TidsLiv

Han är fyra år, kanske fem. Och han trippar fram, nej, nästan studsar. Han är glad, uppspelt, exalterad. Hans mamma försöker få fatt i hans hand men han slinker undan och gör lover kring henne på parkeringen. I ena handen håller han ett racket. I andra en boll. 

Jag ser de på avstånd. Genom ett filter av tårar. Jag har stått vid staketet i ungefär tio minuter och gråtit. Bara låtit tårarna falla och försökt att lugna mitt rusande hjärta. Återfå kontroll, balans, sans. 

Och så dyker han upp. Den lilla pojken som inte alls förknippar den här sporten med något hemskt. Som inte försöker ta sig bort från den här platsen utan besöker den, frivilligt. Han vill hit, vill vara här, trivs här. 

Jag blir nästans svimfärdig av kontrasterna. Har så svårt att förstå det jag bevittnar men fattar också att det är mig som det ligger hos. Inte felet, men ett fel. En felprogrammering. Skapad i en förvirrad stund. Sprungen ur en fruktansvärd tid. Då allt var kaos och det enda mitt omdöme kunde komma på var att undvika. Undvika. Undvika. Undvika. Låt det sprida sig från de allra minsta liknelserna till de uppenbara sammankopplingarna. Låt det sedan få ta upp mer och mer plats, likt ringar på vattnet, och till slut svärtat ner hela livet. 

Jag blir ståendes och ser honom försvinna in i lokalen med hans mamma tätt intill. 

För mig är tennis död. 

För den lilla pojken som är fyra år, eller fem, är det livet.