TidsLiv

Jag längtar efter sammanhang med människor som upplevt samma sak. Jag känner att det är där jag vill vara just nu. Bland personer där det inte behövs någon förklaring till varför man fortfarande, efter alla år, är så jävla skadad och trasig över vad som hänt. Varför man inte läkt, varför man kanske aldrig kommer läkas helt. Bland de som vet att det går i vågor och ibland är det tsunamis som omkullkastar hela vardagen och allt det man byggt upp. Som vet precis vad man menar när man säger att man drabbas lika intensivt idag fast flera år har passerat. De som har känt känslan av uppgivenhet, av orkeslöshet, av hopplöshet. De som vet hur skrik ekar, mardrömmar bränner och minnen förintar. De som kan beskriva det jag upplever för att vi delar samma historia. Som kan sätta ord på känslor där mitt vokabulär inte räcker till. Jag vill inte vara glad, positiv eller optimistisk. Jag vill inte behöva ursäkta mig eller förminska mig. Jag vill kunna vara öppen med att det är så jäkla jobbigt och gör så förbannat ont. Att det känns som att det inte finns något positivt i världen som kan väga upp för denna fruktansvärda smärta. Att kärlek inte övervinner förtvivlan, att lycka inte kan konkurrera mot sorgen, att ljuset utplånas av mörkret. De som vandrar på samma väg av skam, skuld, förnekelse, tvivel, självhat, sårbarheter, panik, rädsla, ilska och allt där emellan och mycket mer därtill. De som hör vad jag säger när jag sitter tyst. De som förstår vad jag menar i hur tårarna faller. De som fattar vad jag känner när jag säger att jag inte känner något alls. 

Jag behöver er. Ni som vet.