TidsLiv

Jag kunde aldrig stå ut efteråt. Jag var tvungen att göra något drastiskt för att väga upp mot det som dånade inombords. Det kunde handla om att förstöra något så mycket att de aldrig gick att laga, att fly bort över en åker och stuka fötterna på grus eller skära så djupt att nerver blottades. Det var som att jag var försökte ta tillbaka det jag sagt genom att transportera turbulensen till  in omgivning också, den fick inte bara pågå inuti. Jag var tvungen att ha kaos runt om mig. Blod, trasor, blåmärken, krossade vaser, förstörda tavlor. Allt det kunde jag relatera till. Det stod i proportion till det jävla eländet som jag uttalat som jag nu ville ta tillbaka genom att skapa oreda. 

Det fungerade aldrig. Efter att stolen var uppställd, porslinet upplockat, armen bandagerad och smutsen borttvättad fanns allting ändå kvar. Fast nu i ett vakuum av det jag skapat. Ett crescendo utan avslutning som istället blev hängandes över mig och präglade varje haltande steg jag tog. Jag ville åstadkomma något. Istället blev jag sittandes bland spillror och de orden jag uttalade gick inte att ta tillbaka. Jag bönade till mina behandlare att glömma vad jag precis sagt, strunta i vad jag alldeles nyss berättat, ignorera det jag just delat med mig av. Och de hade alltid samma uttryck i blicken. Vädjande, omhuldande. Som att de såg smärtan men inte kunde göra något åt den. Utan bara skaka på huvudet och säga åt mig att försöka stå ut i röran och ha tålamod att dammet skulle lägga sig. Att tjutandet i öronen skulle avta. Att hjärtslagen skulle lugna ner sig. Att allting skulle falla på plats och elden inombords skulle sluta brinna och bränna upp allt i dess närhet. 

Stanna kvar. Det var det de handlade om. Det är det de alltid handlar om. Att inte fly, rymma eller försöka springa ifrån det onda. Att istället se det, lyssna på det, utforska varenda millimeter av det och sedan omfamna det. Ha det så nära att det blir återigen en del av en, låta det få sortera in sig bland vener och artärer, binda det till en krans och ha i håret, spegla sig i det, göra det till sitt trots att man aldrig velat äga det. Stanna kvar trots att varenda cell vill sticka därifrån. Bara stå still trots att hela marken skakar och man är övertygad om att jorden kommer sluka en hel. Bli där även fast kroppen imploderar. Stanna kvar. Stå still. Bli där. Trots smärtan - Stanna kvar, stå still, bli där.