TidsLiv

Det faller samtidigt. Regnet och tårarna. Jag vet inte vem som tajmar vem. Vi lever säkert i någon slags samklang. I symbios med förfarandet. I synk med förverkligandet. För vi båda blir till och försvinner i detta nu. Uppstår och förvanskas. Brinner upp, brinner ut. Tänds. Släcks. 

Som en självutnämnd seismolog beskriver jag hur marken skälver. Jobbar i metaforiska termer då verkligheten blir mycket enklare att beskriva då. Inte förstå. Men beskriva. Eller kanske blir det bara lättare för att jag kan ta villovägar kring de verkliga skalven och slippa konfronteras med den jordskorpan som hela tiden påkallar uppmärksamhet. Skaver sönder sig mot varandra i ett försök att skydda den inre kärnan från att brista. Ingen vill bevittna magmans genomträning av jorden för att bilda stora skopor i skalet. Det går inte att återbygga cellerna när allt blivit till aska. 

Det är en uppdiktad smärta om en verklig tragedi. Och det blir mycket enklare. Så jag vinklar huvudet mot himlen och tar emot regnet och låter marken få smaka mitt salt. Askan spolas bort och jag tror att något kan växa där. Precis intill jävligheten och acceptansen. Mellan då och nu. Tillsammans med allt som var och allt som är.