han säger att han inte flyttar sig en millimeter hur tufft det än blir. Hur hemskt det än låter. Hur jobbigt det än är att titta på. Han säger att han blir kvar för att jag inte blir det. Han säger att han kommer vara kvar tills den dag jag kan vara det. "Jag får trösta den som sitter kvar medan du reser dig och lämnar".

Det är rädslan för imploderande som gör det. Det är rädslan för exploderande som driver mig. Det är rädslan för att ta i så vidriga upplevelser att det känns som att hela jag kommer förgöras som motiverar mig. Jag tror att jag skyddar mig själv genom att gå. Jag tror att jag kan överleva om jag bara överger. Det som blir kvar är otröstligt, ensamt och på väg att tyna bort. 

Det är så svårt, det gör så ont, det är så outhärdligt. Men jag gör det. 

"Sitt kvar".

Jag sitter kvar.