TidsLiv

Allt är sig likt. Vilket är självklart men också märkligt. Det går inte att se i min lägenhet att senaste gången jag var här hade jag fullständig panik och ville förgöra allt i min närhet. Jag är glad att jag inte hann gå den känslan till mötes. Jag har jobbat så hårt med att försöka göra mitt hem till en trygg plats och det hade varit förödande om jag lyckats slå sönder allt. 

Blommorna har klarat sig. Alla utom en. Den var ledsen redan innan jag åkte så att den inte överlevde mitt bortvarande är inte konstigt. Jag låter den få stå kvar i fönstret. Inte redo för att kasta iväg den. 

Jag orkar inte plocka upp kläderna från golvet eller diska disken. Kylen är tom och frysen frostar igen. Det är dammigt i alla hörn och smutsigt runt möblerna. Det är inte alls särskilt mysigt eller hemtrevligt. Men jag låter det få vara. Har viktigare saker att ta hand om. Mig själv. Och även om tryggheten i mitt hem är oerhört väsentlig i mitt välbefinnande så kan jag inte uppbåda kraft nog att ställa allt till rätta. 

Jag har varit borta ett tag nu men är hemma igen. Utskriven. Klarar av att vara själv igen och har inte starka impulser att förstöra allt som kommer i min väg. Världen är fortfarande ful och jävlig. Jag är inte lugn eller till ro med det exponering väckte. Men jag klarar mig. Det är på en nivå som jag kan hantera. Även om jag inte helt kan jobba för att göra allt det jag vet krävs för att känna mig som hemma. Det får ta sin tid. 

Jag tittar på min allra vissnaste växt. 

Den ser ut precis som jag känner mig.