TidsLiv

Jag har börjat vattna blommorna igen. De där vackra tekopparna har fått komma ut ur skåpet och bli fyllda med obskyra tesorter. Jag har tänt ljus som luktat blommor. Jag har cyklat på min cykel. Jag har tvättat håret och flätat det. Jag har diskat, tvättat och plockat upp stök från golvet. 

Lite mer blir jag en människa igen med en vardag. Även om jag inte är redo för omvärlden och dess rutiner och krav. Jag behöver fortfarande befinna mig i mitt sorgeprocessande och även om jag har vackra människor runt om mig så är det en resa jag gör ensam. Ingen annan kan förstå. 

Jag bryr mig igen, litegrann i alla fall. Även om min mesta tid läggs ner på att försöka andas och stå ut. Åtminstone så förstör jag inte saker omkring mig eller i mig. Jag försöker läka vardagen igen genom att vattna blommorna, dricka te, tända ljus. Och jag försöker läka livet genom att andas, gråta, andas lite mer, andas ännu mer, gråta för lite, andas för mycket och på något sätt går det. Ett andetag i taget uppblandat med ett vattenfall av gråt i taget.