TidsLiv

Armarna uppsträckta. Vädjande, nästan desperata. Som att jag skulle bli emottagen av något högre. Den makten som besitts av universum skulle lyfta upp mig, omfamna mig och trösta den själ jag besitter. Jag skulle bli vaggad däruppe, bland moln och solstrålar. Sjungen till och lugnad. Försäkrad om att det kommer kännas bättre alldeles, alldeles snart. Sedan skulle jag släppas ner på samma plats och kunna fortsätta livet som en annan människa. 

Armarna faller tillslut ner längs med sidorna. De blir för tunga för att hålla uppe och det kommer ändå inte komma någon ängel och förbarma sig över mig. Lemmarna blir hängandes där som två klumpar. Tappar nästan sin funktion. Vilken nytta har de? När de inte kan bära historien och de inte kan släpa mig till framtiden. Varför ska jag ens ha dem? 

Det blir kallt efter ett tag att bara stå där. Vinden har tagit i och stillheten har börjat leta sig in bland kläderna och fryser ner huden. Jag är inte förstelnad, bara som förstenad. Jag behöver något som omfamnar mig. Om bara för ett ögonblick. Ena handen börjar röra sig, den andra följer med. Plötsligt har jag de båda virade runt mig. Som den varmaste av kramar är de där och har omslutit mig i deras trygghet. Det jag väntade på utanför kom inifrån. Om världen inte tänker trösta mig, så tänker jag göra det.